Tag Archive | depression

Varför blev jag inte en värsting?

polisattack

Ibland har jag undrat varför jag trots allt klarade mig så bra i samband med att jag mådde så fruktansvärt dåligt. Nu höll jag mig ju oftast hemma och dämpade ångest mm med tabletter och alkohol.

Tänk vad lätt det hade varit att jag hamnat bland gubbarna som drack direkt från papperspåsen. Papperspåsen som gick laget runt och alla tog sina klunkar för att lugna nerverna efter natten. Ja den gruppen var nog den enda som hade accepterat mig, om jag sökt nya vänner då.

I samma veva i börja på 90-talet slog ju en ekonomisk kris till och ännu mer folk hamnade utanför och i kris. Knarket flödade då precis som nu, och vad hade hänt då?

Göteborg blev ju huvudort för den ljusskygga handeln och satte i stora resurser för att motverka det och de lyckades, de lyckades med att förflytta den handeln hit upp till Trollhättan. Och den var inte så ljusskygg längre, utan hade man ögonen så såg man var som skedde ett stenkast från pappersflaskan där de delade på annat.

Tänk vad lätt det hade kunna bli att jag börjat göra inbrott, råna folk på värdesaker för att få pengar till knark. Tänk vad lätt de hade varit att hamna fel, när jag kände att ingen ville hjälpa mig att ta mig ur skiten.

Hade jag bara tur, eller var det skicklighet eller var jag så slut så jag inte orkade söka kontakt med andra. Var går gränsen och vad gjorde att jag hamnade på rätt sida och tog mig tillbaka till ett liv, en liv jag trivs med idag. Under de fem år jag kämpade, så hade saker kunnat gå helt åt helvete, och det var nära.

Jag misslyckades också med mina självmordsförsök, annars hade ni inte kunna läsa detta. Det hat jag kände mot min mobbare gjorde att jag fantiserade om att ta en pistol med mig och gå till mobbaren, rikta pistolen upp i gommen på mig själv och trycka av så blod och hjärnsubstans flödade. Vad var det som gjorde att jag ville rikta dem mot mig själv och inte mot mobbaren? Jag njöt av tanken, jag njöt av tanken att inom mig se det förstörda kontoret, jag njöt av tanken att en saneringsfirma skulle få komma och städa efter mitt tilltag. Tankarna att skada mig själv var så underbara. Varför ville jag på detta sätt visa att jag mådde dåligt.  Nej, jag ville inte skada någon annan, jag ville bara visa hur dåligt jag mådde av den behandling jag utsattes för…

Kanske trots allt skall vara tacksam för att det blev som det blev, och inte värre…

Mobbaren hemsökte mig i drömmen

2419545
I natt var min mobbare på besök i mina drömmar. Det var många år sedan jag träffade honom på detta sätt, och är mycket glad över att ha sluppit detta.

Finns det något inom mig som gjorde att det var dags igen? Jag vet inte, än i alla fall.
Jag har inte träffat honom IRL sedan början av 90-talet, sedan dess har jag alltid flytt från honom, vilket jag hitintills har gjort. Det har varit enda möjligheten att hålla mig därifrån, och med bultande hjärta, kallsvetten drypande från huvudet, har jag gett mig ifrån de platser jag har mött honom på.

Det var denne man min ”psykdoktor” ville påstå att jag var kär i, jag ville ha honom, jag ville ligga med honom, och att jag skulle acceptera min homosexualitet med en gång, det var bäst för mig. Ja, det var de första orden ”psykdoktorn” sade ti mig när han träffade mig första gången, ja innan vi ens hade hälsat och presenterat oss för varandra. Visst hade vi kramat varandra vid något tillfälle som man gör med kompisar, men inget mer. Men att jag var kär i denne man, att vilja ha sex med honom var inget jag ens hade tänkt, och den tanken äcklade mig. Hur jag än försökte inse vad läkaren sagt, så kunde jag inte förlika mig med tanken att jag var kär i honom utan satte bara en kil oss emellan och mitt förtroende för läkaren var lika med noll.

I natt var han på ett bra humör och kontaktsökande och där vi träffades hade jag ingen möjlighet att fly ifrån, utan det viktigaste var att behålla lugnet och ta mig några meter i från honom för att slippa prata med honom. Men jag visste att hans humör kunde vända på en femöring och att jag kunde bli utskälld och anklagad för något jag både var ovetande om och ännu mera skyldig till. Ja ha visste det själv att han inte alltid kunde styra sitt humör, och led av det, men det gjorde inte saken mer rätt för det. Såkert fick jag ta emot mer av ilskan för att vi var goda vänner, men jag var ingen soptunna för någons vrede. Jag drog mig undan honom mer och mer, gjorde mig osynlig men min psykiska ohälsa gjorde livet svårt för mig. Jag kunde må bra tills jag var duschad och färdigklädd för att ta mig till jobbet, där jag riskerade att träffa honom igen. Kom till ytterdörren, då slog ångesten till som en blixt, och jag ramar ihop i en hög, hade inga krafter att stå upp. Försökte släpa mig över golvet för att ringa någon som kunde sjukskriva mig. Sedan blev jag liggandes i timtals innan krafterna återkom och jag kunde komma till sängen för att åter samla krafter. I dag finns det säkert någon bokstavskombination som kan förklara hans utbrott av ilska, men då var det aldrig tal om det. Jag försökte förklara för mina sjukvårdskontakter att jag är inte kär i honom, men jag vill ha hjälp att sippa må så dåligt. Jag gick på mina psyktabletter populärt kallat ”lyckopiller”. PÅ några månader hade min vikt ökat från 80-110 och jag misskötte min kropp. Jag skulle gå på kurs för att lära mig äta rätt, jag skulle gå på sjukgymnastik för att ta hand om min kropp, därtill skulle jag jobba, för det var inte bra att gå hemma. Jag skulle utsättas för min mobbare, och jag fick inte vara ledig för att gå på kurserna och sjukgymnastiken. De ringde mig för att jag var tvungen att komma, men hur skulle jag det, jobbet måste ju gå i första hand. Nu var jag pressad från både sjukvården som inte kunde samordna sig, jobbet och min mobbare. Jag försökte ta mitt liv, åkte ed ambulans till sjukhus, där de gav livsuppehållande åtgärder och när jag var utom fara, skulle jag hem, med 14 dagars sjukskrivning och sedan jobba igen, tillbaka till samma helvete. Efter drygt fem år slutade jag på jobbet, jag hade inget val, därefter fick jag också en ny diagnos, panikångest.

I natt var han åter här, mannen som gjorde att jag en gång blev sjuk, mannen som min ”psykdoktor” påstod att jag var kär i och att jag skulle acceptera min homosexualitet.
Jag vaknade med bultande hjärta strax efter fem i morse. Sängen är genomblöd och jag äcklades av tanken att hoppa i säng med honom, och när jag väl lugnat ner mig är jag glad att det bara var en dröm, en dröm som jag hoppas var mycket tillfällig. För jag vill inte tillbaka till det helvete som började för drygt 25 år sedan.

Vad finns bortom döden? #bloggsw

lediga-pappan-20110705-550-285

När jag för över tjugofem år sedan fick min panikångest har tankar döden varit en kär följeslagare. Från början var den en livslina som gjorde att jag kunde hantera och få bukt med mina anfall. Men sedan ha dessa tankar även kommit att betyda andra positiva saker för mig.

Till och från kommer perioder när jag gärna går i min ensamhet och funderar på vad som finns på andra sidan,och det låter helt fantastisk underbart att få dö.
Jag drar mig undan och vill inte träffa folk, vill bara vara hemma och njuta av mina tankar.
Facebook har jag i stort sedan lämnat, twitter kollar jag nästan inte mer.

Men vad finns på andra sidan? Jag har ingen aning!

Men ändå eggar tanken mig…
Min förhoppning är att få inre frid, att slippa se krig och annat elände, där vi skadar varandra.
Jag tror ju inte att som i skillningtrycket att vi går på gator av renat guld. Inte heller tror jag på det soldater inpräntades med förr i tiden, att paradiset bestod av vackra damer, som villigt stod till deras förfogande om de stupade.

Men visst låter det underbart att få lämna allt hat, alla bekymmer bakom sig och få frid inom sig?
Tror inte det blir som i historien:
Tre damer förolyckades i en trafikolycka och stod inför Sankte per.
Sankte Per välkomnade dem till himmelriket och inget skall fattas er, men ni får inte trampa på ankorna. Om så sker kommer ni att få tillbringa evigheten fängslad vid den fulaste person av motsatt kön.

Det tog inte så lång tid innan den första damen trampade på en anka. Det tog inte många minuter innan Sankte Per stod där med ett handfängsel och en man med fulhet av sällan skådat slag.
Damerna gick vidare tillsammans med mannen. Strax efter trampade trampade dam två på en anka, och strax efter kom som väntat Sankte Per med ännu en man, vars fulhet inte beskrivas kan.
Tre damer på vandring i paradiset med två av det fulast män som som skådas kan, väl fängslade vid två damer.

Det dröjde inte länge innan Sakte Per kom med en himmelsk vacker man, som den kvinna bara kan drömma om.
Och nu fängslade han honom vid den tredje damen. Hon tittade storögt på honom och beundrade hans skönhet och bara njöt av det hon såg…
Han såg hennes blickar och sade, jag vet inte vad du har gjort men, jag har i alla fall trampat på en anka…

Nej, ovanstående historia är inte min bild utav paradiset, men jag tror att jag slipper se lidanden, hat, och det viktigaste kärleken blommar både till de närmaste och alla andra.
I bland har jag sådan lust att besöka den platsen, och sedan berätta för er andra om hur det är att vara där. Tar jag beslut om att besöka den platsen, så lär jag knappast kunna komma tillbaka och berätta om paradiset.

Men tills vidare kommer jag att njuta av dessa tankar och inte låta någon förstöra mitt paradis, som jag i alla fall har i fantasin, och tänk, en dag kommer jag dit…

road_to_paradise

Tårar är ord från hjärtat som munnen in förmår att säga #bloggswe

alone-513525_640

Min Facebookvän Mary Andren-Pada skrev så fint på sin Facebookvägg, nedanstående text. Jag reagerade mycket starkt på den, då det är över 25 år sedan jag fick min panikångest, depression och stora sorg. Jag har fått lov av Mary att använda den och delar den här nedanför…

Jag möter många människor som är nedbrutna av sorg. Gång på gång hör jag samma sak: vänner som sviker och inte håller kontakt, bekanta som undviker den sörjande och inte låtsas se, eller professionella som rekommenderar depressionsmedicin och samtidigt säger: sorg är ingen sjukdom, du ska i arbete. Om och om igen samma sak! Varje gång blir jag lika ledsen, besviken och upprörd.
Hur kan man tänka på arbete när minnet sviker och koncentrationen är lika med noll?
Hur kan man tänka på arbete när man upplever sej kämpa för sitt liv ute på ett stormigt hav?
Hur kan man tänka på arbete när man kämpar för att förstå det ofattbara: mitt barn dog, min kära tog sitt liv, min livskamrat förolyckades?
Hur kan man tänka på arbete när väggar och tak ramlat över en och man står där naken i spillrorna?
Nej, sorg är ingen sjukdom, sorg är sorg!
Men förlusten av någon man älskar är psykiskt traumatisk i lika hög grad som en allvarlig kroppsskada. Akut sorg är en avvikelse från ett friskt tillstånd, och på samma sätt som läkande behövs inom det fysiologiska området behöver också den sörjande en tidsperiod för att återfå psykisk balans, säger psykiater George Engels.
Exakt!
Och du som inte tar kontakt, undviker eller inte låtsas se: låt modet segra över rädslan, låt kärleken segra över osäkerhet och likgiltighet.
Orden som skulle ge tröst finns inte, men att du har modet att se, möta, lyssna, gråta med, visa din medkänsla och kanske ge en kram utgör för den sörjande skillnaden mellan livslång tacksamhet och livslång besvikelse. Det ger stöd och kraft på den tunga sorgevandringen och bygger hoppets bro ut till livet igen.
Jag har aldrig förr skrivit, dela gärna om du känner för det, men nu gör jag det. Okunskapen om sorg skapar nämligen så mycket onödigt lidande och lägger sten på börda för den sörjande.

Forskningen på mediciner har under dessa 25 år gjort stora framsteg när det gäller depressioner, men även sorgbearbetning.
Men var finns den andra biten, som kan vara så mycket viktigare.
Jag har vänner som vårdat sin när anhörig under lång tid, med minimalt stöd från samhället. Det är så lätt att ordinera en toastol åt någon svårt sjuk, för att den anhörige skall slippa att kämpa med den sjuke att få komma på toaletten. Men när det kommer till den psykiska belastningen som detta innebär, då finns inget att ordinera, eller viljan till det. Man lägger all kraft på den sjukes välbefinnande och när de behoven är uppfyllda, så hoppas man att det finns lite tid för en själv att få må bra. Vänner slutar höra av sig, telefonen blir tystare och tystare. Mailkorgen fylls med reklam och diverse spam, men var är hälsningen från vännen, som man alltid litat på, som man trodde ställde upp i vått och torrt?

För mig är det tredje gången nu, jag genomgår denna process. Första då när jag fick min egen panikångest, sedan i samband med fars bortgång, och nu sist när mor lämnade oss.
Men jag är långt ifrån ensam i detta. Du som har en vän som befinner sig i en svacka, mildare eller djupare, vad har du gjort för din vän, vännen som litar på dig?

Man känner en djup frustration över känslan att samhället svikit en, att vänner har flytt åt alla håll, och där sitter man ensam kvar som ett fån…
Du behöver ingen psykologutbildning eller annan verifierad erfarenhet, utan naturen har försett dig med vad du behöver. Två öron att lyssna med, en mun att prata med, en hand, att hålla någons annan hand och två armar att kramas med. Hur många använder dem till det?

I dag är det lättare än någonsin att hålla kontakten med varandra iom den tekniska utvecklingen som skett, samtidigt har fått svårare att hålla den kontakten… Varför?

Det kan ju knappast vara att vi inte vet något, eller?

Varför inte ringa en vän du inte hört av dig till på länge, en som har det svårt, just nu, eller haft…
Säg att du tar med dig lite kaffebröd, och så tar vi en fika… Svårare behöver det inte vara…

Kom ihåg, tårar är ord från hjärtat som munnen inte förmår att säga…

När livet vänder #blogg100 #bloggswe

ID-10044499

Jag är en stor beundrare av TV-programmet När livet vänder med Anja Kontor. Älskar programformatet där en person får berätta sin livshistoria och där tystnaden många gånger får komma till tals… I senaste programmet som handlade om Marcus, så orkade jag inte titta på hela programmet första gången då jag kände igen mycket av det han berättade från min egen sjukdomshistoria.

För drygt 25 år sedan var jag anställd i ett företag här i kommunen där jag jobbade fackligt.
Jag var då vice ordförande och hade ett mycket bra samarbete med vår ordförande.
Det blev förändringar inne på kontoret och ordföranden fick då erbjudandet att ta den tjänsten.

Tjänsten var mer krävande än vad han hade föreställt sig, tror jag, och hans humör påverkades på ett mycket negativt sätt. Ofta blev det jag som fick ta skit från honom. Jag började må psykiskt dåligt och drog mig undan honom. Då fick jag skit för att jag sviker honom. Blev utslängd från kontoret av honom. När jag då höll mig undan så blev det ännu värre när han inte ville kännas vid vad han gjort.

Jag förstod att jag inte kan leva under dessa förhållanden och gick då till öppenpsyket. Nej, de kunde inte hjälpa mig, utan jag skulle åka till psykiatriska akutmottagningen för att få remiss. Det var ett stort steg och det tog jag inte.

Depressionen blev djupare och jag började få anfall. Anfall jag inte visste vad det var. Anfall som från börja kanske var fem till tio minuter långa. Dessa anfall övergick sedan i psykosliknande tillstånd. Jag var ”tilt” i huvudet och började vandra mellan sängen och soffan, Fram och tillbaka, fram och tillbaka.
Dessa tiominuters anfall blev till timmar, då jag var helt borta. Till slut fanns ingen råd, bara att åka till akuten…. Jag ville få hjälp, bli inlagd, bli bra…

Vi har inga platser, du får en remiss till öppenpsyk, några tabletter att sova på och 14 dagars sjukskrivning. Ingen hörde av sig och jag ringde till öppenpsyk, där är det väntetid i några månader.
Nya besök på akuten, nya tabletter och några veckors sjukskrivning. Attackerna kom oftare och oftare och jag han inte ens bli av med den ena innan det satte igång igen.

Äntligen fick jag tid på öppenpsyket. Nu skulle livet bli bättre…
Får träffa en kurator som skall leka psykolog med mig.
Får träffa en läkare som jag blir invisad i rummet till med orden ”doktorn” kommer strax.
Läkaren kommer in, och läser i papper som jag tror är mina journaler. Utan att lyfta blicken från pappren säger han…. ”Är du homosexuell skall du erkänna det med en gång…

Fy fan, vad jag blev äcklad av de orden och ville bara rusa därifrån, men samtidigt visste jag att jag överlever inte om jag inte får hjälp. Nya mediciner både långtidsverkande och korttidsverkande.
Ingen som informerar hur medicinerna verkar. Jag blir sämre av medicinerna, som jag idag vet är bra, men hur skulle jag kunna veta det. Nya besök på akuten, medicinjusteringar, mm mm.

En biverkan av medicinen var viktökning, 30 kilo upp på några månader. Nu var jag lat och åt fel så nu skulle jag gå på sjukgymnastik och en kurs i att lära mig äta rätt….

Fyra dagar i veckan för matlagningskurs och sjukgymnastik. Därtill korta sjukskrivningar och jag skulle jobba. Att jobba och gå på kurser samtidigt det fungerar inte…
Periodvis blev psykakuten mitt andra hem.
Hur många gånger har jag inte stannat vi bron innan sjukhuset, stått vid staketet och även klättrat över… Kan jag inte få slut på ”krisreaktion”, ”psykisk ohälsa” mm, vad de sade till mig…
Kan jag inte få slut på det, så är det lika bra att göra slut på hela livet.

Ibland valde jag att kombinera alkohol och mediciner för att lindra de värsta topparna av ångest.
Jag försökte också hålla mina närmaste utanför det som skedde med mig och tror inte de såg när det var som värst. Min dåvarande flickvän och jag hade gjort slut, under denna tid… Jag ville inte visa hur det var ställt med mig. Mina föräldrar såg inte när jag hade de värsta anfallen…

En vändning blev när jag efter drygt fem år fick reda på att jag led av panikångest, då kunde jag för första gången själv läsa mig till vad det handlade om och börja förstå.

En annan händelse som nog var den största räddningen var när vi alla blev uppsagda från jobbet.

Fortsättning följer….

Har jag gjort rätt eller fel

Har jag gjort rätt eller fel är en fråga jag ställt mig senaste tiden

Det är ett år sedan problemen började med mor men det tog ytterligare ca 4 månader månader innan jag fick första beviset när jag förstod att något var fel i vården av mor.

Jag har gått sjukskriven under mars och är likaså sjukskriven hela april för att försöka landa i detta.

Jag har tagit kampen mot både region och kommun i den vård och omsorg mor har fått, eller kanske man skall säga bristande vård och omsorg.

Jag är trots allt detta övertygad om att jag har gjort rätt.
Många gånger har jag sagt att kan jag inte rädda mor, så hoppas jag att ändå några andra kan få erfarenhet av det jag har uträttat.

Mor har blivit mycket piggare och gladare men också har hennes depression blivit mer framträdande. Mor kräver mycket mer än att bara sitta still vid min sida passiv och bara titta på, hon vill också ha något att göra. Jag försöker också låta henne vara med i det dagliga arbetet, men allt tar så mycket längre tid och ger mig också dåligt samvete att jag inte hinner och orkar med i den takt jag önskar.
Ibland önskar jag en att jag kunde få en spruta i ändan full med energi som kunde få mig att hinna/kunna/orka med det dagliga arbetet.
Hela tiden måste jag prioritera vad som skall göras och mor och bror är just nu det viktigaste i mitt liv.

Ibland skojar jag om att mitt liv ligger i garderoben och väntar på att jag skall få tid att ta fram det och börja leva det igen… Andra gånger tänker jag att nu satsar jag på mor, för den dagen hon är borta har jag all tid i världen att börja leva mitt liv på nytt…

Hade jag inte ingripit i det som hänt hade jag troligen fått leva med dåligt samvete resten av mitt liv, och hur hade jag mått då?

Att leva i ett kaos, samtidigt som man är en del av det är inte lätt. Att leva bland en massa känslor, att hantera dessa känslor privat är inte lätt och att då försöka se det med rätt ögon gör det inte lättare.

Jag kan inte anklaga hemvårdspersonalen för att de gör fel, då diagnoser finns och de måste ju arbeta efter det som deras överordnande berättar. I det fallet måste jag då ta det med deras överordnade. Jag kan heller inte kräva att de arbetar efter någon annan diagnos än den som finns, även om den kanske är fel.

Detta ställer stora krav på mig som anhörig på min kraft och energi, energi som jag i stället skulle vilja ge min mor och bror.

Kan jag hjälpa att jag nu känner mig lite nere?