Tag Archive | flyktingar

Ljuvliga ungdom

hander

I går var jag och hälsade på ensamkommande ungdomar tillsammans med två vänner, och den kärlek och värme jag då mätte gjorde mig varm i hela kroppen.

Vi presenterade oss som medmänniskor och vem vi var och att vi vill hjälpa till att slussa in dem i de svenska samhället, försöka få vänner här, som pratar svenska. I diskuterade vidare om och vilka aktiviteter som kan vara intressant för dem. Vi sade att vi inte har några resurser, utan gör det ideellt men ändå vill hjälpa till. Ungdomarna var eld och lågor för att få träffa andra personer, och inte bara umgås med sig själva.

Så jag har nog hittat några promenadkompisar som vill ut och se samhället, djur och natur. Som vill lära känna min/mina vovvar, även om det finns en rädsla för vissa djur som vi är vana med. Vi kom också på att promenader kan vara ett bra sätt och prata med varandra på svenska  för att stärka banden och kunna ge mer uttryck för vad det känner och vill. Ett språkcafe stod högt på önskelistan och där funderade jag på om an inte kunde blanda in olika yrkesgrupper i samhället så de fick lära känna hur vårt svenska samhälle fungerar. Kanske träffa polisen, se hur en polisbil ser ut, en brandbil och kolla in dem, eller en ambulans. Jag vet inte hur det funkar med skolan vilket arbete de gör i dessa frågor. Många frågor som behöver få svar.

Jag berättade lite om min erfarenhet om hur vissa av mina släktingar flydde under kriget. De ville ju veta mer om min historia, om vad jag vet och så vidare. Vi var verkligen uppskattade. Vi hade två tolkar med oss, som översatte och förklarade, ifall de inte förstod. Vid ett tillfälle sade jag att jag ville ge dem alla varsin kram, och när tolkarna översatte så spred sig stora leenden över deras ansikten.

Efteråt så stannade jag kvar utanför för att röka en cigarett innan jag satte mig i bilen för att åka hem. En efter en lämnade de lokalen för att gå till sitt boende och när de såg mig, så kom de fram, tog i handen presenterade sig och vi försökte kommunicera med varandra. Var helt fantastiskt!

Jag har ju kommunen och bl a polisen, kyrkan och några föreningar med mig i arbetet, så jag tror vi kan skapa något viktigt, fint och gemensamt till varandra.

Jag ser verkligen fram emot det att skapa ett samhälle för alla

Kollaps? #bloggswe

facebook

Henrik Sjöholm skrev på Facebook:
Ni som denna vecka delar statusar om ”kollaps”, ”undergång”, ”systemkris” m.m. Är ni verkligen helt på det klara med vilka politiska krafter det är ni stärker?

”Politics of fear” är ett välkänt koncept för att få igenom extrema åtgärder. Propagandister och hatets kolportörer har länge förstått att det är bara genom att ingjuta rädsla, och gärna skräck, i väljarkåren, som man kan få dem att godkänna åtgärder som annars strider mot vanlig anständighet och rättstatens principer. Läs gärna Isobel Hadley-Kamptz som skriver om rädslans konsekvenser i Expressen

Jag säger inte att de svenska åtgärderna, eller de som föreslagits, befinner sig där idag. Jag säger inte heller att vi inte har en problematisk och allvarlig situation. Men står vi verkligen inför det svenska välfärdssamhällets kollaps? Jag tillåter mig tvivla.

När man ställer sig bakom sådana verklighetsskildringar, då ger man också (om än indirekt) stöd till dem som föreslår extrema åtgärder (det är ju faktiskt motiverat, om hela samhällets existens står på spel). Och tro inte en sekund att de undantagsåtgärderna kommer att vara begränsade till den nuvarande akuta flyktingsituationen, elle ens att de kommer att vara begränsade till flyktingar. En sådan hållning är naiv och farlig. När man satt stenen i rullning och börjat trampa på rättsstaten, så är det oerhört svårt att få stopp på den.

Det största problemet dessa dagar är faktiskt inte SD. De vet vi var vi har, både ifråga om medmänsklighet och rättsstat. Det största problemet är alla övriga som plötsligt använder ett domedagsspråk som rättfärdigar vilka åtgärder som helst. Är ni verkligen så övertygade om att undergången är nära att ni är beredd att leva med konsekvenserna av era ord?

Emanuel Karlsten skrev en krönika på GP med titeln: Jag är rädd för att deras hat ska fortsätta skena.
Han avslutar den med orden: Det är inte invandrarnas eventuella våld, rån eller attityder jag är rädd för. Det är mina landsmän som skrämmer mig. Jag är rädd för vad jag sett hittills och jag är rädd för att deras hat ska fortsätta skena. Jag vet inte om den kommer göra det, men jag vet att det enda motgiftet är att aldrig sluta visa kärlek och medmänsklighet. Mot någon.

sociala klickSedan länge har jag slutat dela sådant som har med vårt främlingsfientliga parti att göra. Jag vill inte vara en del av det hjulet som sprider en massa hat och osanna uppgifter vidare. Det räcker med att gå in på medias sidor för att se hur många som delat vissa artiklar och det måste ju vara julafton för dessa grupper, då de inget hellre vill än att få publicitet. De måste ju jubla när de ser vad vi andra ”hjälper till med”. Vi såg ju tunnebaneannonsen på en station i Stockholm. En enda station med budskapet nådde 98% av befolkningen, och vilken företagsledare skulle inte jubla över en sådan spridning? Vill vi hjälpa dem med detta? Inte jag i alla fall.

Jag tänker sprida kärlek och omtanke om mina medmänniskor, såväl infödda såsom nyanlända flyktingar. Jag kommer att kommentera inlägg men ur den kärleksfulla vinkeln…

Mina vänner och följare, jag älskar er!

Staden Kiel ”konfiskerade” fd C&A fd varuhus #bloggswe

DSC00510

Staden Kiel ”konfiskerade” fd C & A varuhus

Ett ökande antal transit flyktingar, med alltmer familjer kommer till Kiel:
Situationen har förvärrats i Kiel, så att staden på lördag eftermiddag drog i nödbromsen och fd varuhuset C & A i centrala Kiel åtminstone fram till måndag ”konfiskerade”. Juridiskt är det en garanti för att avvärja faran.

Cirka 300 till 350 flyktingar skall få skydd i flera veckor i den tomma saluhallen, innan de kommer från färjorna till Sverige. Men på natten till lördag kom efter uppgifter om bostäder till totalt 348 vuxna med 122 barn och tolv spädbarn. Fem personer var tvungen att förses med nödvändig läkarvård, bland annat till följd av hjärtinfarkt och svåra infektioner.

Cirka 91 flyktingar fick köras till Jugenddorf och Falckenstein där de tillbringade natten. Andra kom genom förmedling av frivilliga bland privata.
”Vi vill se till att människor inte får campa utanför i regnet under natten,” förklarade borgmästare Ulf Kämpfer som en akutåtgärd. Omkring 50 arbetsgrupper för brandkår och frivilliga brandmän uppradade i första våningen av den tidigare varuhuset ytterligare 300 bäddar och organiserade tillsammans med byrån för teknisk Relief, ytterligare leveranser av mat och service på natten. Mobila värmare för att ge värme.

Hur många flyktingar att vänta under de närmaste dagarna, kan staden inte uppskattas. Därför kommer du till en överenskommelse om en längre användbar med tidigare och framtida ägare av byggnaden, meddelades det..

Läs artikeln i Kieler Nachrichten

Empatin vinner #bloggswe

syien1
När nya hashtaggar kommer på Twitter och Facebook till stöd för flyktingsituationen så händer det väldigt ofta att mörka, bruna tar över dessa taggar för att sprida sin hatpropaganda mot flyktingar. Det är många konton som sprider desinformation om flyktingkrisen, om personer med annan tro är kristen.

Själv mår jag illa av att se dessa hatkommentarer som oftast inte har minsta udd av sanningen i sig. Jag blir verkligen rädd när jag ser vad vissa skriver. Enligt vissa media har många av dessa som sprider rasistisk propaganda fler olika konton som de använder, för att visa att de är många fler än det i verkligheten är…
Det vill säga att de med rasistiska synpunkter inte är så många som man vi första anblicken kan tro.
En del gör det under eget namn och andra väljer att använda pseudonymer, gärna med Sverige i namnet, så som sverigevän, äktasvensk. Ibland känner jag det som att det är fult att kalla sig svensk. att man älskar Sverige. men jag älskar Sverige och är en äkta sverigevän som står upp för vad Sverige gör för flyktingar i denna situation, då flyktingströmmarna är är de största sedan andra världskriget.

I dag när jag nu följer dessa hashtaggar på Facebook och Twitter, så känner jag att dessa fylls med glädje och empati över vårt fina land och dess mottagande av flyktingar. Visst finns det även de som påtalar brister i vårt samhälle, men vi gör trots allt det bästa av situationen. Fick för några dagar sedan se tweets om att vi nu bör lägga an med denna empatistorm med tanke på att alla nog inte känner denna empati. Jo jag tror faktiskt det, att de flesta känner det så, även om undantag finns.

Så idag är jag glad över den värme och empati som twittrars och facebookas under dessa hashtaggar. Den visar trots allt att Sverige inte är så brunt som det ibland görs sken av.

Länge leve Sverige, mitt fosterland!

This is RefugeePhones #bloggswe

Det är många som hittar sitt eget sätt att hjälpa flyktingar.
Min vän Gustav Martner berätta i detta filmklipp om hur de hjälper flyktingar med mobiltelefoner.

Så här beskriver de sig själva:

För den absoluta majoriteten av jordens alla människor är mobiltelefon och datakommunikation helt avgörande i vardagen. Det gäller inte minst de tusentals människor som just nu är på flykt. För dom är mobiltelefonen det avgjort viktigaste hjälpmedlet för att lyckas med resan bort från krig, hunger och fattigdom.

Få av dagens hjälporganisationer och stater som erbjuder flyktinghjälp har en plan för hur man ska ge människor som är på flykt tillgång till mobiltelefoni. Behovet är stort och varierande – de som kommer kan behöva allt från ett eluttag till mobilladdaren till en helt ny mobiltelefon med fulltankad kontantkort istället för den som kanske försvann ner i havet när gummibåten kantrade.

RefugeePhones är ett obundet volontärinitativ som sedan starten under sommaren 2015 delat ut hundratals kontantkort och mobiltelefoner till människor på flykt. Vår verksamhet bygger på donationer från medmänniskor och samarbeten med telekomoperatörer och mobiltelefontillverkare.

Ta gärna en titt på deras hemsida: http://www.refugeephones.com/

I dag fick alla en liten bit av mig #bloggsve

lite kläder
Klockan ringer 05:00 och jag vaknar. Trött, det har varit många tankar i huvudet senaste dygnen. Får i mig ett par baljor lut (=kaffe) och världen är inte lika suddig längre. In i duschen och blir lite renare än innan. På med kläder, hastar förbi kaffemuggen innan jag tar ut vovven på en promenad. Det blåser kallt och är fuktigt och inser snart att det inte längre är väder för att gå i kortärmat och väst. Kramar om vovven och förklarar att han inte kan följa med idag.

Han kryper ihop med svansen mellan benen och lägger sig i sin korg. Sätter mig i bilen för att styra till pendeltågstationen. Klockan har gått fortare än jag räknat med. Fyra minuter innan beräknad avgång av tåget parkerar jag bilen och får ta lite längre steg än vanligt.

Sitter i min fåtölj med tanken om att om 25 minuter kliver jag tåget för att ge mig an en ny dag med Refugees Welcome to Gothenburg. Framme och vet inte vad som händer idag, inte minsta aning. Köper ytterligare en balja lut och går runt i området och tänker tillbaka på de andra dagar jag varit med. Alla chockerande besked som med gemensamma krafter oftast har slutat gott för dessa som flyr krig och elände i världen.

Klockan närmar sig åtta och jag drar mig till mötesplatsen. Snart träffar jag på Platsansvarig i organisationen och på kort tid bestämmer vi det viktigaste och jag hjälper till att hämta saker från lagret så vi kan förbereda flyktingmottagandet. Fiat och jag går ut till vår lastbil där vi har vårt lager med kläder, skor, väskor mm. Jag förbereder där och öpnnar, gör en snabb inventering av vad vi har, och vad vi behöver. Min kollega kommer strax. I dag går jag utanför organisationen så jag har inget ansvar utan försöker organisera upp, och försöker hitta brister i organisationen.

Nu kommer kollega två och nu är de två ansvarig för arbetet men jag skall ändå ha ansvar.
Jag styr upp deras arbete och försöker informera om de brister jag tidigare hitta och att vi jobbar på samma sätt, för att underlätta för alla….

Jag vet mitt icke ansvarsområde som jag har ansvar för. Idag har jag fått rutinerad toppenpersonal, så jag känner mig lugn. Försöker lösa de andra problemen jag lovat att göra, men pga att vissa utomstående inte hör av sig, så kan jag inte göra så mycket med det. Nu kommer ett större gäng som behöver vår hjälp. Jag tog på mig långärmad vindtät jacka och många i gänget som kommer har bara T-shirt, shorts och badskor på sig. Till de sämst skydde mot vädrets makter, får de lite snabba kläder innan de får mat, vatten. Nu kommer nästa gäng som fått mat, vatten och en kram och ett värdigt välkomnande. Helt plötsligt står vi in för uppgiften att klä upp individer med strandmode a la riviera till svensk klimat. med helst jeans, en bättre tröja, en värmande jacka och strumpor ock skor. De får en tandborste, tandkräm, tvål, lite lukta gott. Männen får rakartiklar och vad kvinnor får extra kan ni räkna ut själva.

Man får klappar, kramar, ord som jag tror betyder tack, och vad ögonen säger kan bara ögon säga.
Helt plötsligt kommer ett yngre par med ett knyte på armen. Förstår att den barnen bara är tre månader gammal. Klappar på kinden och får ett leende till svar. kliar lite på magen och leendet växer ytterligare. De får en barnvagn så de slipper bära knytet på armen som kan bli tungt. Deras ögon är som kamerablixtrar av glädje. Klappar den lille på kinden igen där den ligger i vagnen och munnen blir ett stort leende. De väntade att den lille skulle komma till världen, så att de kunde fly. Innan de satte sig i den rangliga båten som skulle föra dem över Medelhavet övervägde många saker. Vi drunknar heller i varandras famnar på Medelhavet, på väg till frihet och trygghet än stannar där hoppet sedan länge har svikit dem. De lämnar landet där guldet sedan länge förvandlats till sand. Det skär i hjärtat att höra detta. en samtidig så glad att de kommit hit, där de kan känna trygghet och det värsta är över. Nu kommer nästa grupp behövande, en grupp Romer som under många år varit förtrycka i sitt land. Vad gör man???
Man känner sig så otillräcklig och vill hjälpa även dem. Vi är en organisation som byggts upp för just för flyktingarna,och de måste gå i första hand. Det finns många andra organisationer som ställer upp för denna grupp. Men visst, har vi saker vi kan undvara, så får de också. Men många i deras situation är desperata och ta varje chans… Vad göra. Bi har inte resurser att hjälpa alla, för då hade vi gjort det. Idag stod jag ensam inför det problemet och ingen hjälp från någon annan. Men vi var en man extra stark och medan jag försökte styra över flyktingarna till bilen, så föste jag likt en fåraherde ihop gruppen Romer,men syftet var gott. I 45 minuter så samtalade jag med Romerna, berättade om att de hade några mynt i sina pappersmuggar och visade upp min plånbok där jag endast hade en nyckel. Jag berättade om flyktingarna som flytt från bomber och granater, och kom på jösses vad man kan berätta med ord från svenska, engelska och tyska. Jag hade både armar och ben som också pratar.
De fick också berätta sina historier och i lugn och ro, om hur vi svenskar spottar på dem, hur vi askar i deras huvuden dr de sitter med sina muggar, och hur vi svenskar snor mobiltelefoner och ger till dem för att ringa polisen och påstå felaktigheter. De berättade om hur deras situation ser ut i sina hemländer och varför de tagit beslutet att söka lyckan här.
Det var gripande att höra alla dessa berättelser, eller?
Ärligt talat förstod jag inte många ord av vad de sade, men jag lyssnade och lyssnade och lyssnade.
Läste deras mimik och försökte så gott det gick de mina ansiktsuttryck tillbaka som om jag förstod.

Jag tror de kände sig accepterade när någon lyssnade, någon brydde sig. Resten av dagen var det lugnt på fronten. Men var gång jag mötte dem någonstans så fick jag ett leende och i några fall även en klapp på armen.
Visst var den byxan någon fick, den skjortan eller skorna, viktiga, men samtidigt kände jag att det viktigaste var att jag, lyssnade på vad de ville säga.

Vid 12-tiden kom Kjelle Bergqvist som ha lovat. Han ville ta farväl av de han köpte hotellrum för. En familj på sex personer som gjort samma resa som den lille grabben jag berättade om. Vi hade en tvillingvagn till de minsta på tre månader på väg. Två nätter på hotell där de kunde vila ut, duscha och komma till sans istället för det tält migrationsverket hade erbjudit sig att ordna för familjen på en gräsmatta någonstans.

Nu är jag trött och på väg till sängen, men kommer att drömma om alla kramar, leenden och glittrande ögon…

Tankar från ett varmt hjärta #bloggswe

12039200_10156004704665109_3801210017930360085_n

En vän skriver:

02:57
Sitter i min bil, regnet smattrar från biltaket….
Rutorna har immat igen och ur radion strömmar countrymusik från nattradion.

Vad hände idag?
Jo, idag var en riktig ögonöppnare.
Pratade och KOMMUNICERADE med en romsk kvinna. Fick chansen att ställa frågor och fick ärliga svar. För första gången fick jag en bild, hennes berättelse av en utsatt människa och en inblick i deras situation. Hon öppnade sin bil och visade hur de sov på natten. Hon och tre till…..
Jag fick se tälten under bron, går ni ner till lilla bommen från centralen så kan ni se dem son bor ute. Inatt regnar det kraftigt.
Där ligger de….
Och vi schasade bort dem när hon bad om kläder för sitt barn….😔

Jag lekte och skojade med en liten knodd på 3-4 år som vägde lika mycket som en matkasse på Lidl.
Uttorkad och dålig i magen.
Fick honom att äta chips och dricka vatten… Lekte med nallar och Kjell Bergkvist tog kort.
Pojkens skratt kom från magen,
Äkta.

En kvinna gick förbi och såg ängslig ut, jag frågade om hon var ok, hon tittade på mig med förakt. Jag vände mig bort och gav henne ryggen. Hon klagade på hur det såg ut, att hon var orolig för sitt land…. Bla bla bla…..

03:05
Huvudet nickar,
Ögonen sluts. När ögonen sluts ser jag den andra unga pojken,
Dashir, 8 år. Som rest hit mes sina syskon.
Bror 16 och syster 15.
Vi spelade domino, ritade gåtor och rebusar till varandra med skänkta pennor och block.
Skön liten kille som var glad och busig.
Overkligt.

Lovade hans bror att leta efter ett par jeans i stl 30-32, skor 41 och tröjor i medium. M/L
Deras syster hade de vackraste av ögon. Afghaner.

Har besökt en iransk moské och lämnat familjer med barn som inte gjort motstånd mot att jag burit dem, nästan apatiska.

Stoppat om en tvååring i en barnvagn som någon skänkte för att den var sönder..
Barnet tittade på mig och ögonen sa -”du kan göra precis vad du vill med mig, jag behöver omvårdnad och om jag inte får det av dig då kan jag vänta….”

Fick verkligen svälja hårt….

Nästan Alla jag pratat med ”har hört” att Sverige inte är ett bra land.
Så ni vet,så är det detta som är på tapeten…. De åker hellre tillbaka till Tyskland eller Norge. Tom Finland är ett bättre alternativ.

Varför?
Tacka media för att de spridit SD’s rasistiska propaganda.

Många motiverande samtal med många engelsktalande unga män.
Var ska de bo? Vad ska de jobba med? Finns det framtid här?

Alla som jobbade ikväll brann verkligen ljust. Som fyrar.
När barn kom så gjorde alla sitt yttersta för att sprida en stämning som smittade av sig, barnen fick leksaker, kritor, mat och godis.

Många av dem spralliga och Goa.

En bra dag.

Imorgon tar jag en paus för mitt pansar har spruckit, ledsamheten över öden sämre lottade än mitt har satt spår. 03:25 och jag är kvar i bilen och tårarna rinner.

Bilderna.

Barnen men också alla nyfunna vänner, eldsjälar som gör det som vi valt folk att göra åt oss.

Byråkratins kvarnar maler sakta sägs det… Kvarnen stenar är tunga med och de ska du Akta dig för, för garanterat att de vill kasta den i huvudet på dig.

Röda korset, polisen och Migrationsverket har möten över huvudet på en frivilligorganisation som gått från 2 medlemmar till 6000 pers på mindre än en vecka. Som samlat pengar och gjort det omöjliga.

På bara några dagar har en organisation växt fram utifrån de behov som funnits på vägen.

Nu kommer kontrollorganen att ta över snart, ”märk mina ord”
Nu har deras maskineri kommit igång, deras motorer börjar jobba och nu kommer deras organisation ut på banan och vill synas tillsammans med politiker som klappar sig själva på axeln.

Jag har sett det förut och känner igen mönstret. Det är en dålig smak som sprider sig i min mun när jag tänker på det.

Jag behöver min Milo nu. Hålla om hans kropp och känna hur han lever, andas och skrattar när jag kittlar och busar med honom.
Imorgon….

03:34
Snart öppnar jag bildörren och går och borstar tänderna och slänger mig i sängen.

Hoppas på att sömnen kommer.
Som en belöning för att jag gjort gott…

Tack till ”joromalatoro” som gett mig tillstånd att återge hans berättelse i bloggen…