Arkiv

Motståndskraft

wp-1489855298004.jpg

Halvgalen eller kanske till och med helgalen som jag är gjorde jag en, för mig helt okänd människa, strålande glad idag. Åkte ut till ändhållplatsen i Upphärad för linje 630 med en blomma i handen. När bussen kom så steg jag in och ställde den på myntbordet och sade, det är bussförarnas dag i dag. Han blev så strålande glad och ställde sig upp och ville kramas som tack… Ett lyckokast i min smak.

En låååångpromenad hann vi också med under dagen, och äntligen…
Jag hittade små solar i vägkanten där det inte blåst så mycket…

20170318_121852

Lite mer bilder från promenaden…

 

Ja det är våren, ja det är våren

20170315_112154

Ja igår hade vi verkligen en underbar vårdag. Jag ser bland mina vänner att blommorna börjar spira i där ute, både vilda och trädgårdsblommor. Själv har jag inte sett så mycket av det, men den som väntar på något gott…

Det blåste en hel del, så vi valde att promenera nere vid ån i vår dalgång. Här var det lugnt och stilla och solen värmde så fantastisk skönt som vårdag i mars. Ja både jag och vovven njöt i fulla drag. Ja detta var en försmak av vad som komma skall…

Flåset tillbaka

IMG_20170311_124944_827
För första gången på en och en halv vecka kunde jag igår äntligen gå en lång, lång runda. Men inte var det obehindrat, utan det blev många pauser för att orka med. En liten osynlig bacill slår ute en 90 kilos man, jag tänka sig. Nussä var understimulerat liksom jag, så det var behövligt med denna promenaden. Men vad fort man går ner sig när man inte håller på dagligen, det kändes verkligen i hela kroppen.

Vissa dagar nu när jag var förkyld var den längsta sträcka jag gick, var sträckan från köket till sovrummet. Ja nästan i alla fall…. Var ju tvungen att rasta vovven också, men ändå.
All ork bara försvann.

Älskar ju att sätta på hörlurarna med en bar bok i och ägna mig åt berättelsen och njuta av det fina naturen har att ge, men när inte orken räcker till. Tänk vad lätt man påverkas och et går åt fel håll, men att komma tillbaka tar så mycket längre tid. Jag har ju aldrig tvekat att ta på ryggsäcken och promenera 3 km till bussen eller 4 km till affären, även om det ar så mycket tid. Jag slipper ju i alla fall många mediciner och mår så mycket bättre av det.

I dag blir de två promenader, en till tipspromenaden, jag promenad till promenaden och sedan promenad till kyrkan för att utbilda min ljudtekniska egenskap. Många steg, men i två omgångar. Känns lite bättre än en lång lång promenad i sträck…

Önska mig lycka till!

Strålande solsken

20170215_094205

I går var en strålande fantastisk dag med en sol som värmde så gott. Vår fem kilometer långa morgonpromenad utvecklades till en promenad dit näsan pekade devis på helt nya området i vår närhet. Så det slutade på femton kilometer och 20000 steg under  tre timmar.

20170215_101638

Här bodde och verkade bagerskan Beda fram till 50-talet med att baka bröd och sälja till grannarna. Dåtidens bageri.

20170215_101746

Det lilla torpet


Snickarglädje


Nya och gamla jaktstugorna


20170215_115038

Hästgarage eller bilstall…

20170215_115655

Åsbräcka kyrka

20170215_123825

Huset i filmen Under solen och TV-serien Ack Värmland

20170215_131136

Islykta


Naturbilder

Hundarna upphittade

wp-1486173367638.jpeg

Kompisens hundar som försvann i torsdags kväll är upphittade och vid liv. Trötta, magra men mår efter omständigheterna väl.

Mer info kommer när jag vet mer…

 

Hundeftersök

wp-1486173367638.jpeg
När det gäller djur så smälter mitt hjärta. Djur och människor som inte kan tala om hur de mår, vad som händer eller vad de vill, så får man alltid ha ett extra stort ansvar genom att läsa av dem och se vad de vill.

Igår kväll skulle jag egentligen varit ute på trygghetsvandring i staden, är jag blir ombedd att hjälpa till med eftersök av två hundar som försvunnit från sina ägare och bondgården de bor på. Stället ligger några kilometer från där vi bor, så jag och Nussä promenerade dit för att hjälpa till. Nussä fick ju springa lös och nosa, för att se om han fick upp något spår. Bilvägarna var ju kontrollerade med bil och de hade inte hittats, så vi promenerade småvägar, efter vattendrag, buskage där de kunnat fastna. Vi frågade folk om de sett några lösa hundar springandes men nej. Vi gick in på småvägar som knappt var småvägar, vi gick ner åt ån och följde hela strandkanten efter men inga hundskall, inga dofter som Nussä reagerade på.

Kom åter hem och tog bilen till ställen där jag vet andra hundar brukar vara. Vi gick ur bilen, lyssnade promenerade och letade efter spår,men nej inga tecken på några frörymda hundar.

Jag sade till ägaren att du måste leta genom hela gården om de gått in någonstans och fastnat, eller att någon dörr gått igen. Det är så lätt att sådant händer och att djuren blir instängda. Vi lagade middag och åt middag och jag tog en stund på sängen för att samla lite krafter innan jag satte mig i bilen och avsynade vägarna i kvällsmörkret.

I 30 timmar har de nu varit borta ingen har sett dem och polisen har heller inte fått in några uppgifter om dem, fast de har alla uppgifter inkl chipmärkning.

Hundar brukar ju hitta hem igen, så det känns otroligt mysko alltihopa och jag har ju funderat på rovdjur som de blivit utsatta för, eller att någon har tagit med sig dem.

Ja mina tankar snurrar just om om vad som har hänt…

En vecka med Hugo

hugo
I drygt en vecka har Hugo nu bott hos oss. Att denna lilla vovve som kom inlindad i en filt, i två dagar låg framför mina fötter, under min köksstol och mer och mindre skakade av osäkerhet kunde vända och bli så ”morsk”, är svårt att föreställa sig.

Det enda jag visste om Hugo var att han behövde ett tillfälligt hem då matte var på sjukhuset. Sedan ändrades läget dramatiskt, som han nog inte förstår. Efter har jag fått reda på lite mer om vad som hänt. Mitt första arbeta var ju att få honom att känna sig trygg och välkommen, att vara en del av familjen, även om det är tillfälligt.

Vi har byggt upp ett förtroende, en tillit oss emellan, som bygger på ömsesidig respekt gentemot varandra. På denna vecka har han lärt sig att man inte skall nosa på båda sidor av vägen och absolut inte där det går många bilar, utan då gäller ”fint i kanten”.
Han har lärt sig att om man hamnar på fel sida en snöstake, en buske, en stolpe och sitter fast i kopplet, inte kan dra sig loss utan måste lösa problemet med att gå tillbaka samma väg. Visst, det finns mycket att lära för honom än, men han VILL lära sig…

Det jag idag känner som känns så naturligt med min egen Nussä, finns inte hos Hugo än.
Jag känner en stor uppskattning över det jag lärt Nussä och hur vi två har formats ihop och stärkt våra band. Nu försöker jag ge Hugo samma uppfostran.

Jag går idag på våra promenader ed båda vovvarna lösa och båda håller koll på att jag inte kommer så långt ifrån dem, vilket känns tryggt. Jag vet också att Jack Russel har en sovande jaktinstinkt som inte får vakna på fel ställe, därför gäller det ju att man aktiverar med annat som aktiverar honom och han får utlopp för sina lustar. Säkert är att både jag och Nussä är goda läromästare för honom och att han är trygg med oss båda.

Men det finns också en stor skillnad mellan vovvarna, som jag hoppas kunna arbeta bort. Nussä är van att åka bil,han gillar det och vet att oftast händer något positivt i andra ända på bilfärden, medan Hugo blir skräckslagen när han förstår att vi skall åka bil. Han är inte van med det. Så nu blir det korta bilfärder och sedan något positivt i slutet av resan, som en promenad eller annat roligt. Så även om han fortfarande skakar av oro och hyperventilerar när vi åker, så har han faktiskt hoppat in i bilen själv, när vi skulle åka hem. Det viktiga är att inte förstärka rädslan av att bilen är något obehagligt utan mynnar ut i något positivt.

I helgen har vädret varit strålande och vi har kunnat ägna oss åt långa promenader och igår blev det närmare tre timmar och drygt en mil i skog och mark. Det märkte på att Nussä gärna hade gått ett varv till, medan Hugo ville gå in och vila sig när vi kom hem.
Men, det är ätt förklarat då han inte är van med att promenera så långa sträckor.

Fortfarande återstår det viktigaste av allt och det är att hitta ett nytt hem åt Hugo, ett hem där han blir omhuldad med kärlek, accepterad för den han är och ed förenade krafter lär vi göra det…