I lördags var det dags att hylla vår OS-hjälte Nils van der Poel på torget i Trollhättan. Naturligtvis ville vi trygghetsvandrare vara med att både fira och öka tryggheten.

På olika sätt tog vi oss till torget i god tid. Medan en del samlades och vandrade från södra stadsdelarna in till torget, tog jag och de mina onödigt många bussar för att ansluta. Viktigt att visa upp sig, men även att träffa människor, prata med dem om hur när och var de eventuellt känner otrygghet.

Väl inne på torget så träffas vi och har kontakt med polis och ordningsvakter för att göra upp hur vi snabbast får kontakt med varandra ifall något sker. Därefter följde förberedelser för själva firandet.

Medan mina kollegor gick runt och delade ut svenska flaggor, så gick jag och Nussä (vovven) runt och agerade barnvakter. Nussä är väldigt social och många vill prat med honom och klappa honom. Då fick föräldrarna möjlighet att lyssna på det som sade från scenen.

Krig, förbannade krig…
Jag följer naturligtvis det som händer i Ukrania, och oavsett om man vill eller inte vill, så går det inte att låta bli, på nyheter, tidningar, sociala mötesplatser så svämmar det över om rapporter om vad som händer. Man kan inte undgå att få info. Antingen får man stänga ner allt eller så får man bearbeta informationen.

Själv kommer jag tillbaka i tankarna om mor och hela släktens liv under andra världskriget. Då när flykten satte igång så fick de bara med sig saker som det fanns plats för i en resväska. Fotot på mor låg längst ner i den och följde med hela tiden.

Jag gjorde en sökning på hur lång tid det tar med tåget från Stettin till Lübeck. Den resan tar idag drygt fem timmar med snabbtåg, med byte i Berlin. När släkten flydde 1945 tog den resan ca tre månader.

Klättra in i godsvagnarna, skuppa runt några timmar. Tåget stannade för att de kunde sträcka på benen och sedan iväg igen. Fram till en skola, samlingslokal eller liknande. Där skulle man packa upp sina få tillhörigheter för att sova en eller ett par nätter innan det åter var dags att packa resväskan och äntra tåget.

Idag stänger jag ner mina medier, tar på skorna och går ut i naturen. Många promenader med vovven. Trygghetsvandrarvästen åker på och stöttar andra människor i olika situationer. Är involverad i arbetet med vaccinguide för att få fler att vaccinera sig för det finns ju fortfarande en pandemi.

Det är mitt sätt att hantera denna situation som nu pågår med människor på flykt. Jag måste liksom så många andra hitta min plats i tillvaron så jag känner att jag gör något för mina medmänniskor i denna situation. Detta är mitt bidrag till det som händer I världen. Jag min plats och min uppgift.

Jag är i alla fall lyckligt lottad, jag har i alla fall mer av mitt liv än vad som ryms i en resväska. Men jag har också ett hjärta som vill göra något.

Blått och gult är Sveriges färger, men också Ukrainas. Det ena landat lever i fred medan det andra är i krig. I över en vecka har vi matats av bilder, berättelser, rapporter och analyser om vad som händer i Ukraina.

Från Stockholm är det närmare till Kiev än till Paris. Visserligen har jag sluppit delen mellan Stockholm och Göteborg, men har bilat till Paris några gånger. Jag vet vägen…

Allt är så nära, så ofattbart nära och inget jag trodde skulle hända under min livstid. Men det sker just nu, just nu när jag skriver detta. Men jag ser också många av mina trygga och rediga vänner visa oro, både direkt och indirekt.

För tredje gången sedan starten på kriget ville jag visa min avsky mot det som sker i ett naboland. I Trollhättan hade vi en manifestation mot Ryssland och för Ukraina. Som trygghetsvandrare I Trollhättan kunde jag också demonstrera I vår orangea väst, att skapa trygghet men ändå stå Ukrainas folk bi i denna mardröm.

Jag ser människor på flykt till grannländerna med sina resväskor och ibland bara kassar med det viktigaste, men med livet i behåll. För många betyder en resväska semester, men för de som en gång flytt, kan en resväska betyda flykt, fara eller krig. Hur många fler människor skall förknippa resväskan med negativa saker istället för något positivt.

Jag hat pratat med representant för hyresvärden och i akut skeende kan vi ta emot några som behöver få vila efter flykten. Men det viktigaste för mig är att protestera mot det som sker, för detta är inte värdigt år 2022 att en supermakt angriper ett annat land.

Än en gång krig I Europa, än en gång seglar minnen upp från mors berättelser om kriget 1939 till 1945 och tiden därefter.

Mor lämnade det jordiska för snart åtta år sedan och även om saknade är stor, är jag ändå glad att hon som människa inte behöver uppleva det som idag sker. Även om kriget började 1939 så var det inte förrän 1943 som det började märkas för tyskarna. Mor bodde utanför Stettin, en stad som förstördes till mellan 70 och 90% i slutet av kriget.

I början på 1945 så kom då en av segrarmakterna, Ryssland till undsättning av området. Trots allt var inte det frid och fröjd. Var man inte jude så skulle man som tysk stå till svars för Hitlers välde. Man skall nog betona att det gällde de fyra segrarmakterna, att inte behandla tyskarna väl. Då handlade det om att avnazifiera Tyskland. Samma ord hör jag från Ryssland idag, avnazifiera Ukraina.

Idag har jag så många frågor jag skulle vilja fråga mor om, frågor från kriget då, för att jämföra med kriget idag.

Jag följer med stort intresse, Sveriges Radios korrespondenter Lubna El-Shanti och Johan Mathias Sommarström, som de senaste dagarna rapporterar från Lviv i Ukraina. Jag såg bilderna från tågstationen hur de älskande skildes för att fortsätta motståndet mot Ryssland och för att sätta sig i säkerhet.

Själv ser jag järnvägsstationen i Stettin som jag besökt flera gånger, där mor och syskon ofta bytte tåg för att resa mellan de olika släktingarna och sin mormor. Jag ser också hur mor och resten av syskonskaran tar farväl av släkten, men med orden vi syns i säkerhet när vi kommer fram. De sågs när de var i säkerhet och flykten klarade dem.

Mammas mormor sade att det inte kommer finnas mer människor kvar när kriget är slut än vad som får plats under en lönn. Utanför mors dopkyrka i Polen växer just en lönn. Där får inte många människor plats.

Hoppas innerligt att detta snart tar slut, vi behöver medmänsklighet inte ett nytt krig.