Tag Archive | #Blogg100

När livet vänder #6 #blogg100

när livet vänder

Då har ännu en onsdag passerat, en onsdag där tiden mellan 20,00 och 20,30 är mer helig för mig än söndagens gudstjänst. Det är dags för ”När livet vänder”, med sina starka berättelser, en form av ”Min sanning” men där fokus ligger på huvudpersonen egen berättelse.

Som vanligt hade jag förberett mig genom att titta på ”förhandstittarna” som ligger på programmets hemsida. Jag ser en stor ståtlig man med egen stil, en man med välansat helskägg och håret i en knut i nacken. En man som utstrålar självförtroende och respekt men där ögonen säger något helt annat. Där ser jag en rädd liten pojke, en pojke som gjorde honom till något annat än den ha ville vara.
I programmet berättar ögonen genom munnen hur barndomen var fylld att våld, alkohol, psykisk sjukdom, självmord och till sist ännu mera våld. Något som en ung människa inte skall behöva uppleva, men som Daniel inte kunde undgå. Vad är det som gör att människor har denna grymhet, så man utsätter sin egen avkomma för denna brutala uppväxt, där egentligen kärlekens flamma bör lysa. Daniels ögon förmår verkligen munnen att forma tankar till ord, ord som griper tag i en…

Man andas tungt fram till dess han berättar om hur han tar knivarna för att hämnas, där upphör min andning helt och hållet. Tystnaden blir åter talande och man väntar på nästa ord, ord som visar att han vaknar upp ur det tillstånd han befinner sig.
Daniel gör det enda rätta och anmäler sig själv, och i samma ögonblick får han en andra chans. Detta värmer mig.

Jag är glad att jag inte själv har behövt uppleva det, men behöver inte mer än att lyfta blicken från TV:n och blicka några hus bort, där jag ser kniven i ryggen på styvfadern.
Våld är aldrig någon lösning men ändå väcker kniven någon form av sympati hos mig, till personen som håller i kniven. Naturligtvis skall personen med kniven hållas ansvarig för sina gärningar men samtidigt måste också hela historien som leder fram till händelsen tas med i bedömningen.

Daniel tog sin andra chans, lever nu i ett förhållande och har två barn, som får den kärlek som han aldrig själv fick uppleva i den åldern. Jag är tacksam för att jag fick följa med på resan när ditt liv vände…

Tack Daniel och Anja för ännu ett gripande avsnitt.

Länk till programmets hemsida

Döden och livet #blogg100

lediga-pappan-20110705-550-285

Här om dagen var jag och hjälpte en kompis med utställningen på mässan i grannkommunen. Som artigheten påbjuder så frågade han om läget, och sanningsenligt så svarade jag att det var lite problem med min kropp igen. Naturligvis blev frågan om vad som hände nu…
Han visste sedan tidigare att jag i höstas hade en massa svimningsanfall, sådant som händer lite då och då hos mig. Brukar sällan ta sådant så allvarligt, men denna gång släppte det inte efter 14 dagar, så jag beställde tid på vårdcentralen. När jag väl var där konstaterade vi att mitt hjärta gick för långsamt och att jag hade lågt blodtryck. Lätt avhjälpt genom att ta bort betablockeraren. Därefter hittades biverkningar från andra mediciner som också fick tas bort. Tidigare i år fick jag ju andra anfall som också inte ville upphöra, vilket jag tolkade som panikångest. Vilket efter ett tag visade sig vara insulinkänningar, så då blev det bort med snabbverkande tabletter för min diabetes också.
Känner mig otroligt glad och lycklig för detta.

Men förra måndagen fick jag på morgonpromenaden mitt i skogen en smärta i hjärttrakten som strålade ut i vänster arm och bakom skulderbladet. Kunde inte fortsätta att gå utan satte mig på en stubbe och väntade för att se vad som hände.Efter ca en kvart, så hade det värsta släppt och vi kunde promenera hem igen. Hittade inte min nitroglycerinspray när jag kom hem, som säkert försvann i samband med utrensning efter mor.
Gick och lade mig sedan för att sova min skönhetssömn och allt var borta när jag sedan vaknade efter ett antal timmar, förutom att min arm kändes lite tung.

I lördags på min tidningsrunda hände samma sak, fast inte lika intensivt, så jag kunde fortsätta köra klart, och sedan gå vidare i livet.

Men igår ringde jag vårdcentralen och beställde telefontid med förhoppning att någon av de som känner mig bäst skulle ringa upp. Nej då, sådan tur hade jag inte utan en sköterska som inte visste något om mig ringde och jag förklarade situationen. Naturligtvis fick jag mig några bannor  och att jag måste ringa 1112 och beställa ambulans. Jag förklarade att ambulansen har varken månadskort eller klippkort, så det struntade jag i. Jag lät helt enkelt bli att lyssna på predikan. Ni skall jag i alla fall in under dagen idag och göra ett EKG och kolla upp prover och plus blodtryck. Hoppas ånyo att jag kan bli av med lite mer mediciner, då vore jag glad.

Så fort man pratar om smärtor i hjärttrakten, så blir folk helt stirriga. Jag har levt med detta i 25 år nu, och ungefär vart annat år, så hade det varit något som kommit från det hållet. Ibland har vi hittat en orsak och då kunna åtgärda det, ibland inte, och när vi konstaterat att det inte kommer från hjärtat är jag nöjd, även om vi inte vet orsaken. Jag känner mig trygg och nöjd, utan det värsta när blir stirriga och nervösa. Jag brukar alltid skämta om det, att skulle jag dö, så tar det tre dagar innan jag märker det, för jag är van med min kropp som spökar ibland och skyller det på min panikångest.Min förhoppning är att jag kanske kan bli av med någon mer medicin, vilket vore högvinsten, annars hade jag struntat i att ringa.

Tror min kompis fick en hel del att fundera på för efter en stund så frågade han mig om vad som händer efter döden. Vi diskuterade detta ämne länge och väl och jag är väl inte speciellt rädd för den. Jag har allt förberett för den dagen så det blir lätt för de som skall ta hand om mig. Brukar skratta åt min begravning i tankarna där jag ser prästen slänga en skyffel jord på kistan och säger ”Äntligen har vi blivit av med den dåren” 🙂

Jag har bekymmer för två individer om jag skulle trilla av pinnen, vad händer med lillebror och vad händer med vovven.

Just för ögonblicket vill jag inte dö, utan väntar helst till på fredag, då får mina Stockholmsvänner träffa en vandrande vålnad på lördag när vi promenerar under körsbärsträden i Kungsträdgården. Jag hinner utnyttja utnyttja min bokade tågbiljett och på söndag kan jag ringa ambulansen alternativt begravningsbyrån. Så allt är lugnt 🙂

Din bild av mig #blogg100

rape

Hur mycket vet du om mig och de mina?
Trots att jag är mycket öppen om olika saker IRL och via sociala medier så är det också mycket jag inte pratar om. Jag och min familj har ställt upp mycket för utsatta människor. Vi har ställt upp för de svagare och hos oss har kvinnor som behövt söka skydd från att ha levt i ett destruktivt förhållande fått skydd. En kvinna kom halv fyra på morgonen med en femårig dotter i ena handen och en häst i andra handen och vi lyckades härbärgera dem alla. Även andra kvinnor har vi gett skydd för att slippa bli slagna i förhållanden.

Under en längre tid hade vi en tysk flicka boendes hos oss för att ge henne en trygg återgång till ett normalt liv efter att hennes föräldrar dödats.

Vi har varit övervakare åt personer som hamnat i knarkträsket och arbetat tillsammans med myndigheter och fått dem fria från knarket. Bland annat två bröder som vi fick bort från det hemska livet. Tyvärr dödades dessa bröder i en trafikolycka orsakad av ett rattfyllos.

Måste man berätta om allt detta öppet och i sociala medier?
Själv är det första gången jag säger detta öppet…

För ett tag sedan fick jag kritik för att jag öppet inte tog ställning en en enskild fråga och ställde mig på kvinnans sida. Det är mycket sällan jag gör det i enskilda frågor, då jag vet för lite om det enskilda fallet. Oftast är det hänvisningar till kvällspressen som jag inte har så speciellt stort förtroende för. Jag har tagit avstånd från män som utnyttjat kvinnor, våldtäkt och knytnävar, men också tafsande, som man många gånger läser om. Hade jag sett det med egna ögon, så hade jag inte tvekat att ställa upp på tjejens sida och eventuellt vittnat om det behövts. Precis som jag stannar och hjälper till och ger första hjälpen vid olyckor, larmar blåljus, ger mina synpunkter och iakttagelser till polis och andra.

Måste jag sedan bevisa mina ståndpunkter i sociala medier, för att vara mänsklig?
Måste jag i varje enskilt fall ta avstånd från något för att ni skall tro på att jag inte anser att vissa beteende inte är OK?
Och nästa steg är om jag gör det, ser du det då?

 

Fredrik Wass har en intressant synpunkt i sin blogg på digital.di: Blogg: Så styr Facebook den svenska samhällsutvecklingen hur vi själva påverkar den världsbild vi vill ha.
Genom att vi klickar gillar mer på sådant som vi verkligen gillar, och numera även kan ge andra symboler till inlägg, så sorterar vi fram sådant vi vill se och bort sådant vi inte vill se. I o m att att dessa algoritmer inte bara styrs av bilder utan även av ord i mina inlägg.
Så även om jag själv försöker spegla en nyanserad bild av min verklighetsuppfattning, så är det inte säkert att du som följare ser det.

Jag får kritik för att du inte har sett detta, för att du har valt att välja att klicka gilla på sådant du gillar och avstår från sådant du inte gillar. Du kanske inte har sett vad jag sagt i en viss fråga, då det blivit bortsorterat/nervärderad av Facebook tack vare/på grund av dina egna val. Så den bild du ser av mig kanske inte stämmer med den bild jag försöker ge av mig.

Tyvärr finns det ingen transparens i dessa algoritmer och det styr din verklighetsuppfattning av mig, som kan gå stick i stäv med med min uppfattning. Med de personer jag ser har bra åsikter, väljer jag själv att föra högra upp i mitt flöde jämfört med de som jag anser inte har samma ”bra” åsikter.

Men det innebär inte att jag ser allt vad mina vänner skriver.

Så i extrema fall kan ju även ju de från yttersta kanten i ena läget i ditt flöde tolkas som från den yttersta kanten i andra lägret.

Jag väljer ju att följa mitt FB-flöde efter senaste och inte efter standard som säger populära inlägg. Jag vet att det finns krafter i samhället som med utomparlamentariska krafter försöker utnyttja dessa system och algoritmer och göra vissa inlägg mer populära än andra. Då hamnar ju dessa högre upp i mitt flöde. De personer jag litar mer på i min vänkrets på Facebook har jag också markerat att de skall visas högre upp i mitt flöde än standard. Men inga alternativ ger ju en garanti för att det jag ser verkligen speglar samhället av i dag och ger en nyanserad bild. Sedan länge är kvällstidningarna helt blockerade på FB, just för att jag skall slippa bli påverkad av utomparlamentariska åsikter.

Jag försöker bygga mina åsikter på fakta och försöker dubbelkolla så mycket som möjligt

Så gillar du mycket högerpropaganda respektive vänsterpropaganda, så är det ju vad du kommer att se på Facebook, inte mångfalden i verkligheten.

 

Ingen tråkig föreläsning #blogg100

Hittade denna föreläsning på Youtube här om dagen.
Jag minns själv alla föreläsningar man varit på…
Ett intressant ämne och en föreläsare som inte kan få fram budskapet och prata sönder alltihop, känns inte kul, men så finns motsatsen, en föreläsare som förstår vidden av att engagera åhörarna.

Döm själva var denna föreläsning hamnar…

 

När livet vänder Nr1 #blogg100

 

när livet vänder

Skärmdump från SVT:s programsida ”När livet vänder”

Så var det åter dags SVT:s stora begivenhet, i alla fall enligt min åsikt, programserien ”När livet vänder” hade premiär igen. Detta avsnitt var av och med Johann Neumann, som nog många känner igen som Iprenmannen. Iprenmannen var en glad liten gubbe som gjorde reklam för värktabletten Ipren. Jag väljer dock att själv benämna honom som Johann, och det med tyskt uttal, för att visa respekt. Johann är så mycket mer än bara Ipren, en livshistoria som kunnat bli en storfilm, eller som nu ett samtal med Anja Kontor.

Att höra att Johann, blev gömd i en tvättkorg pga sin litenhet, när det kom gäster, att se hur tårarna gjorde ögonen fuktiga, för att sedan se tåren rinna ner för kinden, det griper tag i en. Man ser en välvald tystnad, en bild på Anja, som verkligen öppnar sina öron och lyssnar, inger förtroende. Så helt plötsligt så vänder det och Johann skiner upp och man åter vågar andas, då får man än en gång höra något, man bara trodde fanns i sagorna. Föräldrar funderar på att sälja honom, denna gång till cirkus. Än en gång vävs det in en talande tystnad,innan tårarna byts ut mot glädje. Men ändå är inte historien slut, utan det kommer mer tårar, tårar som går rakt genom TV-skärmen.

Hur kan denna lilla man som dansade i blå och vit kroppsstrumpa med en gitarr, ha så mycket annat inom sig? När är man mogen för att ta steget från att ha gömt detta inom sig, till att sätta sig framför Anja och med kameror riktade mot sig, kunna berätta detta?

Det har nu nästan gått ett dygn sedan jag tittade på programmet och nu när jag skriver och tänker tillbaka, så får jag ”tuppaskinn”, igen.

Jag ser Johann med sin lilla glesa mustasch och sitt hakskägg, från att ha gråtit, till att genomgå fasen ”när livet vänder” till att vara en av världens lyckligaste och tacksammaste män. Min önskan är att att Johann nu får leva lika lycklig i sitt framtida liv, som jag tänker mig att Iprenmannen gjorde. Tack Johann Neumann, för det du delade med dig av till mig och många fler…
Tack Anja, för att du lyckas fånga det tragiska och vända det till något fint.

Länk direkt till programsidan på SVT

Jag vill gråta… #blogg100

Ja, jag vill verkligen kunna får gråta, utan att få höra ”sabla fruntimmer”, karlar skall inte gråta.
Varför skall jag, bara för att jag är man, inte få visa glädje och sorg på detta sätt?

Oftast är det väl män som reagerar men även kvinnor.
Jag tycker nog att en tår, visar styrka, inte en svaghet.
I alla fall visar det att vi är människor…

Våga visa mer känslor…

Ovanstående är en del på mitt svar på det som ”Vaken med P3 och P4” ställde,  om vi blivit annorlunda behandlade om vi varit av motsatt kön.

Den internationella kvinnodagen instiftades 1910 av den socialistiska världsorganisationen Andra internationalen på initiativ av den tyska kommunisten Clara Zetkin. Varje år i varje land skulle man på samma dag fira en kvinnodag under parollen: Rösträtt för kvinnor skall ena vår styrka i kampen för socialism.

Sedan 1978 finns 8 mars med som internationell kvinnodag på FN:s lista över högtidsdagar. I och med FN:s ”erkännande” kan man säga att den internationella kvinnodagen ändrades från att ha varit en socialistisk kampdag till en opolitisk högtidsdag, men hur man firar den varierar mycket mellan olika länder.

På många håll i Sverige och världen har dagen blivit ett sätt för män att fira kvinnan och visa sin kärlek till densamma. Jag vill istället fokusera på den ojämnställdhet som finns i samhället och som oftast drabbar kvinnor, men som även drabbar oss män.
Sverige har kommit långt i jämställdhetsarbetet, men det finns fortfarande en hel del att göra.  Ingen person skall behöva känna rädsla över att promenera på gatan med klump i halsen,med risk att bli våldförd.  Varken i Östersund, Indien eller någon annanstans i världen. Men oftast glöms det bort i debatten att det inte bara är kvinnor som blir våldtagna, utan även män. Att Stockholms län som första landsting öppnat en specialmottagning för våldtagna män,belyser bara att problemet finns och inte skall bagatelliseras.
Som man vill jag också kunna få gråta och visa känslor, utan att bli betraktad som svag och av kvinnligt kön. Jag vill kunna klä på mig en rosa dunjacka utan att behöva höra kvinnor och män viska bakom mig, ”där går en transvestit”.

Jag hoppas att vi en dag kan ta bort den internationella kvinnodagen, från listan över vad som skall uppmärksammas, och det den dagen vi har nått ett jämställt samhälle.

Så kvinnor, ni får ursäkta, ni lär inte få en blomma av mig varken nu eller i framtiden på denna dag, i alla fall inte av den anledningen.

För många år sedan på en arbetsplats hade jag en långhårig peruk i blondinstuk på mig. Varför och hur kan vi låta vara. Helt plötsligt kände jag en hand på min ena skinka och som klämde till med fingrarna. Jag vände mig snabbt om, och nu efteråt funderade jag på vem som blev mest chockad. Jag för att det var en av mina överordnade, eller min överordnad som fick se att det fanns en mörk mustasch på andra sidan den blonda peruken. Från den sekunden blev vår relation strikt arbetsrelaterad.

Använder bil, ej helikopter #blogg100

20160307_033440

Nu är det dags igen 😦
De struntar i mig som tidningsbud och de struntar även i andra som vill ha tidningen.

Dåligt plogade vägar, vägar som inte blivit plogade, temperatur nära noll, brevlådor där de struntat i att skotta.

Börjar med ymnigt snöfall så det blir framkomlighetsproblem pga detta. Jag förstår att de under ett snöfall och speciellt nattetid att det sällan blir skottat innan jag skall ut med tidningarna. I går medan snöfallet pågick, så blev allt sent pga av detta. och i morse tillstötte även problem på tryckeriet så alla tidningar var sena.
Jag och kollegorna fick börja med att åka och dela ut det vi hade, dvs post och veckotidningar, medan vi väntade på nästa leverans.

Vissa småvägar var fint skottade, medan andra var helt oplogade. Det var som att köra tåg, man följde spåren. Drivor framför lådorna som jag inte kunde forcera med bilden, då den blöta snön nu var frusen. Skall jag kliva ut bilen och stoppa tidningar i lådan eller inte. Andra ställen blev bilen en stor resonanslåda när underredet skrapade i skarsnön.

Jag var hemma efter klockan 08, och hela min dag blev förstörd…
Delar ett tidigare inlägg om hur det kan vara på vägarna.

Denna jobbarvecka har inte varit rolig 😦
Börjar med ymnigt snöfall så det blir framkomlighetproblem pga detta. Sedan ett par dagars tö och snön omvandlas till slask, vägar som plogas på ytan men vattnet samlas i hjulspåren och nu svinkallt så allt fryser.

Sedan ett par dagars tö och snön omvandlas till slask, vägar som plogas på ytan men vattnet samlas i hjulspåren och nu svinkallt så allt fryser.

För vad dag som gått har det blivit halkigare och halkigare och gas och broms i tidningsbilen har fått hanteras med yttersta försiktighet.

I går hade ett par vägar blivit sandade då salt inte biter i denna köld. Vad händer, jo några tänker sommarväglag och blåser på och blåser bort sanden där den skall ligga. Jovisst håller jag tungan rätt i munnen så kan jag ligga långt åt sidan på grusvägen, nära diket så några hjul åtminstone kommer på sand, så går det kanske att köra… Men om sanden har missat någonstans vart tar jag vägen då? Med största sannolikhet så ligger jag där vackert på sidan i diket. Har absolut inte någon lust att tillbringa någon timma där i denna kölden. Visst, kan säkert läsa någon av de tidningar som ligger i bilen, men känns ändå inte så där kul. Låg hastighet, 20-30 ibland smygfart. Ibland provbromsar man för att känna på halkan, skall jag fortsätta eller låta bli… Vänder jag, om det går att vända då blir 5 hushåll utan tidning… Man tänker, hur smakar kaffet då…

Man fortsätter, man sänker hastigheten mera, tar tidning öppnar fönstret bromsar försiktigt för att stanna vid lådan då släpper allt grepp på bilen och man ser lådan passera bildörren med 2 cm och stannar 5 meter bortanför 😦
Man lägger in backen, försöker smyga och hoppas inte bilen kanar in i lådorna och förstör dem eller våra bilar. Ibland funkar det, ibland inte. Man går ur bilen lägger tidningen i lådan, sedan har man handflatan och skjuter bilen i sidled så den åtminstone hamnar på något gruskorn, så man kommer därifrån.

Nu kommer ett uppförslut och man försöker få upp lite fart så man kommer upp helskinnad. Det får ju inte vara mer än vad som behövs för att klara backen men även kunna få stopp om det behövs. Nerförslut och man tar ner hastigheten till ett minimum innan så man kryper nerför. Helt plötsligt släpper bakvagnen och strax efter framvagnen.

Man försöker bromsa, pumpa (ABS funkar ju inte om inga hjul rör sig) man styr, kanske någon reaktion. Man kanar från ena sidan till den andra, hastigheten ökar vad jag än gör. Man är glad åt den lilla rand med skarsnö som finns vid sidan och hoppas att det skall räcka för ge bilen fästa från att klara diket.

Man blir tröttare och tröttare, känner stressen för att det tar lång tid att köra och tidningarna blir sena. Du får ont i kroppen av att hela tiden behöva vara alert och spänner sig när bilen dansar balett över vägen.

Hur snäll skall man vara mot de som vill ha tidningen till frukost?

Man känner sig stolt och glad att alla fått sin tidning, trots försening och ingenting har hänt.  Kommer hem. lägger sig och hoppas att spänningarna i kroppen snart släpper. Somnar och sover dåligt, trött på dagen. Försöker sova innan jobbet.

Nästa morgon har folk ringt och klagat på sen tidning och undrar varför….

Go natt…