Den lille rymmaren visade åter prov på sina konstigheter att rymma och försöka hitta mig. I går kväll kvart över sex, låste jag in honom för att han skulle vara medan jag gick på onsdagsmässan. Fem minuters gångväg och jag är vid kyrkan. En dryg halvtimma senare är jag hemma och tänkte ta med honom ut. Men han fann inte att uppbringa i huset. Misstänkte snart att han tagit sig upp på en flyttkartong och hoppat en halvmeter till fönstret för att ta sig ut. Han brukar vara snabb att leta upp var jag är, och tänkte att jag får gå tillbaka till kyrkan. Då när jag kommer ut på vägen så möter jag grannen med något svart i famnen, ja det var lille Nussä. Han berättar att han kom med bilen vid kyrkan och såg vovven där, och ropade på honom och han hoppade villigt in i bilen och åkte med hem. Tackar Gud för sådana grannar!

Min misstanke om var han befann sig var rätt. Några veckor tidigare hade vi varit i en annan kyrka. Han fick efter promenaden vila ut i kompisens bil medan jag var i kyrkan. Kompisen gick ut för att hälsa på honom och han var snabb som en vessla, ut ur bilen och började leta efter mig. Någon öppnade bakdörren på kyrkan, där jag inte hade varit, och han in so en oljad blixt. Vem kommer springandes med en viftande svans nerför kyrkogången? 🙂

Ett halvår tidigare hade jag varit vid ICA-butiken och handlat. Jag hade lämnat sidorutan lite öppen på bilen. När jag kommer ut från affären så ser jag vovven sittandes i en helt främmande människas famn. Då hade han tagit sig ut genom sidorutan och var på väg till affären, när någon tog hand om honom. Ja, han hade sprungit in i affären om inte denna människa tagit hand om honom,

Hur många gånger jag hämtat honom på polisstationen tidigare har jag tappat räkningen, men var gång han varit på vift, så har det varit för att leta efter mig. I övrigt har jag kunnat vara lugn.

Så en trognare vän har det varit svårt att hitta.

Tack Nussä, du upphör inte att förvåna med din uppfinningsrikedom till att vi skall förenas.