Då var det dags för ett nytt tillsynsärende från IVO mot vår vårdcentral.
Detta handlar om en händelse förra sommaren då den förra verksamhetschefen fortfarande var kvar.
Personen beskriver hur ett sår på hälen som uppkom efter att personen har trampat på en legobit.
Personen hävdar att vårdcentralen inte tagit sitt ansvar i hur det hela utvecklades och för personen slutade detta med akut amputering av benet, efter blodförgiftning.
Nu äntligen!
Nu har jag äntligen fått tid till att fixa dammsugarroboten… Puh!
Tog en hel del funderande på hur den skulle fixas, men nu är det gjort.
Klockan 02.00 varje natt kommer Ingrid (hemautomatiseringsdatorn) att starta dammsugaren för att städa kök och vardagshallen.
Tre personer, en rullstol, en hund och två katter ser effektivt till att det dras in en massa smuts, grus och annat otyg.
Nu kommer vi att vakna till nystädat golv… UNDERBART!
I två dagar har jag nu suttit med programmering av ett skript till hemautomatiseringssystemet. Google tog ju bort sin funktion med Latitude där du kunde följa dina vänner på en interaktiv karta.
Dessa data fanns ju också tillgängliga via API så att du kunde ladda ner detta till din lokala dator och använda dessa till eget bruk.
För bror som numera jobbar i grannkommunen och är beroende av färdtjänst så var det viktigt att jag kunde hålla koll så inget hände honom under arbetsdagen och resorna till och från.
Jag har en annan app på gång, men känner att den bör utvecklas lite mer och har då letat efter ett annat program som är stabilt och bra.
Nu mera uppdateras hans positioner var 10:e minut och jag kan hämta hem dessa positioner, koordinater från nätet. Från Google kan sedan kan jag med hjälp av dessa positioner också hämta mer platsinformation där han befinner sig.
Det innebär att vårt datorsystem håller reda på var han (och vi övriga) befinner oss och skulle vi befinna oss på fel plats vid fel tidpunkt, så blir jag åter igen larmad om detta.
Känns tryggt för oss alla att veta att inget kan hända.
Medan bakmaskinen gjorde brödbaken i går kväll bestämde jag mig för att göra en storstädning…
Jag rensade upp bland gammal bråte och slängde sådant som jag inte behövde, oj vad skräp man samlar på sig!
Nu handlar det inte om huset vi bor i utan vårt hemautomatiseringssystem.
Systemet är ju till för vår trygghet och frihet och framför allt mor har ju sina speciella krav och i det fallet är hennes välbefinnande mycket viktigt. Jag satt och skrev om lite i kameraberäkningsskriptet som skall vara sjjälvberäknande och ge varning om mor av någon anledning behöver stöd och hjälp. Jag kände när jag satt där med mina matematiska beräkningar att datorsystemet var väldigt trögt. Jag beslutade mig för att gå igenom hela systemet. Ja jösses, det fanns en massa onödigt som inte behövdes med ändå låg där och tog plats och prosessorkraft. I tre timmar medan bakmaskinen bakade kollade jag upp alla funktioner, tog bort ett efter ett.
Nu har jag en hy dator som jobbar med full hastighet och verkligen ger trygghet och frihet för oss…
Nästa gång är det husets tur att genomgå samma sak..
Jag har under senaste månaden försökt hålla mig undan vård och omsorgsfrågor och försökt njuta av tillvaron med mina närmaste, dvs mor och bror.
Bror mår ju mycket bättre sedan vi beslutade att avstå hemvården och mor är ju mycket lugnare också, och själv har jag fått mycket mer kvalitetstid, hur otroligt det än låter, så vi bor numera i vårt paradis.
NU kan jag inte hålla tyst efter det som hände på Vårbacka Plaza, där en dement/autistisk man hölls inlåst/frihetsberövad.
Polisen visst också om detta i en månads tid, utan att vidta några åtgärder.
Jag har ju den tron att en människa är god och harmonisk inombords från början med sjukdomar, skador på hjärnan, upplevelser gör att vi kan reagera aggresivt, speciellt om vi inte kan förstå vad som händer omkring oss eller med oss.
Jag vet inget om denna man och varför har var utåtagerande och aggressiv men jag kan jämföra med min egen sjukdom, panikångest och tänka mig in i en del av situationen.
På den arbetsplats mina problem började hade jag anställningsnummer 157. När jag var ute på en biltur kom jag till en korsning, just med väg 157….. Jag blev illamående, började skaka och kände att jag tappade verklighetsuppfattning. Jag fick köra av vägen parkera bilen och gå ur och vad som hände mer vill jag bespara er. Men där har vi en koppling som triggade igång mig och det var bara en sifferkombination.
I dag klarar jag oftast hantera mina anfall och döljer dem väl och ingen ser på mig när ett sådant kommer… Jag är inte rädd för dem men det gör inte att de inte känns inombords.
Jag har också lärt mig att klara dessa situationer när så sker. Men om man då har demens eller andra minnesproblem som gör att man inte har den insikten själv, då måste jag ju ställa det kravet på andra och försöka hitta vad som är problemet.
På ett boende blir det ju personalens uppgift att föröka hitta orsaken till min oro.
I mitt fall var den en sifferkombination men vad kan mer påverka mig?
En lukt, en person jag inte gillade kanske hade en deoderant en doft som jag kommer ihåg, kanske ett ord jag minns i bakhuvudet och triggar igång mig. En person har kanske ett utseende, en blick som skrämmer mig…
Att låsa in folk är aldrig OK och misshandel är heller tillåtet. Men var går gränsen mellan vård och vanvård?
Fysisk misshandel är oftast lätt att bevisa med blåmärken eller skador men, psykisk misshandel…
Var går gränsen för vad som är acceptabelt?
I dag används många gånger läkemedel för att stävja den oro som många har när det istället kanske kan räcka med att hålla handen och prata vänligt en stund. Är det så vi vill ha det?
Någonstans måste väl gränsen sättas för vad som är acceptabelt…
Att mor skall behöva ha lugnande för personalens skull är inte OK och varför skall hon behöva må dåligt av personalens tidsbrist?
Varför mådde denna man så dåligt så att han blev frihetsberövad och inlåst i en skrubb?
Tyvärr har jag inget svar på det men jag tror i min enfald att det hade funnits lösningar även för honom…
Jag kommer att kämpa vidare för mor men också för alla andra som inte kan säga sin sak rakt ut…
Det är aldrig ok att dölja psykisk misshandel med mediciner eller inlåsning…
I går kom då beskedet att Idas kropp hade återfunnits…
Vi var många som pustade ut men också ledsna att det vi befarade hade hänt…
Sorgen har suttit i under dagen. Själv har jag bara svaga minnen av Ida och hennes mamma då det var många år sedan jag träffade dem men samtidigt är detta en händelser som berör så många fler än bara de närmaste…
Själv blev jag chockad när jag förstod vem de eftersökte och tankarna går då runt i huvudet på en…
Idas anhöriga bad idag Missing People att framföra ett tack till alla som deltagit på olika sätt…
Anhöriga till Ida har bett oss i Missing People Sweden att framföra deras stora tack och uppskattning till alla som på olika sätt varit engagerade i sökandet efter Ida:
Till sökare, som i regn och rusk, i sol och tryckande värme och t o m åska, i skog och på myrmarker, utefter vägar och inne i täta planteringar, och på alla andra möjliga och omöjliga ställen, gett sig ut för att söka efter Ida, ett stort tack.
Många av er åkte långa vägar för att kunna vara med vid sökandet och många arbetade hela dagen men anslöt ändå efter arbetsdagens slut för att vara med och söka. Efter återsamling och en stunds vila, gav ni er på nytt gett ut för att avverka ytterligare ett söksegment för att sedan åka hem för att vila några timmar och därefter komma tillbaka nästa dag för att återuppta sökandet med samma energi och intensitet. Det finns inte ord stora nog för att uttrycka vår innerliga tacksamhet för det engagemang ni visat.
Vi vill också tacka alla, som utan att tveka, lånat ut sina lokaler för att göra det möjligt att ha tillgång till toaletter och möjlighet att ordna med kaffe, vatten m m. Till alla privatpersoner, organisationer och företag som genom donationer av material har gjort det möjligt att hålla igång söket och förse sökarna med det mest elementära i form av dryck, kex, m m vill vi också framföra vårt stora tack.
Bakom varje insats för att hitta Ida finns en människa med en idealism många trodde inte fanns!
Sist men inte minst vill vi uttrycka vår stora tacksamhet till Missing People Sweden, för att ni finns och gör det möjligt att söka efter försvunna personer på detta sätt.
//Idas anhöriga
Nu efter några dagars utslagning på grund av sommarsjuka så är jag tillbaka igen på banan.
Vi drabbades hela familjen i omgångar och har alla varit irriterade på varandra vilket sätter sina spår…
Men inget ont som inte har något gott med sig.
Bror liksom jag mådde ju liksom jag inte bra en tid i våras.
Med en dement person är det inte alltid lätt att att veta vad som är hönan eller ägget. Bror var rädd att vara hemma och ville inte ens ta ledigt från jobbet några dagar utan ville jobba. Nu visade sig under veckan att han även låtit bli att ta sina mediciner för blodtrycket,som nu var skyhögt. 😦
Förra veckan fick vi en akuttid till vårdcentralen och insättning av mediciner igen och vid kontroll igår, så hade det på en vecka gått ner betydligt på honom. Vad som är intressant denna gång är att han svarade så snabbt, trots att han inte ätit mediciner på över 4 månader…
Jag inser ju nu att även han mådde fruktansvärt dåligt av mors oro, mors oro som nu har blivit mycket mer beskedlig sedan vi ”slängde ut” hemvården.
Men varför skall det behöva vara så???
Hemvården är till för hjälp och stöttning, men varför funkar det inte?
Jag lär återkomma i ämnet inom kort….
Villa California 