Jag har verkligen inte sett fram emot denna jul som står i farstun och väntar.
Att far sedan några år är borta och att nu även mor inte finns ibland oss gör att det känns väldigt avslaget. Samtidigt har jag kravet på mig att försöka göra en så traditionell jul som det bara går, för brors skull. Bror med sitt handikapp ställer också större krav och kanske inte alltid förstår och själv inte ser allt som ibland kan verka självklart.

Jag har inte sett fram emot tre långa veckor med honom hemma från jobbet och att sysselsätta honom på bästa sätt. Han har sin egen vilja och den kan vara mycket svår att ändra på.

Hans liksom min hälsa har ju kommit på undantag under de åren vi kämpat för mors välbefinnande och det har satt sina spår. Har man sedan också svårt att förstå orsak och verkan och att mat inte bara skall vara för njutnings skull utan också något som måste intas i lagom proportioner och i förhållande till rörelser och andra aktiviteter, så blir det svårt.

I lördags hade vi då vår första julklappsutdelning där vi gav ”varandra” ett aktivitetsarmband för nytta och nöje. Hade mer eller mindre förväntat mig en massa protester och tjat om måste jag promenera, måste jag röra på mig. Nej, det blev tvärs om…
Nu ser han på datorskärmen hur långt han gått, hur många steg han tagit. Han tar dessutom kortare steg än mig och det innebär att han tar fler steg än mig på våra promenader. Helt plötsligt är han bättre än mig i att aktivera sig och leder över mig. Nu behöver jag inte tjata på honom att röra på sig, utan han hittar på en massa göromål själv bara för att få ta några extra steg.

WoW, vilken lättnad för mig… Helt plötsligt känner jag att julen blir lite lättare och ser mer ljust på dessa tre veckor och även bortanför denna horisont.

Redan igår började vi mäta födointaget för att få i oss alla viktiga näringsämnen men också se till att vi inte överkonsumerar de varor som är mindre viktiga. Hela tiden presenteras våra resultat på respektive datorskärm i nästan realtid.

Helt plötsligt har den energi jag hade avsatt till att tjata och tjata kunna användas till annat och nu känner jag att det blir kul att göra glühwein, griljera skinka, fixa en janssons mm mm.

Julen ser trots allt att bli en traditionell sådan, fast i mindre omfattning än tidigare…

Lycka är att ha en bror som förstår….