STÖRST AV ALLT ÄR KÄRLEKEN…
Vaknar i tidig morgongryning och tänker på alla dem som inte vill ta emot den nya dagen.
Tänker på dem som har en lång natt bakom sig av gastkramande förtvivlan, djupaste mörker och frågor om livet någonsin ska kunna levas igen.
Tänker på dem som påbörjat den långa sorgevandringen, den nya dagen i vanmakt och inte vet sig någon levandes råd inför det definitiva, det icke förhandlingsbara.
Tänker på dem som tvingas ta emot nya svarta nätter och dagar, eftersom tiden inte vänder åter eller stannar.
Tänker på alla dem som idag skriker ut sin nöd och förtvivlan.
Tänker på dem som sett framtiden stupa i ett bråddjup, världen rämna, drömmar krossas, bestulen på den man älskar, bestulna på det liv som skulle ha kommit.
Tänker på dem som i ett slag förlorat fotfäste och sammanhang, blivit främlingar för sig själva, fått tilliten och tryggheten omkullkastad.
Tänker på dem som lever i kaos utan att begripa hur livet kunde få en sådan vändning – grubblar, tänker, talar utan att förstå – du kan inte vara död, det kan inte vara sant att du är död och borta – omöjligt att ta till sig.
Tänker på dem som lever i dimma, som hör utan att höra, ser utan att se, förlamade, utan liv, undrande: hur är det möjligt att livet runt om mig pågår som vanligt, att jag gör detta vanliga fastän allt är förändrat och annorlunda?
Tänker på dem som ser sig i spegeln utan att känna igen den förtvivlade, hjälpsökande blicken, ser på sin kropp utan att kunna förstå hur den kan vara hel trots den outhärdliga smärta den rymmer.
Tänker på dem som frågar sig gång på gång: är det möjligt att fortsätta leva i detta mörker med denna djävulska smärta, är det möjligt att överleva denna gränslösa sorg, längtan, saknad?
Tänker på dem som känner sig fångna i bottenlös förtvivlan och otröstlig sorg, ingen väg ut, ingen lösning, ingen räddning.
Tänker på alla dem vilkas frågor aldrig får ett svar trots alla varför, varför?
Tänker på dem som vet och ändå väntar på att den kära ska komma hem igen, att allt ska bli som vanligt, att allt bara var en mardröm.
Tänker på dem som upplever solljusa dagar som ett hån i bjärt kontrast till det kompakta mörkret, den inre kylan.
Tänker på alla dem som måste gå igenom dödsskuggans dal, bli du med sorgen, förändras på djupet, aldrig bli densamma igen, påbörja en ny tideräkning: före och efter.
Tänker på dem som har ett nytt livsprojekt framför sig – att överleva – lära sig leva på nytt – erövra mening och livsmotivation – återerövra livsglädjen.
Tänker på dem som timme för timme, dag för dag, vecka för vecka, månad för månad, år för år tvingas kämpa för att ta till sig och acceptera: ALDRIG, ALDRIG MER!
Tänker på dem som upplever Gud långt borta och ändå ropar hans namn i sin nöd.
Tänker på dem som kommer att möta så många människors rädsla och osäkerhet.
Tänker på alla dem som kommer att upptäcka att några människor är mycket mindre än de tidigare trott, andra igen mycket större.
Jag tänker, må de få möta människor som vuxit till i kärlek, har ett levande hjärta och bryr sig, må de få värme, omsorg, stöd och omtanke, må de få närhet, beröring, kramar och kärlek, må de ha vänner som håller och som HÅLLER UT.
Jag tänker, må de ha modet och styrkan att öppet visa sin sorg så att människor kan nå dem med sin omsorg, för bortom ytlighet och fasad, där föds gemenskap, samhörighet och värme.
Jag tänker, må de komma, inte över, inte under sorgen, men igenom den för att komma ut på andra sidan.
Jag tänker, må de inte ge upp, det finns ett liv som stilla, långsamt och säkert växer fram ur den djupaste sorg, liksom maskrosen bryter sig genom asfalt, det finns en inneboende kraft som inte ger sig tillkänna innan vi behöver den.
Jag tänker, må de i sinom tid ha kraft att göra mening av det mest meningslösa.
Jag tänker, må de möta människor som beklagar förlusten inte sorgen, eftersom sorgen är människans sätt att hela sina sår. Och må det finnas många trygga axlar att gråta mot för att nå själens läkning.
Jag tänker, må de vara omgivna av människor som känner till att, när vardagen igen blivit vardag för oss andra och vi tror att det värsta är över, det är då som insikten om den ofattbara förlusten börjar tränga in och den svåraste tiden börjar.
Jag tänker, må de trots allt det ordlöst fruktansvärda kunna känna:
STÖRST AV ALLT ÄR KÄRLEKEN!
Mary Andrén-Pada
Tack Mary att jag får dela denna fina tankeväckare!
Villa California 