Tag Archive | När livet vänder

När livet vänder #8 #blogg100

när livet vänder

Då var det återigen dags för en onsdag med  När livet vänder. Veckorna går fort och mycket kan hända på en vecka så även för mig. Gårdagen var jag och tog avsked av en avliden släkting och mina känslor var på en helt annan nivå. För mig innebar det att ja inte hade chansen att förbereda mig inför gårkvällens avsnitt av programmet, vilket varit viktigt för mig när det har handlat om så starka känslor. Ordet starkt blev något av ett genomgående tema av programmet och jag twittrade ut följande: Starka känslor, starka vänner, starka anhöriga, starka band, stark kvinna som vågar vara svag, för att bli stark.

Berete Rubins första ord blev ”Han signalerar, det är du som är offret, jag vet att det är jag som är offret, och världen bara stannar av”. Innan hon fick två förskärare i sig som kunnat ända hennes liv. Berete hade millimetrarna på sin sida och överlevde attentatet mor sig genom sin starka kämparvilja. Hon var utsatt för ett mordförsök av en psykiskt sjuk man.

Det som får mina känslor att vakna är att hon omges av så mycket kärlek, kärlek som ger styrka och kraft att kämpa. Särskilt rörande är det när hon berättar om sin gamla mamma som kommer för att laga mat och hur mamman tar sig genom hela stan för att inhandla middagsfisken. För mig blev Beretes ögon väldigt viktiga då hon letade ord för att nyansera sin berättelse, som verkligen beskrev händelsen och vägen tillbaka till ett liv.
Det var svårt att ta emot den glädje andra kände för att hon hade klarat detta och efter ett och ett halt år var hon tvungen att släppa alla sina känslor fria, för att sedan klättra upp på toppen och lämna händelse bakom sig, och hon lyckades.

En stark berättelse av en stark kvinna. En stark Anja Kontor har bjudit på starka känslor genom sin programserie och jag hoppas innerligt att vi om något år, åter får möta nya människor med starka berättelser. Tack Anja och alla inblandade för denna säsong!

Kvällen program hittar du här.

När livet vänder #7 #blogg100

när livet vänder

Anja Kontor möter människor för vilka livet har vänt. Bilden är en skärmdump från SVT:s webbplats.

I går var det återigen onsdag och jag såg med stor entusiasm fram emot kvällen begivenhet på kvällens avsnitt av ”När livet vänder”. Redan innan jag skulle åka till mitt jobb, vid ca 01,00 så såg jag att Anja Kontor tweetade ut info om ett tidigare avsnitt i programserien, vilket direkt fick mig att surfa till programmets hemsida. När jag väl kom dig, så vaknade mitt huvud som ännu inte var i fullt bruk inför jobbet, av namnet Emma Jangestig. Direkt fick jag i huvudet se bilder på två små barn, som jag knappade in i sökfältet, Max och Saga. Jag hann inte ens skriva färdig förrän nästa sak dök upp i huvudet, Arbogamamman.

Så nära låg mina minnesbilder kvar inom mig.

Under arbetets gång, så fanns dessa minnesbilder till och från i mitt inre, och jag hade en förhoppning på att få ett svar på VARFÖR!

Som vanligt startar programmet med mötet mellan Anja och huvudpersonen och jag ser en leende glad kvinna, en stark kvinna som har gått vidare i livet. Samtalet börjar och man rycks med i det hemska som hände strax efter att hon öppnade dörren.
Efter tio dagar i koma vaknar Emma upp i sjuksängen och vet inte så mycket om vad som hänt mer än att hon fick slag i huvudet av en hammare. Trots att hon blir informerad om vad som hänt, om att barnen inte finns mer, så tar hon inte detta till sig.

Ganska snart saknar jag något, kanske inte i bild men ordet ”tårar”. Min devis är ”tårar är ord från hjärtat som munnen inte förmår att säga”. Men tårarna kom inte och hon berörde ämnet med att hon istället spydde. Långt senare än mina tårar kom Emmas tårar efter händelser på jobbet som fick henne att vakna. Vilken lycka att ha sina närmste som ett stort stöd i denna stund. Hennes drömmar i samband med detta visade på något vackert att man kan leva med det som ändå har hänt och gå vidare i livet.

En stark och fantastisk tjej som med ett änglalikt leende kunde bevisa att bortom all sorg finns ett fantastiskt liv att gå vidare mot.

Tack Emma och Anja för ännu ett gripande avsnitt.

Programmets hemsida.
På sidan finns också en länk till stödorganisationer som kan ge hjälp och stöd i olika situationer.

När livet vänder #6 #blogg100

när livet vänder

Då har ännu en onsdag passerat, en onsdag där tiden mellan 20,00 och 20,30 är mer helig för mig än söndagens gudstjänst. Det är dags för ”När livet vänder”, med sina starka berättelser, en form av ”Min sanning” men där fokus ligger på huvudpersonen egen berättelse.

Som vanligt hade jag förberett mig genom att titta på ”förhandstittarna” som ligger på programmets hemsida. Jag ser en stor ståtlig man med egen stil, en man med välansat helskägg och håret i en knut i nacken. En man som utstrålar självförtroende och respekt men där ögonen säger något helt annat. Där ser jag en rädd liten pojke, en pojke som gjorde honom till något annat än den ha ville vara.
I programmet berättar ögonen genom munnen hur barndomen var fylld att våld, alkohol, psykisk sjukdom, självmord och till sist ännu mera våld. Något som en ung människa inte skall behöva uppleva, men som Daniel inte kunde undgå. Vad är det som gör att människor har denna grymhet, så man utsätter sin egen avkomma för denna brutala uppväxt, där egentligen kärlekens flamma bör lysa. Daniels ögon förmår verkligen munnen att forma tankar till ord, ord som griper tag i en…

Man andas tungt fram till dess han berättar om hur han tar knivarna för att hämnas, där upphör min andning helt och hållet. Tystnaden blir åter talande och man väntar på nästa ord, ord som visar att han vaknar upp ur det tillstånd han befinner sig.
Daniel gör det enda rätta och anmäler sig själv, och i samma ögonblick får han en andra chans. Detta värmer mig.

Jag är glad att jag inte själv har behövt uppleva det, men behöver inte mer än att lyfta blicken från TV:n och blicka några hus bort, där jag ser kniven i ryggen på styvfadern.
Våld är aldrig någon lösning men ändå väcker kniven någon form av sympati hos mig, till personen som håller i kniven. Naturligtvis skall personen med kniven hållas ansvarig för sina gärningar men samtidigt måste också hela historien som leder fram till händelsen tas med i bedömningen.

Daniel tog sin andra chans, lever nu i ett förhållande och har två barn, som får den kärlek som han aldrig själv fick uppleva i den åldern. Jag är tacksam för att jag fick följa med på resan när ditt liv vände…

Tack Daniel och Anja för ännu ett gripande avsnitt.

Länk till programmets hemsida

När livet vänder #5 #blogg100

när livet vänder

Onsdagen har passerat och än en gång har fina Anja Kontor levererat ett fantastiskt program i sin serie När livet vänder. Denna gång var Admir huvudperson som fick berätta sin historia.

Admir, som då var 17 år överlevde folkmordet i Srebrenica. Massakern anses allmänt vara den grövsta krigsförbrytelsen som ägt rum i Europa sedan andra världskriget. Omkring 8000 människor dog under dessa dagar, främst då muslimska pojkar och män.

Admir tvingades att göra ett hemsk val, men ett val som troligen var det som räddade hans liv. Både lillebror och fadern fick sätta livet till och förra året fick han möjlighet att identifiera sin far, som hade hittats i en massgrav. Han blev rekommenderad att inte identifiera faderns kvarlevor, som bara bestod av benrester. Men han gjorde det och fick äntligen ett slut på detta lidande om att inte veta vad som hänt dessa personer.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Kyrkogården Glinna, Polen, där några av mina egna släktingar ligger begravda. Här är över 20000 personer begravda.

Admir kunde med stor eftertänksamhet berätta hela historien för Anja, som med sitt genuina intresse lyssnade. Historien grep tag i en och när de visade krigskyrkogården, så flashade mina egna bilder från liknande kyrkogård i Polen där jag själv har mina släktingar från andra världskriget, även om jag inte vet var. De bilder som visades därifrån var mycket starka men jag upplevde Admir som mycket stark. Minns själv när jag promenerade på kyrkogården hur andäktigt jag gick där, just för att inte störa de döda i sin ro.

Admir bor nu i Sverige och prioriteringarna han har är 1. familjen, 2. hälsan, 3. jobbet.
Jag har precis samma prioriteringar, så jag förstår dig mycket väl.

Min första tanke om programmet blev: ”krig är ett HELVETE, och ändå kan vi inte leva i fred på vår jord”.
Tack Admir för att du berättade din historia!

 

Kan man förlåta alla #blogg100

förlåt

Kan man förlåta alla människor om de varit orättfädiga mot en? Är det något att sträva efter att i alla lägen säga och be om förlåtelse?

Spontant skulle jag nog säga ja, men så börjar jag att tänka efter och då blir nog svaret nej.
Fader Tomas tog upp i sin blogg detta med att kunna förlåta efter att vi båda lyssnat till Brigitta Klassons berättelse från andra världskriget. ”Som hon såg det var övergreppen i lägret oförlåtliga, och det stod hon fast vid även om hon med åren förstått alltmer om varför människor handlar som de gör.”

Jag tänker på den person som med sitt sätt fick mig att utveckla min panikångest. Jag försökte hålla god min länge och accepterade förklaringarna personen gav. Men till slut var allt ett faktum, jag brakade igenom allt vad och orkade inte längre med livet som det var. För mig blev det lidande och självmordsförsök och nu är jag ju delvis sjukpensionär för det. Detta kommer ju att påverka mig för resten av mitt liv 😦

Under många många år var ju min tanke ”må personen brinna i helvetet”, samtidigt som jag försökte få hjälp av sjukvården, som jag fortfarande anser svek mig.
I dag har jag lite mer acceptans för det som händer och orkar leva med det, men förlåt… Nej. Ser jag personen på stan eller någon annanstans, vänder jag och gör därifrån med med bultande hjärta och ångest. Jag skulle aldrig låta personen komma så nära mig, så att det ens fanns möjlighet till ett förlåt.

Jag tänker på mina släktingar som ville göra gällande att mor var krigsskadad. Även där höll vi oss i från varandra under många måga år, men vi försökte däremellan umgås som den släkt vi var. Men det fungerade bara några år tills vi var tillbaka i ovänskap.
När dessa släktingar lämnade jordelivet för att vandra vidare, var vi fortfarande inte vänner. Vi var inte inbjudna till begravning och även om vi skulle varit, så hade vi nog ändå inte gått. Sista gången jag hade kontakt med den ene av dem, så gjorde jag klart för den att den dagen personen är borta, så kommer jag att pinka på dennes gravsten. Ett halvår efter personens bortgång åkte jag dit med en blomma och lade där ett kort med texten ”Vila i frid! Jag skall inte…. /B….”. Jag gjorde det nog mest för personens efterlevande som skulle kunna fortsätta leva i trygghet, fast vi inte ens umgås med dem heller. Men något förlåt har det aldrig blivit, varken före eller efter bortgången.

Tänker på mina grannar som med sina rasistiska uttalanden ansåg att utlänningar skulle ut ut landet. För mig gällde det även mor, och indirekt jag som inte borde finnas till…

Måste vi sträva efter förlåtelse?
Tänker på den personen som fick mig att bli sjuk. Så här i efterhand så kanske det hade varit bättre att strunta i alla goda råd och lämna allt mycket tidigare och brutit allt. Kanske jag var insnärjd på samma sätt som Paulina i senaste avsnittet av ”När livet vänder” och att någon annan tog kontrollen över mig. Kanske jag är liksom de kvinnor (och män) som lever i destruktiva förhållanden och inte kan ta mig därifrån…
Jag har inga blåmärken på kroppen, men jag har fullt med ärr i själen.

Oavsett om vi har en tro eller inte, måste vi sträva efter att i alla lägen säga förlåt?

När livet vänder #4 #blogg100

när livet vänder

Än en gång har SVT och med Anja Kontor i spetsen levererat ett starkt avsnitt av ”När livet vänder”. Som vanligt hade jag förberett mig för ämnet för att orka titta på detta, och det speciellt efter att varit på föreläsning tidigare under veckan där kvinnor under WWII systematisk våldtogs för att förövaren skulle visa sin makt. Ganska snart förstod jag detta kommer ge en helt ny dimension till det jag visste om denna onda gärning. Paulina som var kvällens huvudperson, berättade hur hon utsattes för detta hemska förnedrande, i tron att detta var kärlek.

Att leva i ett destruktivt förhållande inne bär ju oftast att den ena parten, oftast mannen, tar kontroll över den andra partens handlande och tänkande. Denna nedbrytningsprocess tar oftast lång tid. I detta fall fanns även aspekten ”snabba cash”.  I brist på erfarenhet och fylld av kärlek och tillit, är det lätt att tro att detta är ”normalt”, tills man en dag förstår att något inte stämmer. Här gick ”övertagandet” så oerhört snabbt men ändå fanns tankarna hos offret att det hen som det är fel på. Detta chockade mig att de kunde gå så snabbt att få kontroll över någon annan människa.

Sex får aldrig vara en handelsvara mer än i några få undantag, och båda parter måste måste ju vara med på det. Tyvärr är det ju också så väldigt svårbedömt, då det ofta står ord mot ord. Jag såg här i samhället när teknikerna kröp på knä på platsen för att hitta bevis, till kvinnans fördel, förutom de som sjukhuset konstaterade.

Är glad att Paulina klarade av hela vägen tills gärningsmannen blev dömd. Jag hoppas att andra utsatta får stöd av detta, för sådant är inte OK i dagens samhälle.

Tack till alla inblandade för att vi fick ta del av detta.

När livet vänder #3 #blogg100

när livet vänder

I går vad det åter dags för ”När livet vänder” på SVT. Denna eminenta serie med Anja Kontor, som varje vecka ger en gripande berättelse med en huvudperson som delar med sig av sitt liv.

Denna omgång har för mig varit mycket stark och de senaste avsnitten har jag förberett mig emotionellt för att kunna njuta av det fina som ändå kommer mot slutet, fast det finns en resa dit.

Först en stor eloge till Anja Kontor och hennes otroligt fina tyska, som var mycket nära en tysk. Att prata så fint och avslappnat på tyska, som hon gjorde, gav mig trygghet och möjlighet att fokusera på huvudpersonen.

Huvudpersonen denna kväll var Niklas Frank, som var son till en av Adolf Hitlers närmaste män, samtidigt som Adolf var gudfar till honom.Hur hanterar man ett sådant arv och hur går man vidare i livet utan att förlora hopp och framtidstro. Hur långt vågar man vara öppen med sin historia mot omgivningen, nu när ser dagens strömningar…

För mor räckte det med att vara född i Tyskland för att bli stämplad som nazisvin när hon kom till Sverige. Och jag som är född i Sverige fick ju också en halv stämpel på mig.
Skall inte prata så mycket mer om det här då ev andra media vill beskriva min historia i det fallet.

Att kunna växa upp i ett hem fyllt av lyx men ändå kunna vara så fattig på kärlek, omtanke och kramar. Vad ger det för arv för framtiden? När Niklas berättade det sorgliga om sina syskon och två av dem hade samma namn som mina mostrar i Tyskland, gav mig en mycket speciell känsla inombords.

Niklas var dock så stark att han till slut valde att ta reda på så mycket fakta som möjligt om sina närmaste och till slut ta offentligt avstånd från båda sina föräldrar.

Min stora beundran går därför till Niklas och de svåra beslut han tagit. Vi har ingen arvsynd och skall sona någon annans brott, man skall kunna stå rakryggad jag är jag och ingen annan. Tack Niklas för att du delade med dig!