Tänk om vi kunde förstå att dessa alltid funnits där, dolda i andra partier. Dessa personer som jag kallar främlingsfientliga. Andra väljer andra ord, men detta är det jag föredrar.
Söndagen den 9:e oktober 2016 var en debattartikel införd i Expressen skriven av Hédi Fried, Författare och psykolog som 1945 befriades från koncentrationslägret i Bergen-Belsen. Titeln löd: Bilden av déjà vu är svår att vifta bort. Jag är glad att Hédi Fried fortfarande vill och vågar ge sig in i debatten, då denna form av ögonvittnesskildringar är viktiga.
Jag föddes i början på 1960 och min far var svensk medborgare och mor var tysk medborgare. Mor kom till Sverige av kärleken till en man, som hon ville dela sitt liv med, få barn med och få vara lycklig. Tyskland led fortfarande av sviterna efter kriget och mor och far tänkta att deras barn kommer att få det bäst att växa upp i Sverige, och det är jag tacksam för.
När jag nu följer debatterna bland mina vänner på Twitter och Facebook, så blir jag mörkrädd. Många tror att detta med främlingsfientlighet är något nytt, det syns inte minst på hur de uttalar sig om detta. Jag förstår till viss del att alla inte har hela bilden klar och inte heller kan sin historia, men många av dessa inlägg ger en helt felaktig bild av dagen samhälle.
Malena Ernman delade ovanstående inlägg och jag kunde inte låta bli kommentera med mina upplevelser från min barndom och vidare.
Medicinerna gav honom obotliga hjärnskador, ännu ett bevis på det oheliga äktenskapet. Hela familjen kämpade för tredje bevisets överlevnad och i början på sjuttiotalet började han återhämta sig. Mor och far och vi övriga var slutkörda efter kampen för bror, för kampen mot dessa hatare som spred lögner. Nu kom nästa bevis för dem, mor var krigsskadad då hon hamnade på psyket.
De som 1958 hade haft möte i ladugården hade möte med mig och mellanbrodern. De förklarade för oss att ”nazisvinet”, vår mor, var krigsskadad och aldrig mer kommer bli bra.
Jag var 14 och mellanbrodern 11, en känslig ålder.
Fadern till de som drev kampanjen mot oss, tog avstånd från sina egna barn och ställde sig på vår sida och de försvann ut ur våra liv, men några artighetsvisiter under de sista åren. Den näst sista kontakten jag hade med den drivande bakom hatkampanjen mot oss, mot familjen, sade jag till personen, när du dör ska jag pinka på din gravsten.
Personen är borta sedan 10 år, och jag har besökt gravplatsen en gång, med en blomma med kort, ”Jag skall inte…”
Den enda skillnaden mot i dag är att dessa har varit gömda i andra partier men nu har de krupit fram och bildat eget parti, men jag har alltid sett dem.
Ovanstående text skulle kunna bli mycket, mycket längre.
Redan innan jag fyllt tonåring ställde jag mig upp och protesterade mot dessa personer som vill slänga ut folk från Sverige, för att det var för många invandrare. De som hatade tyskar, för vad de gjort under kriget. Ja de skulle bära ett kollektivt ansvar.
Jag kommer aldrig att vänja mig med nazism, kommunism, rasism och främlingsfientlighet, men jag är van med att hatet fanns och finns fortfarande.
Anna-Lena Lodenius (Journalist och författare, specialiserad på politisk extremism, migration, migrantarbetares rättigheter, mänskliga rättigheter etc.) skriver 22 december 2013 i i sin blogg: Krigsretorik från både höger och vänster
Läser gårdagens kvällstidningar och fastnar i en betraktelse av Åsa Linderborg på Aftonbladet Kultur: ”Nynassarna bor mitt bland oss. Det känns som vi står vid randen av ett permanent krigstillstånd.” Det är ju precis samma retorik som nazisterna använder. De säger också att tillståndet i landet är så allvarlig att endast våldet är vägen. Även om det finns ett lamt avståndstagande från den autonoma vänstern i texten sägs det i nästa mening att vänstern var de enda som skyddade demonstranterna i Kärrtorp.
Det har inte blivit mer våld utan tvärtom mindre de senaste åren. Svenska motståndsrörelsen tappar medlemmar till Svenskarnas parti och måste profilera sig och skapa uppmärksamhet. Det har de lyckats utmärkt med, och det torde vara nöjda. Aktivitetsnivån har gått upp på senare tid, förmodligen av samma anledning. Låt oss inte tappa huvudet. Nazism är fruktansvärt, Kärrtorp har rätt som protesterar.
Gång på gång går vi på denna beskrivning av verkligheten utan att kolla fakta.
Den 23 oktober 2015, för nästan exakt ett år sedan hände det något här i vår stad. Anna-Lena fortsätter sin berättelse i ett inlägg: Att det var hatbrott i Trollhättan betyder inte att nazismen växer
Nu kommer många att säga att polisen måste ta allvarligare på rasistiska och högerextremistiska brott. Men det skulle jag nog säga att polisen redan gör, överlag. Allt kunde förstås alltid vara bättre, men det rör sig knappast om en stor expanderande miljö. En viss reservation får väl göras för att vi ännu inte vet vilka motiv som ligger bakom den senaste tidens attacker på planerade flyktingboenden, det är inte ens säkert att det rör sig om hatbrott. Men bilden är inte att problemet med högerextremism växer, snarare är det ganska konstant, och det har det varit i decennier.
Går vi tillbaka till Anna-Lenas första inlägg: Nynassarna bor mitt bland oss. Sedan vidare till det senaste: Men bilden är inte att problemet med högerextremism växer, snarare är det ganska konstant, och det har det varit i decennier.
Jag har levt drygt fem decennier, och med en familjekonstellation som inte var så vanlig på 60-talet, så florerade det en massa fördomar om familjen, fördomar som blivit hat mot oss. Nassarna bor mitt bland oss, ja, jag har sett dem, de har funnits i släkten och bland vänner, då som nu. Vad är skillnaden. Visst har de ökat och minskat sina aktiviteter under perioder för att göra sig synliga, och säkert skrämmer de många med sina aktiviteter på de sociala medierna, men vi eggar också upp varandra med att sprida dessa fördomar att det är något nytt.
Detta är en navelskådares syn på saken.