Archive | maj 2014

En deppens dag ”Jag orkar inte” #blogg100 #bloggswe

Än en gång har en ”tråkig” nyhet inom omsorgen nått mig…
Några ord i den intervjun som gjordes har etsat sig fast inom mig, ”-jag orkar inte mer, jag orkar inte mer…”

”Jag har klappat ihop två gånger den här veckan, jag bara gråter och gråter…”

”Vad händer?”

Läs och hör klippet om Gerhard här

”Gerhard har väntat flera år på hjälp och för att få det måste han gå via media. Varför?”

Varför händer detta?
Historien upprepar sig gång på gång.

Kommunen säger nu att: – Vi har bedömt att hon uppfyller de kriterier som krävs för att få en korttidsplats.
Läs mer här

Men flera års väntan och medias uppmärksammande sker det nu. Bra att Gerhard får hjälpen, men de som fortfarande inte har uppmärksammats?

I en annan grannkommun valde en anhörig att hoppa från balkongen och ta sitt liv. Är detta värdig omhändertagande av våra äldre?

När jag läser min kommuns revisorers rapporter om hemtjänsten hittar jag en del kritik.

Några klipp från den:
Granskningen visar att nämnden har formulerat mål och uppdrag för äldreomsorgen och specifikt för hemvården samt att de regelbundet följer hemvårdens utveckling via ekonomiska rapporter och verksamhetsmått. Men vi anser att det saknas en enhetlig struktur och en systematiserad verksamhetsstyrning. Vi saknar även den röda tråden från nämndens mål till handlingsplan med aktiviteter som ska utföras för att nå målen och hur dessa ska följas upp.

Intervjuerna med hemvårdspersonal visar tecken på att nämndens mål inte är förankrade. Vår bedömning är att nämndens styrning inte nått ut i organisationen.

Vår uppfattning är att det finns en överensstämmelse mellan omfattningen av beviljade hemvårdsinsatser och tilldelade resurser, då timersättningen för hemvård utbetalas motsvarande schablontid för beviljade insatser. Men det finns inget teknikstöd för uppföljning av utförda insatser eller för tidsåtgången och således ingen spårbarhet i att de beviljade insatserna verkligen utförs.

Det finns rutiner för upprättande av genomförandeplaner (brukarens inflytande) och för social dokumentation, Vår stickprovskontroll visar på behov av ytterligare utbildning i upprättande av genomförandeplaner. Vår bedömning är att syftet med genomförandeplaner behöver tydliggöras. Det finns även behov av att diskutera hur individuella mål kan formuleras samt att se till att rutinen för uppföljning och utvärdering av insats tillämpas.

Avseende övrigt kvalitetsarbete så finns rutiner för klagomåls- och synpunktshantering, men skriftliga synpunkter förekom inte så ofta. Det finns inga enhetliga rutiner för hur muntliga synpunkter kan användas som en del i arbetet med ständiga förbättringar. Vi revisorer tycker det är viktigt att också muntliga synpunkter och klagomål dokumenteras och rapporteras.

Läser jag sedan och rapporten från anhörigriksdagen och dess avslutning:

Riksrevisionens granskning blev ”dynamit” på Anhörigriksdagen

Gå nu hem till din kommun och ställ frågan vad man har gjort för de statliga pengar man har fått för att utveckla anhörigstödet. Det blev slutorden när Anhörigriksdagen avslutades på onsdagseftermiddagen. Läs mer direkt på deras hemsida.

Är detta framtidens omsorg?

Jag orkar inte mer…

Trädgårdsarbetet automatiserat #blogg100 #bloggswe

Nu har vi nog grannskapets vackraste trädgård, eller i alla fall gränsmatta.
En av de saker som har tyngt mig är just trädgården och att klippa gräsmattan. Allt tar tid och den tiden behöver jag för mor och bror. Ibland så slits man mellan olika saker. Nu skall jag väl säga att klippa gräset inte är en av mina favoritsysselsättningar men ger ju samtidigt en anledning till att röra på sig.

NU blir det en 30 minuters snabb promenad istället när mor sover middag.

Nu när tekniken finns så varför inte vara på den när man INTE hinner det man måste, eller?

Jag känner mig väldigt nöjd med den och helt plötsligt blir det en mycket större glädje att må gott i trädgården.

Här följer en film från Youtube som visar en liknande maskin i action.

Tack för att det finns teknik att ta vara på…

Depression och vägen tillbaka #blogg100 #bloggswe

DSC_0218
För en tid sedan drabbades jag av depression. Det började med ett påhopp av en vän på Facebook, som inte längre är min vän…
Jag började i mina tankar fundera på, vad är det jag håller på med… Är det värt att kämpa mot myndigheter och det som hände mor, är det värt att kämpa för bror?  Är det så jag tänkte att mitt liv skall vara? Jag har under många år avstått mycket i mitt liv, saker som varit viktiga för mig men inte så viktiga att jag trots allt inte kunde avstå det. Ville jag leva mitt liv på ett annat sätt,  vill jag låta någon annan ta ansvar för mor och bror?Jag var tvungen att fundera, fundera vidare och än en gång ta ett varv i mitt huvud och fundera. 
Funderandet tog tid… klädhögen med smutstvätt växte i källaren, golvet blev smutsigare och smutsigare och jag satt i mina tankar.
Visst jag försummade inte mor och bror utan överöste de med kärlek. Middagen stod på bordet som brukligt halv fem som vi brukade äta.Nu blev vädret fint och gräsmattorna växte och växte, liksom klädhögen i källaren. Allt blev övermäktigt, hur löser jag detta?

Jag liksom mor saknade våra ankor i trädgården… och jag ringde på en annons på blocket.

På bara några timmar så hade vi fyra mignonankor i trädgården…

Hann med att göra en liten tillfällig hage där det fick bo i fångenskap några dagar för att bli hemmastadda på tomten. Några timmar därefter fick jag köpt en liten babypool, och det tog inte mer än 5 sekunder efter att de hörde vattnet strömma i poolen som fyra ankor försökte bada i en halv centimeter vatten. Dom var lyckliga och jag var lycklig. Medan poolen fylldes med vatten gick jag in och hämtade mor och vi satt i gräset och skrattade och njöt av de små liven som nu kunde simma där.

Helt plötslig hade vi lite liv i trädgården igen och porten till vårt paradis öppnades igen.
Att sitta och njuta av det man har ger en energi och fast jag har fått mer jobb och ta hand om ankorna, så har högen med tvätt också sjunkit i källaren…
IMG_20140526_181413Tänk vad djur kan skänka glädje…

 

Jag kallar den inte negerboll! #blogg100

Jag väljer att dela detta blogginlägg som en tankeväckare…

Diakonibloggen

chokladboll

Idag är det 11 maj och negerbollens dag, åtminstone enligt en sida på facebook. Jag kallar den inte negerboll. Jag kan inte riktigt säga sedan hur länge. Det tog faktiskt ett tag.

För mig har ordet sen barnsben haft en positiv klang eftersom det haft den enkla betydelsen smarrigt bakverk. Så jag tillhörde dem som fortsatte kalla den för negerboll, av gammal vana, med en axelryckning. Jag menade ju inget illa med det. Till slut blev det som en grej, jag kan minsann säga negerboll eftersom det inte betyder nåt annat än fikabröd. Det är lätt för mig infödd svensk att tänka så.

För något år sen blev det snudd på ramaskri när Disney klippte bort den svarta dockan ur Tomteverkstaden i Kalle Anka på julafton. Rör inte våra traditioner! Det är lätt för vita infödda svenskar att tänka så. Lätt att tänka och tycka om hur någon annan ska reagera – ”det är…

View original post 171 fler ord

Vem har gett dig rätten att utnyttja din nästa #blogg100

rape

Vem har gett dig rätten att utnyttja din nästa, dina barn, din käresta, för din egen skull…

För några år sedan arbetade jag med i en inspelning av en svensk långfilm. Vi hade hyrt in oss i en villa i ett bostadsområde där en del interiörscener skulle tas. Bland scenerna som skulle filmas var en våldtäkt av dottern i huset.
Vi filmarbetare var stationerade i källaren för att förbereda för nästa tagning medan de som direkt var involverade i scenerna var stationerade i dess absoluta närhet. Vi var väl förberedda på att det skulle ske ett bråk och att flickan också skulle ge ett gallskrik vid ett tillfälle. Scener skulle tas från flera olika vinklar och var därför att tas om flera gånger, just för att ge en så stark och gripande berättelse som möjligt. Vi gick där och tassade för att inte störa inspelningen. Vi hörde bråken och stannade till och vi kände att vi borde avstyra det som skedde. Vi visste ju att det var inspelning och inget farligt inträffade men sceneran var så realistiska så man ville skydda den svagare i det bråk man hörde. Det var mycket svårt att intala sig att låta bli.

Helt plötsligt kommer det där fasanfulla skriket vi var beredda på, och på bråk delen av en sekund frös vi alla till is.
Vi stod likbleka och bara tittade på varandra och fick ta till all mental kraft vi kunde för att inte rusa till undsättning.

Detta var ”bara” en filminspelning, men ett försök till att spegla en verklighet.

Nedan följer två berättelser om känslor som rör den fula verkligheten av detta med våldtäkt.
Mina källor får bli anonyma, för skydd av de inblandade.

 

Två berättelser från verkligheten om att bli utnyttjad.

Finns mycket jag skulle vilja, behöva skriva, men håller tyst.

Skulle jag kunnat hade jag krupit ur mig själv för länge, längesen. Bort från allt och alla. Dit ingen kunde röra mig. >

Förbruka mig som en engångsartikel som sedan bara slängs. Trampas på som en gammal trasmatta. En smutsig gammal äcklig trasmatta. >

En sådan som är så äcklig att ingen vill ta i den. Röra vid den alls. Känner mig lika äcklig då som nu.

Du tog vad du ville ha. Du gjorde vad du ville. Du bestämde. Dina ord var min lag.

För att smärtan skulle bli mindre gjorde jag allt du ville. Krävde. Tvingade mig till. Du talade alltid om att du längtat efter mig & våra>

Jag levde i två världar. Två verkligheter. Två overkligheter. I det tysta.

Du fick min kropp att domna bort. Bedövas. Sluta finnas. Du fick mig att försvinna. Du tog vad du ville ha. Sen bara lämnade du mig.

Ibland bara ramlar det över mig och jag känner mig som ett barn som bara vill att någon trygg vuxen tog mig i sin famn. >

Sin trygga famn där inget ont fanns.

Jag önskar jag vore någon annan. Någon som inte var förstörd utav någons äckliga handlingar som jag tydligen förtjänade.

känns som väggarna emellan världarna i huvudet är så tunna att det känns som att de kommer gå sönder helt. >

Känns som jag är på flera platser samtidigt. Som flyter ihop. Gör mig förvirrad. Gör att jag inte vet var jag är. Vad som är på riktigt.

Flyr från världen som bara vill mig illa. Från att hålla på att sprängas i bitar då jag inte får plats i mig själv. >

Till att inte veta vart jag ska ta vägen. Till att känna mig helt vilse. Till att inte veta något. Till att tvivla på allt. Om jag ens finns>

Upplösas till ingenting.

Att berätta hur det verkligen varit är inte bara att bryta mot hemlighetens lag. Det är att tala om ting det inte finns ord för. >

Det är som att sätta foten i ett land där ingen människa får gå. Där vägar finns som ingen människa får veta.>

Jag försökte springa ifrån dig flera gånger. Helt meningslöst. Du hann ju ifatt mig hur fort jag än sprang. Du var så mycket större >

 

och starkare än mig. Jag var chanslös. Du kunde fånga mig under din arm och bära mig dit du ville hur lätt som helst. Jag kunde inte göra >

något. >

Jag gick. Kände mig dödad. Kunde inte tänka. Visste inte om jag levde. Om jag fanns på riktigt. Jag visste att ingen fick veta något. >

Hemligheter får man inte berätta för någon. Det talade han noga om för mig. Ingen får veta något. Det är något mellan honom och mig.>

Min kropp var din. Din och ingen annans. Den var din som du gjorde vad du ville med. Du tillfångatog mig. >

Mitt inre. Fängslade mig långt bort från alla. Du fick mig att tystna.

Jag var någon annan än den jag var. Den andra såg.>

Jag önskar jag hade varit säker.

Jag önskar jag hade varit trygg.

Jag önskar jag inte hade behövt vara rädd hela, hela tiden.

Jag önskar jag inte hade behövt vara jag.

 

 ———————————————————————————————————————————————————–

 

Vi bor på landet invid början på en grusväg där alla skolbarn passerar två gånger per dag, morgon och eftermiddag på väg till eller från skolskjuts.

När de gick förbi sade man hej och fick oftast hej tillbaka.

En av dessa flickor började söka sig hit och på eftermiddagarna kom hon gärna förbi och pratade om än det ena och än det andra.

Hon sökte sig mer och mer till oss och ville gärna komma in och vara här någon timma. Från början gick det bra men hon ville inte gå hem.

Jag skjutsade henne hem flera gånger för att föräldrarna inte skulle bli oroliga. Men det blev så vanligt och man fick inget tack för vänligeten varken från far eller mor. Vi bad flickan i stället att ringa hem så att någon kunde hämta henne.

När mamman kommer vill inte flickan gå ut utan mamman kommer in i köket och hämtar henne. Hon säger till tösen att nu måste vi åka hem utan att titta på oss som bor där eller ännu mindre säga hej.

Vi känner oss illa till mods med en så glad flicka medan modern helt ignorerar oss…

Flickans besök minskar men det händer att hon kommer in hit och vill prata.

Efter en tid upphör flickans besök helt och kort därefter flyttar familjen.

Det visar sig senare att fadern hade utnyttjat två av sina döttrar sexuellt vilket skolan hade upptäckt.

Fadern blir dömd och modern får ensam vårdnad för sina barn.

Efter ytterligare ett år får vi vetskap om att mamman vetat om detta och då bett barnen vara tysta och ha tålamod, pappar slutar snart.

Vi förstod aldrig varför flickan sökte sig till oss, vi fattade inte att flickan sökte stöd och hjälp för att komma från sin situation….

Borde vi förstått, borde vi fattat?

Vem kunde ana detta???

 

Husum – Graue Stadt am Meer #blogg100

10336621_10203664013550479_2769238200300997782_n

 

Husum  är en stad i den tyska delstaten Schleswig-Holstein. Folkmängden uppgick till 22 084 invånare i slutet av 2010, på en yta av 25,81 kvadratkilometer. Den är belägen i distriktet Nordfriesland i den nordvästligaste delen av förbundsrepubliken. I Nordsjön utanför Husum och upp till den danska gränsen ligger de Nordfrisiska öarna.

Äntligen, äntligen, äntligen.
Det ser nu ut som om vi får komma hem till Tyskland igen.
Jag har ju bott mycket i Grannstaden Rendsburg, men efter att mormor och morfar gått bort och far fick mer mer jobb i Tyskland som blev Husum den ort som vi älskar. Vi har ju släkt i stora delar av Tyskland men delstaten Schleswig-Holstein är ändå som hemma. Namnet Den gråa staden vid havet har diktaren Theodor Storm myntat.

10172853_845304088817518_7656045672467627636_n

Mitt på torget står Tine och blickar ut mot havet efter sin älskade sjöman.

Far hade ju mycket med varvet där att göra, då han jobbade inom rederinäringen. Mor hade då tid att gå på stan och shoppa och gå runt och lära känna folk på bygden.

Det första bodde på Obsens hotell, men efter hand som de fick mer vänner. Första gången jag var i Husum, så var mor och far redan där. När de skulle åka ner så skojade far med mig och sade att jag skulle ringa en timma innan jag kom dit.
Ha ha, tänkte jag, det kommer aldrig att ske….
Så jag beställde biljett på Stena mellan Göteborg och Frederikshavn och tog mig ner genom Danmark.
Men jag väntade till en kvart innan jag ankom och ringde och sade att jag var på väg. När kommer du, frågade far… Om15 minuter var mitt svar.

1549435_742365099128029_6805225762038506733_n10277043_742365189128020_9108540000119031563_nKroki_in_Husum_mittel_13

Staden har behållit sin charm med gammal bebyggelse då den är ganska så välbehållen efter krigen. Hela slottsparken är på våren full med blommande krokusar, så gräsmattorna ser helt lila ut.

10336621_10203664013550479_2769238200300997782_n10294266_764198873613164_5069665775812730394_n

Varvet i Husum låg tidigare vid innerhamnen men eftersom båtar växte så behövde de mer plats och flyttade längre ut i bukten och istället byggde kommunen sitt nya kommunhus där. Men för att spegla varvshistorien på platsen så står fortfarande en båt uppdragen på land där.

 

10167982_848686128479314_6919516311850368360_n

10264880_764201220279596_944020036250648754_n10173606_769294683103277_2575194627964418717_n10250225_769294706436608_6793271841410800540_n

10269446_742366512461221_2058233599085996203_n Leuchtturm 10252166_424015364400435_6464243376104054658_n 10153743_742365632461309_6866357424603491588_n 1480780_764201343612917_4630622448035658025_n

Glad att kunna ge mor omsorg #blogg100

 

Jag är så otroligt glad över att jag har möjlighet att kunna ge mor den vård och omsorg som hon behöver.

Jag är själaglad att bror nu mår så bra i denne situation med sjukdom som ingen kan rå över.

I min kamp mot myndigheternas åsikter och hur vi, inte minst jag, har blivit behandlade, så är jag trots allt glad  att orkat föra denna kamp.

Ingen kan ändra det som skett men vi har alla ett ansvar att arbeta för att det inte upprepas.

För en tid sedan flög jag ihop med en fd Facebookvän då hon anser att jag bara försöker nedvärdera undersköterskorna arbete.
Min sak är inte att nervärdera någon, men någon måste ta ansvar för att det blir god vård och omsorg

I den konflikt som var gick en person in och sade följande ord:
Så är det, allt finns! Allt från ypperlig och kärleksfull vård till vanvård och allt däremellan. Samma sak med oss vårdare och ledare. Vi kan vara de mest lämpade för vårdyrket – kunniga, engagerade, empatiska – till att vara de mest osympatiska och olämpliga. Visst, det är viktigt att god vård och goda vårdare lyfts fram, inte minst för att fungera som goda exempel. Det tror jag alla är rörande eniga om. Men det krävs ett annat mod och civilkurage att som anhörig och som vårdare påtala brister. Och skulle fler ha det modet och det civilkuraget, samt skulle dessutom vårt samhälle genomsyras av en människosyn där även svaga och hjälplösa tillmättes fullt värde, då skulle ALLA bli delaktiga av god vård och omsorg. Ingen är undantagen de lagar, föreskrifter och rekommendationer som föreskriver god vård och omsorg. Så grundfrågan är; HUR åstadkomma detta? Om en man misshandlar sin familj, skulle vi inte komma på idén att säga till familjen, ”men tänk på hur snäll han är däremellan och tänk på alla andra familjefäder hur snälla de är”, nej, vi fördömer det felaktiga handlandet och stöder familjen i att vidta åtgärder för att hindra fortsatt lidande. Så ser jag på min uppgift att vara medmänniska, oberoende av vad som förorsakar smärtan.

I går hörde jag professor Yngve Gustafsson på SVT:

Överläkaren orolig över brister inom hemtjänsten

I morgon är en ny dag, en dag där vi gemensamt måste arbetar för bättre villkor för de svara i samhället, en kamp vi alla måste delta i. En kamp för att värna och ge kärlek till de nästa, våra medmänniskor, som inte kan försvara sig själv.