Kategori: Äldreomsorg

Upprop från demensvårdare #bloggswe

Den Av villacaliforniai ÄldreomsorgLämna en kommentar

Det kom en vädjan från Elisabeth Marklund och jag delger hennes inlägg i helhet:

Hjälp mig! Jag orkar inte ensam….
Vi måste vara många som signalerar om vad som händer när vi tvingas gå undan t.ex vid dubbelbemanning och lämna 8-10 svårt demenssjuka ensamma i korridor och dagrum eller när de lämnas ensamma på en avdelning på natten.
Du som känner igen dig, anhörig eller personal, i någon situation som jag beskrivit här nere hör av dig här eller som ett personligt meddelande på min facebooksida eller maila bettan.marklund@gmail.com
Det är från ett medborgarförslag skrivet år 2009 men är lika aktuellt idag. Det ledde till att Uppdrag Granskning gjorde ett reportage 2010 från tre olika äldreboenden där liknande situationer visades eller beskrevs. Svenska kommuner och landsting SKL tror fortfarande att det här är en mediabild som inte stämmer och därför menar de att den personal som vi har på våra demensboenden/äldreboenden är tillräcklig.
”Allt var riggat” är omdömet om Uppdrag Granskning från en av de ansvariga i Piteå enligt en journalist. ( Vem den är som gett ett så cyniskt uttalande vet jag inte. Men vårt kommunalråd sitter i SKLs styrelse….)
Precis som om de demenssjuka var några skådespelare som fått ett manus som de skulle agera efter. Att de demenssjuka skulle ha läst medborgarförslaget och iscensatt grälet i dagrummet , iscensatt att de skulle vandra ensamma förvirrade i korridoren. Här är medborgarförslaget som jag vill att du läser och sprider så att vi blir många som vittnar

MEDBORGARFÖRSLAG
Vi vill slå larm – det är inte längre en god och säker omvårdnad av de gamla.
Den gränsen är passerad för länge sedan. Och sämre kommer det att bli p.g,a kommande besparingar.
Vi ger ett exempel från demensvården
De som kommer till oss är väldigt ofta långt gångna i sin demens och har svårt att både göra sig förstådda och att förstå. Det innebär att de gamla lätt hamnar i bråk eftersom de inte förstår varandra. Vi som personal vet ju att de är sjuka och har överseende med aggressioner och hårda ord men det har ju inte de gamla sinsememellan. De irriterar sig på varandra och triggar igång varandra. Det har lett till vridna och fasthållna armar med värk och blåmärken som följd, knuffar och slag som resulterat i hjärnskakning, frakturer med t.o.m dödlig utgång.
Därför är det ju så oerhört viktigt att det finns tillräckligt med personal som kan avstyra, ingripa och avvärja. Vi vet vilka av de boende som ofta ryker ihop och kan ju förhindra gräl genom att t.ex inte placera de personerna tillsammans vid matbordet och avleda när vi ser att de är på väg att stöta ihop med varandra i korridor eller dagrum.
I dagsläget är vi för det mesta bara två personal på demensboende dagtid. Det innebär att vi inte kan hålla uppsikten när vi måste gå undan till de boende som sitter i rullstol och kräver dubbel bemanning. Då hinner det tyvärr uppstå gräl i korridor och dagrum eftersom de då lämnas ensamma. Vi kan ibland höra skriken men trots att vi skyndar oss dit hinner vi inte alltid att ingripa och avvärja utan de boende blir skadade.
Det som är mest skrämmande är att det inte finns någon personal stationerad på en låst avdelning nattetid. Vi hade en nattpersonal placerad på demensboendet förut men den togs bort p,g,a besparingar. Det är verkligen dubbelmoral att vi under dagtid inte får lämna avdelningen men under natten går det bra. Visst, det är meningen att de då ska sova, men dementa människor är ofta uppe och vandrar. Om det inte ens längre finns någon stationerad personal på en låst avdelning nattetid som håller uppsikt hur ska då någon hinna se, ingripa och avvärja?
Det behövs bara att en förvirrad aggresiv dement vaknar och börjar vandra i korridoren och försöker öppna de andra boendes låsta dörrar. Lägenhetsinnehavaren vaknar av att det är någon bakom dörren och går och öppnar, ser vem det är och försöker stänga igen, men den förvirrade aggresive är starkare…..Vi ser blåmärken på de boende….Vad har hänt? Ingen vet.
Dörrlarm, larmmattor kan aldrig ersätta en människa på plats. Det hjälper ju inte att ha dessa larm om nattpersonalen är i en annan byggnad långt ifrån. Ett exempel som hänt: Medan de hjälper den ene som hunnit ramla i korridoren i den ena byggnaden så larmar det i en annan och ingen kan gå dit och så blir det två fallolyckor och två ambulanser får tillkallas. Det borde vara en nattpersonal på varje plan för att snabbare hinna ingripa och minimera riskerna.
När vi har fullbelagt och kommer på morgonen möts vi ofta av hel eller halvnakna dementa av olika kön som vandrar omkring i korridoren. På golven ligger det kiss och bajs .
Så här ser det ut. Konsekvensen av alla besparingar….
Nu ska vår demensavdelning på 9 platser läggas ner och två sjukhemsavdelningar ska göras om till två låsta demensboenden med 9 platser vardera för att kunna motsvara de ökade behoven av demensvård. Det låter vackert men verkligheten blir ytterligare en försämring av demensvården.
Vi tappar personalbemanning på 62,5%!!!!!!!!! Det innebär att vi inte ens längre kommer att vara två personal utan det kommer att bli mycket ensamarbete. Vi har även haft allvarliga övergrepp från dementa på personal vid ensamarbete där det bara är ett under att det inte slutat med dödlig utgång. Ingen hör oss när vi ropar på hjälp och båda händerna är upptagna med att övermanna den demente. Vad hjälper då ett överfallslarm?
Och hur ska vi klara av att avleda, ingripa och avvärja alla incidenter de svårt dementa emellan? Och hur ska vi hinna med att ge de gamla en meningsfull vardag? Visst är det vård vi vill bedriva och inte en förvaringsplats för dementa?
Det finns en stor uppgivenhet bland all personal inom äldreomsorgen. Man orkar inte ens protestera mot alla besparingar för man har protesterat förr och ingenting har hjälpt.
Men vi vill inte ge upp. Vi vill hoppas och tro att ni lyssnar……..för det är vi som arbetar på golvet som vet den osminkade verkligheten.

Elisabeth Marklund

Trädgårdsarbete i hjärtans fröjd #blogg100 #bloggswe

Den Av villacaliforniai Äldreomsorg, Teknik, Vardag2 kommentarer

Lyckan är total när trädgården börjar bli sitt gamla ”jag” igen. Större delen är åter inhägnad och vovven kan nu springa in och ut som han vill. Del efter del har klippts ner från en vildvuxen slåtter till att i vissa fall kunna bli en gräsmatta igen. Gräsklipparroboten arbetsområde har utökats så den får göra sitt arbete, som den är absolut bäst på, dvs klippa gräs. Känns som de sista två års helvete omvandlas till något fint. Den är nu även omprogrammad för att utföra sitt jobb på kvällen med förhoppningen att den även arbetar som mördare mot de sniglar som arbetar efter samma princip.

 

Mor är numera arbetsledare och sitter där i sin stol och är ”kommandoran” som bestämmer vad som skall göras.

 

Vilken skillnad det är på humöret på henne när hon är med i det dagliga arbetet och saker sker hela tiden runt henne.

Pigg och glad och vill inte sova middag. På kvällen när vi skall lägga oss har hon sååååå mycket att prata om. Än det ena och än det andra skall ventileras.

 

Ankungarna har lärt sig simma och har kommit underfund med att det är så roligt i vattnet. Det är stor skillnad mellan människor och ankor. Vi måste gå i simskola för att lära oss och för dem räcker det med att bli våt om fötterna.

 

Lite vatten har vi fått i trädgården i form av en liten solcellsdriven fontän.

Den börjar arbeta när den blir upplyst och jobbar tills solen sjunker i horisonten

 

 

Det bästa jag gjort #blogg100 #bloggswe

Den Av villacaliforniai Anhörig, Äldreomsorg, Vård & OmsorgLämna en kommentar

doris

 

Jag har via ett socialt media för anhöriga blivit uppmanad att skriva ett inlägg enligt följande:

 

Denna vecka skulle jag vilja be var och en av er att skriva om något i ert anhörigskap, vårdande och stödjande av er närstående, som har påverkat er starkt känslomässigt (positivt) och som har påverkat er och ert liv. Det kan vara en specifik händelse, en relation, ett bemötande eller annat.

I o m att jag/vi förutom mors demenssjukdom och råkat ut för flera felaktigheter inom vård och omsorg så är det svårt att peka ut en specifik händelse som påverkat mig/oss. (IVO håller på att utreda detta.)

Jag vet ju redan att mors journaler är bristfälliga i många avseenden men det har varit en hård kamp.

Det som nog har påverkat mig och i positiv bemärkelse är när jag för drygt ett år sedan slängde ut hemtjänsten för drygt ett år sedan. Det var nog det bästa jag har gjort under hela denna tiden.

Mor hade ju inte mått bra under denna tid som vi haft hemtjänst och hennes starka oro tror jag nog var förknippad med just hemtjänstpersonal. Felaktiga journaler felaktig medicinering mm mm.

Att medicinen som mor fick gjorde henne sämre än hon verkligen var i sin demens har jag fått från mitt anhörigstöd, som tidigare jobbade som demenssjuksköterska i kommunen.

Men hur mycket skall jag kunna om detta som lekman?

Jag var trött och utom mig av oro, bror hade precis gått i väggen för andra gången beroende på händelserna och mor, hur hon mådde med hennes sjukdom och bristerna i föståelse vad som händer, vill jag inte veta. När sedan enhetschefen än en gång ringde och anklagade mig för olika saker, så fick jag nog och sade upp all hjälp från kommunen inklusive de timmar jag hade som avlastning.

Helt plötsligt stod jag där själv ed allt ansvar om mor och bror.

Första gången jag skulle duscha mor, så drog jag på detta längre än normalt. Jag visste ju hur hon mådde när hemtjänsten var här och gjorde det och jag var livrädd. Men till slut var jag ändå tvungen, ja hade ändå själv sagt upp allt och stolt som jag är.

Jag funderar på varför jag var så rädd då det gick som en dans hela duschen.
Kände en stor rädsla för att skulle sköta nedre toalett, men jag tvungen att lära mig.

Jag märke ganska snart att mor blev lugnare och tryggare och vi fick mer fritid ihop och även jag fick mer tid för mig själv. Enligt de inom kommunen som förstod sig på omsorgen så skulle jag aldrig klara detta, men det har jag gjort. Vi får mer tid att umgås med varandra och bror är mer trygg nu än tidigare. Jag har nu bestämt mig för att ta hand om mor (och bror) så länge jag kan och orkar så jag kommer kämpa vidare

Brukar numera säga – Slängde ut hemtjänsten och in flyttade lyckan.

 

En deppens dag ”Jag orkar inte” #blogg100 #bloggswe

Den Av villacaliforniai Anhörig, Äldreomsorg, SamhälleLämna en kommentar

Än en gång har en ”tråkig” nyhet inom omsorgen nått mig…
Några ord i den intervjun som gjordes har etsat sig fast inom mig, ”-jag orkar inte mer, jag orkar inte mer…”

”Jag har klappat ihop två gånger den här veckan, jag bara gråter och gråter…”

”Vad händer?”

Läs och hör klippet om Gerhard här”

”Gerhard har väntat flera år på hjälp och för att få det måste han gå via media. Varför?”

Varför händer detta?
Historien upprepar sig gång på gång.

Kommunen säger nu att: – Vi har bedömt att hon uppfyller de kriterier som krävs för att få en korttidsplats.
Läs mer här

Men flera års väntan och medias uppmärksammande sker det nu. Bra att Gerhard får hjälpen, men de som fortfarande inte har uppmärksammats?

I en annan grannkommun valde en anhörig att hoppa från balkongen och ta sitt liv. Är detta värdig omhändertagande av våra äldre?

När jag läser min kommuns revisorers rapporter om hemtjänsten hittar jag en del kritik.

Några klipp från den:
Granskningen visar att nämnden har formulerat mål och uppdrag för äldreomsorgen och specifikt för hemvården samt att de regelbundet följer hemvårdens utveckling via ekonomiska rapporter och verksamhetsmått. Men vi anser att det saknas en enhetlig struktur och en systematiserad verksamhetsstyrning. Vi saknar även den röda tråden från nämndens mål till handlingsplan med aktiviteter som ska utföras för att nå målen och hur dessa ska följas upp.

—

Intervjuerna med hemvårdspersonal visar tecken på att nämndens mål inte är förankrade. Vår bedömning är att nämndens styrning inte nått ut i organisationen.

—

Vår uppfattning är att det finns en överensstämmelse mellan omfattningen av beviljade hemvårdsinsatser och tilldelade resurser, då timersättningen för hemvård utbetalas motsvarande schablontid för beviljade insatser. Men det finns inget teknikstöd för uppföljning av utförda insatser eller för tidsåtgången och således ingen spårbarhet i att de beviljade insatserna verkligen utförs.

—

Det finns rutiner för upprättande av genomförandeplaner (brukarens inflytande) och för social dokumentation, Vår stickprovskontroll visar på behov av ytterligare utbildning i upprättande av genomförandeplaner. Vår bedömning är att syftet med genomförandeplaner behöver tydliggöras. Det finns även behov av att diskutera hur individuella mål kan formuleras samt att se till att rutinen för uppföljning och utvärdering av insats tillämpas.

—

Avseende övrigt kvalitetsarbete så finns rutiner för klagomåls- och synpunktshantering, men skriftliga synpunkter förekom inte så ofta. Det finns inga enhetliga rutiner för hur muntliga synpunkter kan användas som en del i arbetet med ständiga förbättringar. Vi revisorer tycker det är viktigt att också muntliga synpunkter och klagomål dokumenteras och rapporteras.

Läser jag sedan och rapporten från anhörigriksdagen och dess avslutning:

Riksrevisionens granskning blev ”dynamit” på Anhörigriksdagen

Gå nu hem till din kommun och ställ frågan vad man har gjort för de statliga pengar man har fått för att utveckla anhörigstödet. Det blev slutorden när Anhörigriksdagen avslutades på onsdagseftermiddagen. Läs mer direkt på deras hemsida.

Är detta framtidens omsorg?

Jag orkar inte mer…

Glad att kunna ge mor omsorg #blogg100

Den Av villacaliforniai Anhörig, Äldreomsorg1 kommentar

 

Jag är så otroligt glad över att jag har möjlighet att kunna ge mor den vård och omsorg som hon behöver.

Jag är själaglad att bror nu mår så bra i denne situation med sjukdom som ingen kan rå över.

I min kamp mot myndigheternas åsikter och hur vi, inte minst jag, har blivit behandlade, så är jag trots allt glad  att orkat föra denna kamp.

Ingen kan ändra det som skett men vi har alla ett ansvar att arbeta för att det inte upprepas.

För en tid sedan flög jag ihop med en fd Facebookvän då hon anser att jag bara försöker nedvärdera undersköterskorna arbete.
Min sak är inte att nervärdera någon, men någon måste ta ansvar för att det blir god vård och omsorg

I den konflikt som var gick en person in och sade följande ord:
Så är det, allt finns! Allt från ypperlig och kärleksfull vård till vanvård och allt däremellan. Samma sak med oss vårdare och ledare. Vi kan vara de mest lämpade för vårdyrket – kunniga, engagerade, empatiska – till att vara de mest osympatiska och olämpliga. Visst, det är viktigt att god vård och goda vårdare lyfts fram, inte minst för att fungera som goda exempel. Det tror jag alla är rörande eniga om. Men det krävs ett annat mod och civilkurage att som anhörig och som vårdare påtala brister. Och skulle fler ha det modet och det civilkuraget, samt skulle dessutom vårt samhälle genomsyras av en människosyn där även svaga och hjälplösa tillmättes fullt värde, då skulle ALLA bli delaktiga av god vård och omsorg. Ingen är undantagen de lagar, föreskrifter och rekommendationer som föreskriver god vård och omsorg. Så grundfrågan är; HUR åstadkomma detta? Om en man misshandlar sin familj, skulle vi inte komma på idén att säga till familjen, ”men tänk på hur snäll han är däremellan och tänk på alla andra familjefäder hur snälla de är”, nej, vi fördömer det felaktiga handlandet och stöder familjen i att vidta åtgärder för att hindra fortsatt lidande. Så ser jag på min uppgift att vara medmänniska, oberoende av vad som förorsakar smärtan.

I går hörde jag professor Yngve Gustafsson på SVT:

Överläkaren orolig över brister inom hemtjänsten

I morgon är en ny dag, en dag där vi gemensamt måste arbetar för bättre villkor för de svara i samhället, en kamp vi alla måste delta i. En kamp för att värna och ge kärlek till de nästa, våra medmänniskor, som inte kan försvara sig själv.

Vi måste alla samarbeta för bättre vård/omsorg #blogg100

Den Av villacaliforniai Äldreomsorg, Samhälle, TankarLämna en kommentar

ID-100132917

 

Jag tar ut min bitterhet mot omsorgspersonalen fick jag höra här om dagen, den bitterhet jag enligt den anklangande person jag har efter den missvård som redan är konstaterad har skett.

Jag är idag stolt och glad över att kunna överbevisa att fel har skett och att åtgärder är vidtagna mot de ansvariga personer som har varit involverade. Jag är glad över att mor lever och har hälsan vilket inte alla i denna härva har. Det finns de som redan tagit avsked av sina nära och kära, just på grund av dessa fel. Idag lever vi ett underbart familjeliv tillsammans och har inrättat oss efter de förutsättningar vi har. Vi kan inte vara lyckligare än vi är, då vi har varandra.

Men…
Jag har valt ytterligare en kamp och det är för alla andra som drabbas av missvård som inte kan, vill eller orkar kämpa.
Jag har valt kampen för alla som pga sjukdom som exempelvis demens, stroke men även mer synliga handikapp brutna/amputerade armar och ben mm också har rätt till att bli bemötta på ett värdig sätt.

Jag har försökt lägga skulden på de som bär den och är ansvariga för vad som skett.
Jag har inte anklagad en enskild USK för något den inte har ansvar för utan där har jag gått högre upp.
Däremot har jag tagit upp med chefer om viss vårdpersonals beteende när de INTE följer exempelvis genomförande planer.
Jag har alltid varit mån om den enskilde individen och aldrig nämnt några namn och när det gäller i det offentliga rummet så har jag valt att så långt som möjligt använda så vida grupperingar som möjligt för att inte peka ut en enskild grupp personer.

Att då som en enskild person gå på mig att jag nervärderar en viss yrkesgrupp genom att dela är stor förbannad skam.

Jag och många med mig sitter redan i skiten och att då sparka på oss som redan ligger, är det OK?
Som anhörig ser jag en bild som vårdpersonal ser ni en annan bild men vi har en sak gemensamt, vi måste värna individen.

Vi vet idag genom SVT:s granskning av äldrevården att det finns så mycket fin vård/omsorg  i vårt Svenska samhälle men vi vet också, via samma granskning. att det sker mycket misstag och fel. Detta måste vi gemensamt arbeta för att minimera utan att se snett på varandra. Ni som vårdpersonal måste säga till och anmäla om ni anser något är fel, liksom vi anhöriga också måste våga. Vårt gemensamma mål är trots allt den anhörige/brukaren.

Jag känner ingen egenglädje i att enskilda personer ställs till svars om de har handlat enligt de regler och de lagar som krävs.

Men alla former av missvård och fel måste dokumenteras och framför allt utredas så vi kan ta lärdom av det som hänt.
Det är för mig det viktigast…

Vi måste gemensamt arbeta för att ge de svagare i samhället förutsättning att kunna leva sitt liv på bästa sätt och att hushålla med de gemensamma resurser vi har.

Bra välfärd finns och det gäller att ta vara på den erfarenheten och ta tillvara de mindre goda exemplen för att utveckla vård och omsorg till att bli i världsklass.

Vi har alla ett gemensamt mål och det är att driva utvecklingen framåt till fromma för alla.

Samma person skrev också att den inte sett mig skriva något positivt om någon.
Nedanstående text är hämtat från de dagens ros;or jag och de mina sätt satt i våran lokaltidning.
Min personliga uppfattning är att hylla personal för ett bra jobb är att sprida det offentligt viket gjorde att vi valde tidningsannonser. Dessa är även delade både via Twitter och Facebook för att sprida det ytterligare att det finns suverän personal och tillika vårdinrättningar.

dagens rosor

Personal inom vård som vägrar dialog med anhöria #blogg100

Den Av villacaliforniai Anhörig, Äldreomsorg, Tankeväckare, Trygghet och frihetLämna en kommentar

I går blev jag påhoppad av en person som för andra gången påstår att jag sprider illvillaga rykten om vårdpersonal genom att dela inlägg här på Facebook.
Första gången det skedde var när jag delade ett inlägg från SVT och dess bevakning av vård/omsorg. Jag fick spe för att jag delade detta och sedan hur ett TV-bolag kan hålla på med sådant att nervärdera en hel yrkeskår på det sättet. Att SVT gjorde denna satsning är efter undersökningar vad vi tittare har för frågor inför valet.

Vi som jobbar inom offentliga yrken och speciellt där vi har hand om andra människor måste finna oss i att bli granskade.

Det finns helt underbar personal och det finn några få rötägg som i mitt fall har fått fundera på var de som är mitt emellan står…

I går delade jag ett inlägg från en person som har kämpat för sin fader.
Hon skrev i sitt privata flöde, kort och koncist ”Akuten med en uttorkad pappa!! Bra korttidsboende :(”

Detta delade jag vidare i mitt flöde.

Jag blir då återigen påhoppad av denna person som påstår att jag nedvärderas hennes yrkeskår.

Ingen yrkeskår är nämnd i inlägget. Ingen åtgärd som borde göras eller något annat som utpekar en viss åtgärd är nämnd.

När jag sedan tar bort denna vän och blir ”ovän” med henne, så går hon istället på personen som först gjorde inlägget och sprider sin galla över henne.

Att hon tolkar inlägg på ett sämre sätt än en halt häst galopperar, är hennes problem, men att gå på oss anhöriga och påstå en massa lagar och regler som vi redan vet. Vi vet att tvångsmatning är förbjuden, vi vet att sänggrindar inte får tas upp utan den behövandes godkännande. Vi vet att personer inte får hålkas inlåsta. Mor har inte gett sitt samtycke till att sänggrindar dras upp. I stället för att vårdpersonalen skall behöva begå lagbrott här i vårt hem,  så är det nästan alltid jag som sköter det. Mor har redan godkänt det att jag får göra det liksom att jag har en kamera som heka tiden mäter hennes rörelser och larmar om hon blir orolig.

Varken min kompis eller jag har haft åtanke några tvång mot hennes far varken tvångsmatning eller att tvinga i honom dryck.
Vi vet att det finns lagar.
Men vi är en del anhöriga som blir betraktade som någon som lägger näsan i blöt, när vi erbjuder oss att hjälpa till i vården av våra nära och kära, just för att slippa tvång.
Jag ser ju själv hur jag har blivit behandlad. En del kan arbeta bätte med mor om jag är med, då hon är trygg medan andra vägrar låta mig vara med då det går deras ära förnär…

Som sagt det handlar inte om att tvångsmata eller tvinga i någon dryck. Det handlar om ett tekefonsamtal i rätt tid.

Mitt hjärta är fullt av kärlek #blogg100

Den Av villacaliforniai Äldreomsorg, NjutbartLämna en kommentar

lextorpskyrkan

När man har sjukdomar i familjen är det inte alltid det går att planera och planerar man så måste man kunna omplanera och ändra sina planer.

Flexibilitet kallas sådant. Jag har två som behöver min omsorg och då får man inte glömma bort sig själv i det hela. Som anhörigvårdare blir man expert på sådant och det mesta sitter i ryggmärgen.

Händer det något oväntat så blir det bara att ta tag i detta och man får lägga allt annat åt sidan, där finns inget alternativ. Jag har nu lärt mig detta. Att ha ansvar för en person 24/7 och inte kunna lämna denna person så många timmar ställer också krav. Jag har lärt mig leva med detta och känner att det knappast är något problem utan ett självvalt faktum.

För några dagar sedan var det en som utsåg mig till veckans hjälte, hjälte för det jag gör.
Jag kan inte se mig som hjälte, då detta är något jag själv valt. Jag tror nog de flesta skulle göra samma sak i min situation om möjligheten finns förstås.

I går kväll hände också en sådan där sak som gjorde att hela kvällsrutinen spolierades och allt annat fick läggas åt sidan, och det gjorde jag.

Men vad spelar det för roll… Mitt hjärta är fyllt med kärlek vilket jag gärna delar med mig av, då det hela tiden fylls på hela tiden.

Istället för det som var planerat så fick jag lite tid till eftertanke och mina tankar kretsade kring hat och rasism. Har en kompis som jobbar inom migrationsverket med flyktingar. Han har sett hur barn på dessa förläggningar mår dåligt av det de flydde från och har dåligt med sysselsättning. Han bestämde sig för att göra något och det något blev en insamling för inköp av leksaker till barnen.

Jag tog lite av min kärlek och satsade 500:- på projektet.

Jag tycker att du skall göra något du också…

http://www.youcaring.com/nonprofits/toys-for-asylum-seeking-children/160571

Tack #blogg100

Den Av villacaliforniai Anhörig, ÄldreomsorgLämna en kommentar

IMG_20130703_203000

 

Det finns ett litet ord på fyra bokstäver, ett litet ord som ibland kan vara oerhört svårt att säga.
Detta lilla ord kanske inte betyder så mycket för avsändaren men kan vara oerhört värdefullt för mottagaren. Många gånger känner jag att detta ord används för lite idag, att avsändaren kanske inte tänker på hur detta lilla ord kan betyda så mycket för mottagaren.

Varför används detta ord så lite?
Är vi för självupptagna och tänker inte på mottagaren reaktion?
Anser vi inte ordet är något värt att använda?
Om det inte är värt någon för mig, tänker vi då på vad det kan vara värt för mottageren?
Är jag för självupptagen så jag inte bryr mig om mottagaren?
Är det en generationsfråga, att använda ordet?

För mig finns det ett litet ord, ett ord som är lätt att säga om man vet innebörden av ordet.
Detta ord tänker jag använda nu…

Jag vill säga

TACK

till alla människor som stöttat mig och min familj, till de som läser min blogg, som har hittat något i min blogg som gett dem kraft och stryka för att driva sin kamp vidare. Jag säger tack till de som via olika vägar kommenterat, men också till de som via privata meddelanden har kontaktat mig för att hämta styrka och kraft via mig. Jag säger tack till mina vänner som peppat mig att kämpa vidare, men också till de som av egen kraft hämtat stryka i min blogg och privata meddelanden.

Kort sagt TACK till alla som på något sätt påverkat mig/oss eller själv blivit påverkade…