Här om dagen dök en bild upp på mor i mitt Facebookflöde som ett minne från tre år sedan.Jag blev glad över bilden och det väckte många minnen samtidigt som jag blev förfärad. Bilden var taget på vårt sjukhus där mor låg inne för hjärtat som än en gång drabbats av flimmer.

Den gemensamma nämnaren för var gång det var hjärtflimmer, var att mor hade fått nya värktabletter. Var gång en läkare skrev ut dessa mediciner frågade jag klart och tydligt om det kommer att påverka hjärtat. Var gång fick lugnande besked att det inte skulle ske, och ändå skedde det.

Jag kommer ännu ihåg när jag fick ansvariga högre upp i landstinget att ta beslut om att IT-avdelningen inom regionen skulle granska journaler mm från vår vårdcentral. Helt plötsligt gick allt så otroligt fort, och verksamhetschefen blev omplacerad, och annan vårdpersonal fick sluta. Kommer jag någonsin att få reda på varför?

Vad vi kämpade under dina sista år, och detta förde oss närmare varandra än vi någonsin varit tidigare. Nu får du vila och trots allt känner jag mig glad över det, för vi behöver alla vila. Men vi får heller inte glömma att både du och far är saknade. Men det som stärker mig mest är nog att fler än du hade nytta av den kampen vi gemensamt förde, och att någon/några andra har fått chansen att leva vidare tack vare oss.

Kram mamma skickar jag till dig,i dn himmel.