Tag Archive | Äldreomsorg

Sång och musik med Maj-Britt W

20161019_125426

Denna 28-åriga dam har nästan tagit livet av mig 😀 Skämt åsido, har haft några underbara dagar.

Maj-Britt Wretling är en levnadsglad 82-årig dam som har sång och musik och att underhålla andra personer som sin livsuppgift. Maj-Britt och jag träffades i våras genom en gemensam bekant på Twitter och vi fann en livsglädje hos varandra som heter duga, trots att vi genomgått svåra perioder i våra liv, så försökte vi få glädjen i att underhålla våra medmänniskor, visst på olika sätt, men målet var det samma. Att hitta glädjen i ivet.

Maj-Britt har ju hållit på med musik sedan treårs åldern och dragspelet är hennes signatur. Då hon gärna åker ut på äldreboenden och underhåller pensionärer, så föreslog jag kyrkan här i Sjuntorp att bjuda upp henne, och de nappade.

Maj-Britt kombinerade spelningen med en lite minisemester så vi fick chansen att umgås. Hennes engagemang blev så populärt så spelningarna dubblerades både till kyrkan och till vårt äldreboende. Men vi hade mycket tid att umgås mellan varven, att besöka många unika platser här i vår omgivning, även om tiden var knapp.

Maj-Britt hade ordnat sitt boende på pensionat Stenliden, som för oss Sjuntorpare går under namnet ”Minnet”. Mötes och festlokaler som byggdes för drygt 100 år sedan för förnöjelse till fabrikens arbetare men idag omgjort till pensionat. Så varsamtrenoverat och ändrat så man verkligen känner dåtidens vingslag. Vi fick vandrat i  våra vackra ogivninger runt ån som flyter genom samhället. Vandrat till drottning Kristinas sommarhus. Vet inte om det är en skröna eller om det finns någon sanning idet.

Vi hann med att besöka Knohult och ÅsaNisses verkstad. Koberg med sitt slott och familjen Silfverskiölds gravplatser. På vägen dit stannade vi vid Sveriges minsta kyrka.
Vi hann med en Sightseeing genom Trollhättan och se en skymt av slussarna. Vi hann med att passa in för bror så han också fick umgås med oss. Vi hade verkligen använt skohornet så att vi hann med så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Och nu har jag massor av bilder och filmer, som jag kan blogga om framledes.

1337340471_resizedJag hittade också en bild på Maj-Britt som årets Hjogubbe 2000. Bilden är från Hjo dragspelsklubb som varje år har dragspelsstämman och där utser året dragspelare i Norden.

En sådan härlig människa som lever för sitt bälgaspel och att sprida glädje genom musik till alla som vill lyssna på henne. En glädjespridare av stora mått, som inte lämnar någon oberörd.

Tack Maj-Britt för att du kom hit och spred din glädje, tack Marianne och Svenska kyrkan i Sjuntorp/Rommele som gjorde detta möjligt. Tack också till all personal både i kyrkan och på äldreboendet, som gjorde detta möjligt att (våld)gästa er och att få ytterligare minne att lägga sig som kärlek inom en. Tack till Minnet/Stenliden och dess ägare och personal som gav en underbar tid hos er.

Ni är fantastiska!

,

 

Upprop från demensvårdare #bloggswe

Det kom en vädjan från Elisabeth Marklund och jag delger hennes inlägg i helhet:

Hjälp mig! Jag orkar inte ensam….
Vi måste vara många som signalerar om vad som händer när vi tvingas gå undan t.ex vid dubbelbemanning och lämna 8-10 svårt demenssjuka ensamma i korridor och dagrum eller när de lämnas ensamma på en avdelning på natten.
Du som känner igen dig, anhörig eller personal, i någon situation som jag beskrivit här nere hör av dig här eller som ett personligt meddelande på min facebooksida eller maila bettan.marklund@gmail.com
Det är från ett medborgarförslag skrivet år 2009 men är lika aktuellt idag. Det ledde till att Uppdrag Granskning gjorde ett reportage 2010 från tre olika äldreboenden där liknande situationer visades eller beskrevs. Svenska kommuner och landsting SKL tror fortfarande att det här är en mediabild som inte stämmer och därför menar de att den personal som vi har på våra demensboenden/äldreboenden är tillräcklig.
”Allt var riggat” är omdömet om Uppdrag Granskning från en av de ansvariga i Piteå enligt en journalist. ( Vem den är som gett ett så cyniskt uttalande vet jag inte. Men vårt kommunalråd sitter i SKLs styrelse….)
Precis som om de demenssjuka var några skådespelare som fått ett manus som de skulle agera efter. Att de demenssjuka skulle ha läst medborgarförslaget och iscensatt grälet i dagrummet , iscensatt att de skulle vandra ensamma förvirrade i korridoren. Här är medborgarförslaget som jag vill att du läser och sprider så att vi blir många som vittnar

MEDBORGARFÖRSLAG
Vi vill slå larm – det är inte längre en god och säker omvårdnad av de gamla.
Den gränsen är passerad för länge sedan. Och sämre kommer det att bli p.g,a kommande besparingar.
Vi ger ett exempel från demensvården
De som kommer till oss är väldigt ofta långt gångna i sin demens och har svårt att både göra sig förstådda och att förstå. Det innebär att de gamla lätt hamnar i bråk eftersom de inte förstår varandra. Vi som personal vet ju att de är sjuka och har överseende med aggressioner och hårda ord men det har ju inte de gamla sinsememellan. De irriterar sig på varandra och triggar igång varandra. Det har lett till vridna och fasthållna armar med värk och blåmärken som följd, knuffar och slag som resulterat i hjärnskakning, frakturer med t.o.m dödlig utgång.
Därför är det ju så oerhört viktigt att det finns tillräckligt med personal som kan avstyra, ingripa och avvärja. Vi vet vilka av de boende som ofta ryker ihop och kan ju förhindra gräl genom att t.ex inte placera de personerna tillsammans vid matbordet och avleda när vi ser att de är på väg att stöta ihop med varandra i korridor eller dagrum.
I dagsläget är vi för det mesta bara två personal på demensboende dagtid. Det innebär att vi inte kan hålla uppsikten när vi måste gå undan till de boende som sitter i rullstol och kräver dubbel bemanning. Då hinner det tyvärr uppstå gräl i korridor och dagrum eftersom de då lämnas ensamma. Vi kan ibland höra skriken men trots att vi skyndar oss dit hinner vi inte alltid att ingripa och avvärja utan de boende blir skadade.
Det som är mest skrämmande är att det inte finns någon personal stationerad på en låst avdelning nattetid. Vi hade en nattpersonal placerad på demensboendet förut men den togs bort p,g,a besparingar. Det är verkligen dubbelmoral att vi under dagtid inte får lämna avdelningen men under natten går det bra. Visst, det är meningen att de då ska sova, men dementa människor är ofta uppe och vandrar. Om det inte ens längre finns någon stationerad personal på en låst avdelning nattetid som håller uppsikt hur ska då någon hinna se, ingripa och avvärja?
Det behövs bara att en förvirrad aggresiv dement vaknar och börjar vandra i korridoren och försöker öppna de andra boendes låsta dörrar. Lägenhetsinnehavaren vaknar av att det är någon bakom dörren och går och öppnar, ser vem det är och försöker stänga igen, men den förvirrade aggresive är starkare…..Vi ser blåmärken på de boende….Vad har hänt? Ingen vet.
Dörrlarm, larmmattor kan aldrig ersätta en människa på plats. Det hjälper ju inte att ha dessa larm om nattpersonalen är i en annan byggnad långt ifrån. Ett exempel som hänt: Medan de hjälper den ene som hunnit ramla i korridoren i den ena byggnaden så larmar det i en annan och ingen kan gå dit och så blir det två fallolyckor och två ambulanser får tillkallas. Det borde vara en nattpersonal på varje plan för att snabbare hinna ingripa och minimera riskerna.
När vi har fullbelagt och kommer på morgonen möts vi ofta av hel eller halvnakna dementa av olika kön som vandrar omkring i korridoren. På golven ligger det kiss och bajs .
Så här ser det ut. Konsekvensen av alla besparingar….
Nu ska vår demensavdelning på 9 platser läggas ner och två sjukhemsavdelningar ska göras om till två låsta demensboenden med 9 platser vardera för att kunna motsvara de ökade behoven av demensvård. Det låter vackert men verkligheten blir ytterligare en försämring av demensvården.
Vi tappar personalbemanning på 62,5%!!!!!!!!! Det innebär att vi inte ens längre kommer att vara två personal utan det kommer att bli mycket ensamarbete. Vi har även haft allvarliga övergrepp från dementa på personal vid ensamarbete där det bara är ett under att det inte slutat med dödlig utgång. Ingen hör oss när vi ropar på hjälp och båda händerna är upptagna med att övermanna den demente. Vad hjälper då ett överfallslarm?
Och hur ska vi klara av att avleda, ingripa och avvärja alla incidenter de svårt dementa emellan? Och hur ska vi hinna med att ge de gamla en meningsfull vardag? Visst är det vård vi vill bedriva och inte en förvaringsplats för dementa?
Det finns en stor uppgivenhet bland all personal inom äldreomsorgen. Man orkar inte ens protestera mot alla besparingar för man har protesterat förr och ingenting har hjälpt.
Men vi vill inte ge upp. Vi vill hoppas och tro att ni lyssnar……..för det är vi som arbetar på golvet som vet den osminkade verkligheten.

Elisabeth Marklund

Prisprisad #bloggswe

image

En av de absolut finaste personerna jag lärde känna när jag kämpade för mor, är en dam i Norrbotten. Hon har kämpat för de äldre som befunnit sig i utsatthet när kommuner har sparat pengar. Hon har verkligen visat var skåpet skall stå, även om det inneburit många tårar för henne.

Hon har liksom jag en gudstro, och har många gånger bett mig att taga med mig henne i mina böner, vilket jag har gjort. Hon har slagits ner i kampen men åter alltid rest sig upp allra senast på nio. Det var efter hennes anmälan som socialstyrelsen gjorde ett antal tillslag nattetid på ett flertal demensboenden runt omkring i landet, bland annat på två i min kommun. Hon har slagits för att man skall ha ett värdigt liv även om man lider av en demenssjukdom. Även under de förutsättningarna skall man ha innehåll som ger livet en guldkant. Man kanske inte alltid förstår allt, men man är ändå en individ med känslor, som kanske skiljer sig från andras, men för mig i min sjukdom så är de mina och verkliga.

Elisabeth Marklund, du har tilldelats priset ”Årets norrbottning”, som är framröstat av Norrbottenskurirens läsare, ett pris som du är väl värd.
Du har stöttat mig och jag har i alla fall stöttat dig, i våra tuffa tider, men vi har trots allt hållit huvudet över vattenytan. Vi har dragit oss undan ljuset för att smala krafter och sedan återkommit ännu starkare.

Nedan delar jag vidare de ord, du delade på Facebook, en del av intervjun som tidningen gjorde med dig när du förärades priset.

”Men ger fler människor i vården automatiskt en bättre vård?
frågade reportern. ( jag fick läsa igenom det han skrivit att jag svarat och fick korrigera och då blev det så här. )
OBS Jag tänker på både dag och nattpersonal, chefer, sjuksköterskor
– Nej, ibland måste även arbetsmoralen höjas och djupt rotade jobbjargonger brytas.
– Sedan, när vi fått mer personal, så måste vi som personal varje dag ställa oss frågan: För vems skull är vi här? Detta så att engagemanget och kärleken till de gamla hålls levande.
– Annars är det stor risk att vi till exempel börjar sitta alldeles för länge på våra fikaraster och prata med varandra i stället för att tänka på de gamla och ta vara på alla småstunder för att göra deras vardag mer trivsam.
– Vi som vårdpersonal måste våga vara självkritiska. Vad kan vi själva förändra för att vården ska bli bättre?
– Man kan inte leva kvar i ”jobb-jargonger” sedan serviceavdelningarnas tid. De gamla klarade då i mångt och mycket sig själva och då kunde personalen lämna avdelningarna för att samlas och fika på en annan avdelning.
– Det ska man inte göra i dag eftersom många av de gamla är förvirrade, oroliga och ångestfyllda och behöver att personal alltid finns på avdelningen. Personal som kan trösta, lindra och skapa trygghet. Man ska inte lämna svårt demenssjuka människor ensamma på en avdelning utan uppsikt och utan att någon kan höra när de ropar vare sig det är dagtid, kvällstid eller nattetid. Visst finns det larm. Men larm och annat inger en falsk trygghet.
– Varför ska vi göra de gamla oroliga och de anhöriga ledsna genom att lämna avdelningen? Det är ju för de gamlas skull och de anhörigas skull som lämnat sina kära i vår vård som vi jobbar. Måtte vi aldrig glömma det!”

Läs hela intervjun med Elisabeth här på Norrbottenskuriren.

Omsorg under värdighet år 2015 #blogg100 #bloggswe

DSC_0025

Det kom vädjan om att sprida detta vidare och jag väljer att göra det via bloggen.
Är detta det samhälle vi vill ha?

Nu är jag så arg så det finns inte ord!

Mamma åkte in på geriatrisk avdelning förra tisdagen, mamma o jag ber om ett vårdplaneringsmöte, svaret vi fick från vårdplaneringssköterskan blev citat ”-Det är ingen ide för den biståndshandläggaren ni har går inte att samarbeta med” på vilket sätt då frågade jag, citat”-Nä har dom bestämt sig en gång spelar det ingen roll vad läkare, arbetsterapeut, sjukgymnast eller vi vård personal säger”.

Sagt o gjort jag slängde mig på telefon och fick tala med biträdande chef, talade om vad jag hört och hon svarade citat ”-Men så får det inte vara, begär ett möte det måste ni ha då situationen för din mamma har ändrats sedan beslut togs”

Så då begärde vi ett möte, det blev bokat till i går 9:30.
Vårdplaneringssköterskan talade då om att mamma får inte resa sig ur säng/stol utan tillsyn, inte heller gå utan till syn för det är risk att hon ramlar handlöst baklänges.
Mamma själv (gråtandes) säger att hon inte orkar att vara hemma längre utan vill till ett korttidsboende och sedan till ett serviceboende.

Vad händer, beslut kom idag att all begäran avslås.
Deras svar är citat ”-Dom har haft för LITE hjälp hemma, och dom TYCKER att dom ska ha mer hjälp innan dom kan komma till ett boende.
Pappa är 92 år, har Ahlzeimer och ostadig på benen.

Mamma 87 år är Dement, har kol, har hjärtflimmer/hjärtsvikt, inkontinent, kan inte skita och har haft en Stroke, pga av sin livssituation sista 4 månaderna har även hennes muskulatur förtvinat så hon kan inte gå.
Men ändå citat av Biståndshandläggaren och dennes chef ”-Tycker vi att dom ska ha ökad hemtjänst.”
”-Dom har haft alldeles för lit hjälp hemma för att kunna beviljas ett Serviceboende”

Min fråga till dom blev citat ”-Hur länge anser ni att dom skall ha ökad hemtjänst innan dom ha kvalificerat sig till ett serviceboende?”
Av någon konstig anledning har jag eller mamma o pappa fått svar på den frågan.

Jag anser att mina föräldrar straffas för att dom i alla år fram till i oktober 2014 helt själva, är det mänskligt?

Varför skulle vi ha gårdagens möte när dom redan har bestämt sig? Själv fick jag ta 3 tim av min arbetstid, vårdplaneringssköterskan kunde ha tagit hand om en Anna patient, biståndshandläggaren kunde ha gjort någon annan förbannad eller för ovanlighetens skull glad.

Men nej då ödsla tid det kan dom.

Självklart kommer jag inte låta detta bero, har haft ett ganska ”hårt” samtal med biståndshandläggaren och hennes bitr. Chef.

Har vi inte fått ett bättre besked senast 9:30 i morgon onsdag kommer jag gå vidare med detta till högre instans, detta är inte humant 2015 att äldre som VILL ha annat boende hela tiden skall bli nekade.

Jag kan bara säga att jag vill aldrig bli gammal och få denna behandling och våra barn ska aldrig få kämpa så hårt som jag gör nu.

Det här suger så mycket energi som jag borde lägga på mitt arbete och min övriga familj!

Så jag säger bara till er som har föräldrar som är 65+ se till att dom utnyttjar all hjälp som dom kan få men inte behöver så att dom kan få ett värdigt avslut på ålderns höst.

Sist men inte minst ber jag er alla mina fb vänner, dela detta.
Det måste komma ut till så många som möjligt, kanske hjälper ni någon anhörig som har samma problem som vi nu har!

Tack för att ni/du tog dig tid att läsa min frustration.

Har själv ett liknande fall i min nära vänkrets fast i en annan kommun där en man efter stroke och halvsides förlamad, någonstans mellan ett halvt och ett dygn kravlar runt i sitt hem innan han kan larma någon.

Efter sjukhusvistelsen skall han återsändas hem till sitt hus på landet med hjälp av ”trygg hemgång”.
Mannen har fram tills stroken kunnat elda med ved och koks men vem skall sköta det?

När anhöriga protesterade så får det bara till svar att då får ni fixa annat boende själva.
Som tur var hittade de anhöriga en servicelägenhet där nu fadern bor.

Sedan när blev det krav att det är de anhöriga som skall fixa boende?

Sov gott lilla mamma! #bloggswe

Copyright Foto: Carl-Henrik Karlsson

Copyright Foto: Carl-Henrik Karlsson

Mor, du har avlutat din vandring här på jorden och har återförenats med far i Nangijala.
Sov gott illa mamma, var brors ord varje kväll när han kramade om dig och önskade god sömn.
Du fick leva och bo som du själv ville, du ville bo med dina pojkar, som en av dina sista önskningar.
Detta informerade du även hemtjänstpersonalen även om jag fick strida för mycket under de sista åren. Men jag är glad att jag med ditt stöd, gjorde dessa prioriteringar.

Många av dina fina berättelser har jag bäddad in i fint papper med röda rosetter och sparat närmast mitt hjärta. Minns hur du berättade om din mormor, hur ni flydde under kriget i Tyskland, hur du  och far träffades och sedan flyttade till Sverige.

Tack för alla fina minnen som vi kommer att bära med oss för all vår tid på jorden.
Saknaden efter far var stor hos dig men nu är ni tillsammans igen. Jag känner mig trygg i det.

Sov gott lilla mamma!

Trädgårdsarbete i hjärtans fröjd #blogg100 #bloggswe

Lyckan är total när trädgården börjar bli sitt gamla ”jag” igen. Större delen är åter inhägnad och vovven kan nu springa in och ut som han vill. Del efter del har klippts ner från en vildvuxen slåtter till att i vissa fall kunna bli en gräsmatta igen. Gräsklipparroboten arbetsområde har utökats så den får göra sitt arbete, som den är absolut bäst på, dvs klippa gräs. Känns som de sista två års helvete omvandlas till något fint. Den är nu även omprogrammad för att utföra sitt jobb på kvällen med förhoppningen att den även arbetar som mördare mot de sniglar som arbetar efter samma princip.

 

Mor är numera arbetsledare och sitter där i sin stol och är ”kommandoran” som bestämmer vad som skall göras.

 

Vilken skillnad det är på humöret på henne när hon är med i det dagliga arbetet och saker sker hela tiden runt henne.

Pigg och glad och vill inte sova middag. På kvällen när vi skall lägga oss har hon sååååå mycket att prata om. Än det ena och än det andra skall ventileras.

 

Ankungarna har lärt sig simma och har kommit underfund med att det är så roligt i vattnet. Det är stor skillnad mellan människor och ankor. Vi måste gå i simskola för att lära oss och för dem räcker det med att bli våt om fötterna.

 

Lite vatten har vi fått i trädgården i form av en liten solcellsdriven fontän.

Den börjar arbeta när den blir upplyst och jobbar tills solen sjunker i horisonten

 

 

Det bästa jag gjort #blogg100 #bloggswe

doris

 

Jag har via ett socialt media för anhöriga blivit uppmanad att skriva ett inlägg enligt följande:

 

Denna vecka skulle jag vilja be var och en av er att skriva om något i ert anhörigskap, vårdande och stödjande av er närstående, som har påverkat er starkt känslomässigt (positivt) och som har påverkat er och ert liv. Det kan vara en specifik händelse, en relation, ett bemötande eller annat.

I o m att jag/vi förutom mors demenssjukdom och råkat ut för flera felaktigheter inom vård och omsorg så är det svårt att peka ut en specifik händelse som påverkat mig/oss. (IVO håller på att utreda detta.)

Jag vet ju redan att mors journaler är bristfälliga i många avseenden men det har varit en hård kamp.

Det som nog har påverkat mig och i positiv bemärkelse är när jag för drygt ett år sedan slängde ut hemtjänsten för drygt ett år sedan. Det var nog det bästa jag har gjort under hela denna tiden.

Mor hade ju inte mått bra under denna tid som vi haft hemtjänst och hennes starka oro tror jag nog var förknippad med just hemtjänstpersonal. Felaktiga journaler felaktig medicinering mm mm.

Att medicinen som mor fick gjorde henne sämre än hon verkligen var i sin demens har jag fått från mitt anhörigstöd, som tidigare jobbade som demenssjuksköterska i kommunen.

Men hur mycket skall jag kunna om detta som lekman?

Jag var trött och utom mig av oro, bror hade precis gått i väggen för andra gången beroende på händelserna och mor, hur hon mådde med hennes sjukdom och bristerna i föståelse vad som händer, vill jag inte veta. När sedan enhetschefen än en gång ringde och anklagade mig för olika saker, så fick jag nog och sade upp all hjälp från kommunen inklusive de timmar jag hade som avlastning.

Helt plötsligt stod jag där själv ed allt ansvar om mor och bror.

Första gången jag skulle duscha mor, så drog jag på detta längre än normalt. Jag visste ju hur hon mådde när hemtjänsten var här och gjorde det och jag var livrädd. Men till slut var jag ändå tvungen, ja hade ändå själv sagt upp allt och stolt som jag är.

Jag funderar på varför jag var så rädd då det gick som en dans hela duschen.
Kände en stor rädsla för att skulle sköta nedre toalett, men jag tvungen att lära mig.

Jag märke ganska snart att mor blev lugnare och tryggare och vi fick mer fritid ihop och även jag fick mer tid för mig själv. Enligt de inom kommunen som förstod sig på omsorgen så skulle jag aldrig klara detta, men det har jag gjort. Vi får mer tid att umgås med varandra och bror är mer trygg nu än tidigare. Jag har nu bestämt mig för att ta hand om mor (och bror) så länge jag kan och orkar så jag kommer kämpa vidare

Brukar numera säga – Slängde ut hemtjänsten och in flyttade lyckan.