När livet vänder #6 #blogg100

när livet vänder

Då har ännu en onsdag passerat, en onsdag där tiden mellan 20,00 och 20,30 är mer helig för mig än söndagens gudstjänst. Det är dags för ”När livet vänder”, med sina starka berättelser, en form av ”Min sanning” men där fokus ligger på huvudpersonen egen berättelse.

Som vanligt hade jag förberett mig genom att titta på ”förhandstittarna” som ligger på programmets hemsida. Jag ser en stor ståtlig man med egen stil, en man med välansat helskägg och håret i en knut i nacken. En man som utstrålar självförtroende och respekt men där ögonen säger något helt annat. Där ser jag en rädd liten pojke, en pojke som gjorde honom till något annat än den ha ville vara.
I programmet berättar ögonen genom munnen hur barndomen var fylld att våld, alkohol, psykisk sjukdom, självmord och till sist ännu mera våld. Något som en ung människa inte skall behöva uppleva, men som Daniel inte kunde undgå. Vad är det som gör att människor har denna grymhet, så man utsätter sin egen avkomma för denna brutala uppväxt, där egentligen kärlekens flamma bör lysa. Daniels ögon förmår verkligen munnen att forma tankar till ord, ord som griper tag i en…

Man andas tungt fram till dess han berättar om hur han tar knivarna för att hämnas, där upphör min andning helt och hållet. Tystnaden blir åter talande och man väntar på nästa ord, ord som visar att han vaknar upp ur det tillstånd han befinner sig.
Daniel gör det enda rätta och anmäler sig själv, och i samma ögonblick får han en andra chans. Detta värmer mig.

Jag är glad att jag inte själv har behövt uppleva det, men behöver inte mer än att lyfta blicken från TV:n och blicka några hus bort, där jag ser kniven i ryggen på styvfadern.
Våld är aldrig någon lösning men ändå väcker kniven någon form av sympati hos mig, till personen som håller i kniven. Naturligtvis skall personen med kniven hållas ansvarig för sina gärningar men samtidigt måste också hela historien som leder fram till händelsen tas med i bedömningen.

Daniel tog sin andra chans, lever nu i ett förhållande och har två barn, som får den kärlek som han aldrig själv fick uppleva i den åldern. Jag är tacksam för att jag fick följa med på resan när ditt liv vände…

Tack Daniel och Anja för ännu ett gripande avsnitt.

Länk till programmets hemsida

Döden och livet #blogg100

lediga-pappan-20110705-550-285

Här om dagen var jag och hjälpte en kompis med utställningen på mässan i grannkommunen. Som artigheten påbjuder så frågade han om läget, och sanningsenligt så svarade jag att det var lite problem med min kropp igen. Naturligvis blev frågan om vad som hände nu…
Han visste sedan tidigare att jag i höstas hade en massa svimningsanfall, sådant som händer lite då och då hos mig. Brukar sällan ta sådant så allvarligt, men denna gång släppte det inte efter 14 dagar, så jag beställde tid på vårdcentralen. När jag väl var där konstaterade vi att mitt hjärta gick för långsamt och att jag hade lågt blodtryck. Lätt avhjälpt genom att ta bort betablockeraren. Därefter hittades biverkningar från andra mediciner som också fick tas bort. Tidigare i år fick jag ju andra anfall som också inte ville upphöra, vilket jag tolkade som panikångest. Vilket efter ett tag visade sig vara insulinkänningar, så då blev det bort med snabbverkande tabletter för min diabetes också.
Känner mig otroligt glad och lycklig för detta.

Men förra måndagen fick jag på morgonpromenaden mitt i skogen en smärta i hjärttrakten som strålade ut i vänster arm och bakom skulderbladet. Kunde inte fortsätta att gå utan satte mig på en stubbe och väntade för att se vad som hände.Efter ca en kvart, så hade det värsta släppt och vi kunde promenera hem igen. Hittade inte min nitroglycerinspray när jag kom hem, som säkert försvann i samband med utrensning efter mor.
Gick och lade mig sedan för att sova min skönhetssömn och allt var borta när jag sedan vaknade efter ett antal timmar, förutom att min arm kändes lite tung.

I lördags på min tidningsrunda hände samma sak, fast inte lika intensivt, så jag kunde fortsätta köra klart, och sedan gå vidare i livet.

Men igår ringde jag vårdcentralen och beställde telefontid med förhoppning att någon av de som känner mig bäst skulle ringa upp. Nej då, sådan tur hade jag inte utan en sköterska som inte visste något om mig ringde och jag förklarade situationen. Naturligtvis fick jag mig några bannor  och att jag måste ringa 1112 och beställa ambulans. Jag förklarade att ambulansen har varken månadskort eller klippkort, så det struntade jag i. Jag lät helt enkelt bli att lyssna på predikan. Ni skall jag i alla fall in under dagen idag och göra ett EKG och kolla upp prover och plus blodtryck. Hoppas ånyo att jag kan bli av med lite mer mediciner, då vore jag glad.

Så fort man pratar om smärtor i hjärttrakten, så blir folk helt stirriga. Jag har levt med detta i 25 år nu, och ungefär vart annat år, så hade det varit något som kommit från det hållet. Ibland har vi hittat en orsak och då kunna åtgärda det, ibland inte, och när vi konstaterat att det inte kommer från hjärtat är jag nöjd, även om vi inte vet orsaken. Jag känner mig trygg och nöjd, utan det värsta när blir stirriga och nervösa. Jag brukar alltid skämta om det, att skulle jag dö, så tar det tre dagar innan jag märker det, för jag är van med min kropp som spökar ibland och skyller det på min panikångest.Min förhoppning är att jag kanske kan bli av med någon mer medicin, vilket vore högvinsten, annars hade jag struntat i att ringa.

Tror min kompis fick en hel del att fundera på för efter en stund så frågade han mig om vad som händer efter döden. Vi diskuterade detta ämne länge och väl och jag är väl inte speciellt rädd för den. Jag har allt förberett för den dagen så det blir lätt för de som skall ta hand om mig. Brukar skratta åt min begravning i tankarna där jag ser prästen slänga en skyffel jord på kistan och säger ”Äntligen har vi blivit av med den dåren” 🙂

Jag har bekymmer för två individer om jag skulle trilla av pinnen, vad händer med lillebror och vad händer med vovven.

Just för ögonblicket vill jag inte dö, utan väntar helst till på fredag, då får mina Stockholmsvänner träffa en vandrande vålnad på lördag när vi promenerar under körsbärsträden i Kungsträdgården. Jag hinner utnyttja utnyttja min bokade tågbiljett och på söndag kan jag ringa ambulansen alternativt begravningsbyrån. Så allt är lugnt 🙂

Din bild av mig #blogg100

rape

Hur mycket vet du om mig och de mina?
Trots att jag är mycket öppen om olika saker IRL och via sociala medier så är det också mycket jag inte pratar om. Jag och min familj har ställt upp mycket för utsatta människor. Vi har ställt upp för de svagare och hos oss har kvinnor som behövt söka skydd från att ha levt i ett destruktivt förhållande fått skydd. En kvinna kom halv fyra på morgonen med en femårig dotter i ena handen och en häst i andra handen och vi lyckades härbärgera dem alla. Även andra kvinnor har vi gett skydd för att slippa bli slagna i förhållanden.

Under en längre tid hade vi en tysk flicka boendes hos oss för att ge henne en trygg återgång till ett normalt liv efter att hennes föräldrar dödats.

Vi har varit övervakare åt personer som hamnat i knarkträsket och arbetat tillsammans med myndigheter och fått dem fria från knarket. Bland annat två bröder som vi fick bort från det hemska livet. Tyvärr dödades dessa bröder i en trafikolycka orsakad av ett rattfyllos.

Måste man berätta om allt detta öppet och i sociala medier?
Själv är det första gången jag säger detta öppet…

För ett tag sedan fick jag kritik för att jag öppet inte tog ställning en en enskild fråga och ställde mig på kvinnans sida. Det är mycket sällan jag gör det i enskilda frågor, då jag vet för lite om det enskilda fallet. Oftast är det hänvisningar till kvällspressen som jag inte har så speciellt stort förtroende för. Jag har tagit avstånd från män som utnyttjat kvinnor, våldtäkt och knytnävar, men också tafsande, som man många gånger läser om. Hade jag sett det med egna ögon, så hade jag inte tvekat att ställa upp på tjejens sida och eventuellt vittnat om det behövts. Precis som jag stannar och hjälper till och ger första hjälpen vid olyckor, larmar blåljus, ger mina synpunkter och iakttagelser till polis och andra.

Måste jag sedan bevisa mina ståndpunkter i sociala medier, för att vara mänsklig?
Måste jag i varje enskilt fall ta avstånd från något för att ni skall tro på att jag inte anser att vissa beteende inte är OK?
Och nästa steg är om jag gör det, ser du det då?

 

Fredrik Wass har en intressant synpunkt i sin blogg på digital.di: Blogg: Så styr Facebook den svenska samhällsutvecklingen hur vi själva påverkar den världsbild vi vill ha.
Genom att vi klickar gillar mer på sådant som vi verkligen gillar, och numera även kan ge andra symboler till inlägg, så sorterar vi fram sådant vi vill se och bort sådant vi inte vill se. I o m att att dessa algoritmer inte bara styrs av bilder utan även av ord i mina inlägg.
Så även om jag själv försöker spegla en nyanserad bild av min verklighetsuppfattning, så är det inte säkert att du som följare ser det.

Jag får kritik för att du inte har sett detta, för att du har valt att välja att klicka gilla på sådant du gillar och avstår från sådant du inte gillar. Du kanske inte har sett vad jag sagt i en viss fråga, då det blivit bortsorterat/nervärderad av Facebook tack vare/på grund av dina egna val. Så den bild du ser av mig kanske inte stämmer med den bild jag försöker ge av mig.

Tyvärr finns det ingen transparens i dessa algoritmer och det styr din verklighetsuppfattning av mig, som kan gå stick i stäv med med min uppfattning. Med de personer jag ser har bra åsikter, väljer jag själv att föra högra upp i mitt flöde jämfört med de som jag anser inte har samma ”bra” åsikter.

Men det innebär inte att jag ser allt vad mina vänner skriver.

Så i extrema fall kan ju även ju de från yttersta kanten i ena läget i ditt flöde tolkas som från den yttersta kanten i andra lägret.

Jag väljer ju att följa mitt FB-flöde efter senaste och inte efter standard som säger populära inlägg. Jag vet att det finns krafter i samhället som med utomparlamentariska krafter försöker utnyttja dessa system och algoritmer och göra vissa inlägg mer populära än andra. Då hamnar ju dessa högre upp i mitt flöde. De personer jag litar mer på i min vänkrets på Facebook har jag också markerat att de skall visas högre upp i mitt flöde än standard. Men inga alternativ ger ju en garanti för att det jag ser verkligen speglar samhället av i dag och ger en nyanserad bild. Sedan länge är kvällstidningarna helt blockerade på FB, just för att jag skall slippa bli påverkad av utomparlamentariska åsikter.

Jag försöker bygga mina åsikter på fakta och försöker dubbelkolla så mycket som möjligt

Så gillar du mycket högerpropaganda respektive vänsterpropaganda, så är det ju vad du kommer att se på Facebook, inte mångfalden i verkligheten.

 

När livet vänder Nr1 #blogg100

 

när livet vänder
Skärmdump från SVT:s programsida ”När livet vänder”

Så var det åter dags SVT:s stora begivenhet, i alla fall enligt min åsikt, programserien ”När livet vänder” hade premiär igen. Detta avsnitt var av och med Johann Neumann, som nog många känner igen som Iprenmannen. Iprenmannen var en glad liten gubbe som gjorde reklam för värktabletten Ipren. Jag väljer dock att själv benämna honom som Johann, och det med tyskt uttal, för att visa respekt. Johann är så mycket mer än bara Ipren, en livshistoria som kunnat bli en storfilm, eller som nu ett samtal med Anja Kontor.

Att höra att Johann, blev gömd i en tvättkorg pga sin litenhet, när det kom gäster, att se hur tårarna gjorde ögonen fuktiga, för att sedan se tåren rinna ner för kinden, det griper tag i en. Man ser en välvald tystnad, en bild på Anja, som verkligen öppnar sina öron och lyssnar, inger förtroende. Så helt plötsligt så vänder det och Johann skiner upp och man åter vågar andas, då får man än en gång höra något, man bara trodde fanns i sagorna. Föräldrar funderar på att sälja honom, denna gång till cirkus. Än en gång vävs det in en talande tystnad,innan tårarna byts ut mot glädje. Men ändå är inte historien slut, utan det kommer mer tårar, tårar som går rakt genom TV-skärmen.

Hur kan denna lilla man som dansade i blå och vit kroppsstrumpa med en gitarr, ha så mycket annat inom sig? När är man mogen för att ta steget från att ha gömt detta inom sig, till att sätta sig framför Anja och med kameror riktade mot sig, kunna berätta detta?

Det har nu nästan gått ett dygn sedan jag tittade på programmet och nu när jag skriver och tänker tillbaka, så får jag ”tuppaskinn”, igen.

Jag ser Johann med sin lilla glesa mustasch och sitt hakskägg, från att ha gråtit, till att genomgå fasen ”när livet vänder” till att vara en av världens lyckligaste och tacksammaste män. Min önskan är att att Johann nu får leva lika lycklig i sitt framtida liv, som jag tänker mig att Iprenmannen gjorde. Tack Johann Neumann, för det du delade med dig av till mig och många fler…
Tack Anja, för att du lyckas fånga det tragiska och vända det till något fint.

Länk direkt till programsidan på SVT

Jag vill gråta… #blogg100

Ja, jag vill verkligen kunna får gråta, utan att få höra ”sabla fruntimmer”, karlar skall inte gråta.
Varför skall jag, bara för att jag är man, inte få visa glädje och sorg på detta sätt?

Oftast är det väl män som reagerar men även kvinnor.
Jag tycker nog att en tår, visar styrka, inte en svaghet.
I alla fall visar det att vi är människor…

Våga visa mer känslor…

Ovanstående är en del på mitt svar på det som ”Vaken med P3 och P4” ställde,  om vi blivit annorlunda behandlade om vi varit av motsatt kön.

Den internationella kvinnodagen instiftades 1910 av den socialistiska världsorganisationen Andra internationalen på initiativ av den tyska kommunisten Clara Zetkin. Varje år i varje land skulle man på samma dag fira en kvinnodag under parollen: Rösträtt för kvinnor skall ena vår styrka i kampen för socialism.

Sedan 1978 finns 8 mars med som internationell kvinnodag på FN:s lista över högtidsdagar. I och med FN:s ”erkännande” kan man säga att den internationella kvinnodagen ändrades från att ha varit en socialistisk kampdag till en opolitisk högtidsdag, men hur man firar den varierar mycket mellan olika länder.

På många håll i Sverige och världen har dagen blivit ett sätt för män att fira kvinnan och visa sin kärlek till densamma. Jag vill istället fokusera på den ojämnställdhet som finns i samhället och som oftast drabbar kvinnor, men som även drabbar oss män.
Sverige har kommit långt i jämställdhetsarbetet, men det finns fortfarande en hel del att göra.  Ingen person skall behöva känna rädsla över att promenera på gatan med klump i halsen,med risk att bli våldförd.  Varken i Östersund, Indien eller någon annanstans i världen. Men oftast glöms det bort i debatten att det inte bara är kvinnor som blir våldtagna, utan även män. Att Stockholms län som första landsting öppnat en specialmottagning för våldtagna män,belyser bara att problemet finns och inte skall bagatelliseras.
Som man vill jag också kunna få gråta och visa känslor, utan att bli betraktad som svag och av kvinnligt kön. Jag vill kunna klä på mig en rosa dunjacka utan att behöva höra kvinnor och män viska bakom mig, ”där går en transvestit”.

Jag hoppas att vi en dag kan ta bort den internationella kvinnodagen, från listan över vad som skall uppmärksammas, och det den dagen vi har nått ett jämställt samhälle.

Så kvinnor, ni får ursäkta, ni lär inte få en blomma av mig varken nu eller i framtiden på denna dag, i alla fall inte av den anledningen.

För många år sedan på en arbetsplats hade jag en långhårig peruk i blondinstuk på mig. Varför och hur kan vi låta vara. Helt plötsligt kände jag en hand på min ena skinka och som klämde till med fingrarna. Jag vände mig snabbt om, och nu efteråt funderade jag på vem som blev mest chockad. Jag för att det var en av mina överordnade, eller min överordnad som fick se att det fanns en mörk mustasch på andra sidan den blonda peruken. Från den sekunden blev vår relation strikt arbetsrelaterad.

Använder bil, ej helikopter #blogg100

20160307_033440

Nu är det dags igen 😦
De struntar i mig som tidningsbud och de struntar även i andra som vill ha tidningen.

Dåligt plogade vägar, vägar som inte blivit plogade, temperatur nära noll, brevlådor där de struntat i att skotta.

Börjar med ymnigt snöfall så det blir framkomlighetsproblem pga detta. Jag förstår att de under ett snöfall och speciellt nattetid att det sällan blir skottat innan jag skall ut med tidningarna. I går medan snöfallet pågick, så blev allt sent pga av detta. och i morse tillstötte även problem på tryckeriet så alla tidningar var sena.
Jag och kollegorna fick börja med att åka och dela ut det vi hade, dvs post och veckotidningar, medan vi väntade på nästa leverans.

Vissa småvägar var fint skottade, medan andra var helt oplogade. Det var som att köra tåg, man följde spåren. Drivor framför lådorna som jag inte kunde forcera med bilden, då den blöta snön nu var frusen. Skall jag kliva ut bilen och stoppa tidningar i lådan eller inte. Andra ställen blev bilen en stor resonanslåda när underredet skrapade i skarsnön.

Jag var hemma efter klockan 08, och hela min dag blev förstörd…
Delar ett tidigare inlägg om hur det kan vara på vägarna.

Denna jobbarvecka har inte varit rolig 😦
Börjar med ymnigt snöfall så det blir framkomlighetproblem pga detta. Sedan ett par dagars tö och snön omvandlas till slask, vägar som plogas på ytan men vattnet samlas i hjulspåren och nu svinkallt så allt fryser.

Sedan ett par dagars tö och snön omvandlas till slask, vägar som plogas på ytan men vattnet samlas i hjulspåren och nu svinkallt så allt fryser.

För vad dag som gått har det blivit halkigare och halkigare och gas och broms i tidningsbilen har fått hanteras med yttersta försiktighet.

I går hade ett par vägar blivit sandade då salt inte biter i denna köld. Vad händer, jo några tänker sommarväglag och blåser på och blåser bort sanden där den skall ligga. Jovisst håller jag tungan rätt i munnen så kan jag ligga långt åt sidan på grusvägen, nära diket så några hjul åtminstone kommer på sand, så går det kanske att köra… Men om sanden har missat någonstans vart tar jag vägen då? Med största sannolikhet så ligger jag där vackert på sidan i diket. Har absolut inte någon lust att tillbringa någon timma där i denna kölden. Visst, kan säkert läsa någon av de tidningar som ligger i bilen, men känns ändå inte så där kul. Låg hastighet, 20-30 ibland smygfart. Ibland provbromsar man för att känna på halkan, skall jag fortsätta eller låta bli… Vänder jag, om det går att vända då blir 5 hushåll utan tidning… Man tänker, hur smakar kaffet då…

Man fortsätter, man sänker hastigheten mera, tar tidning öppnar fönstret bromsar försiktigt för att stanna vid lådan då släpper allt grepp på bilen och man ser lådan passera bildörren med 2 cm och stannar 5 meter bortanför 😦
Man lägger in backen, försöker smyga och hoppas inte bilen kanar in i lådorna och förstör dem eller våra bilar. Ibland funkar det, ibland inte. Man går ur bilen lägger tidningen i lådan, sedan har man handflatan och skjuter bilen i sidled så den åtminstone hamnar på något gruskorn, så man kommer därifrån.

Nu kommer ett uppförslut och man försöker få upp lite fart så man kommer upp helskinnad. Det får ju inte vara mer än vad som behövs för att klara backen men även kunna få stopp om det behövs. Nerförslut och man tar ner hastigheten till ett minimum innan så man kryper nerför. Helt plötsligt släpper bakvagnen och strax efter framvagnen.

Man försöker bromsa, pumpa (ABS funkar ju inte om inga hjul rör sig) man styr, kanske någon reaktion. Man kanar från ena sidan till den andra, hastigheten ökar vad jag än gör. Man är glad åt den lilla rand med skarsnö som finns vid sidan och hoppas att det skall räcka för ge bilen fästa från att klara diket.

Man blir tröttare och tröttare, känner stressen för att det tar lång tid att köra och tidningarna blir sena. Du får ont i kroppen av att hela tiden behöva vara alert och spänner sig när bilen dansar balett över vägen.

Hur snäll skall man vara mot de som vill ha tidningen till frukost?

Man känner sig stolt och glad att alla fått sin tidning, trots försening och ingenting har hänt.  Kommer hem. lägger sig och hoppas att spänningarna i kroppen snart släpper. Somnar och sover dåligt, trött på dagen. Försöker sova innan jobbet.

Nästa morgon har folk ringt och klagat på sen tidning och undrar varför….

Go natt…

Mellomeny, brors val #blogg100

20160305_200436

I bland kan fel bli så oerhört rätt…
Som jag tidigare nämnt så har jag inte varit något större fan av melodifestivalen de senaste åren. Nej intresset har legat på minussidan, om jag skall var ärlig. Visst har TV:n varit påslagen med bild och ljud, mest för bror som inte ville missa detta. Och jag har ju snällt suttit med för sällskaps skull.

När det var första deltävlingen, så blev jag försenad och fick då höra rösterna i radion och verkligen fångade mitt intresse. Från att ha varit ett nödvändigt ont i min vardag har det nu gått till att vara en familjefest för mig och bror. Som en del vet, tänker ju inte bror på samma sätt som jag, efter vissa händelser i barndomen, men han är ändock min broder.

Denna gången fick han hela ansvaret till att fixa en mellomeny, viket ha gjorde med bravur. Han fick en summa pengar och promenerade stolt till dryckesmonopolet för att inhandla något för att skapa en drink, lämplig för kvällen. Han återkom med starkvara med limesmak. Vi ställde oss sedan utanför butiken och pratade om hur drinkarna brukar se ut bland annat på tysklandsfärjan.
Vi promenerade in i den stora livsmedelsbutiken och han fick visa vägen dit han tyckte vi skulle gå, och snart stod vi bland frukt och grön. Han hade ansvaret för mellomeny och vi diskuterade och jag gav honom stöd men han fick välja. Till slut blev det gröna citroner som jag berättade att de kallas för limefrukt. Och naturligtvis måste vi ju även ha sugrör så vi fick leka följa John i butiken så han kunde leta upp dem.

Nu skulle vi ju även ha något ätbart och han valde glass. Nu blev det åter följa John genom butiken för att leta upp det. Oh vad stolt jag blev när han valde vårt lokalproducerade märke. Vi diskuterade vidare om vi bara skulle äta glass rakt av, eller om vi skulle göra det till en fest. Fest, skulle det naturligtvis vara, enligt bror, så då blev diskussionen hur det hela skulle göras för att bli festligt. Naturligtvis skulle det vara grädde på, så det fick inköpas, men räcker det, frågade jag…
Efter en stunds funderande så skulle det blir både flaggor och paraplyer och inte minst en hyllning som inte gick av för hackor. Efter en stunds diskuterande så blev det P4 Mello som skulle stå på glassen.

Så igår, fick bror stå i köket och vara både bartender och fixa drinkar och fixa glassen.
Resultatet blev som på bilden ovan, och vet ni vad???

Jag känner mig JÄTTESTOLT över min bror, som fixade något så fint, en bror som tänker utanför ramarna, och inte är lika inskränkt som jag, i mitt tankesätt.

Tack mina fina vänner, radiopratarna i P4, och tack min fina vän Mellonörden på Facebook.
Ni har skapat en tradition hos oss, ni har gjort våra lördagskvällar att bli riktigt festliga, veckans höjdpunkt! Och det bästa av allt, bror är så lycklig!

Ett extra tack till er radiopratare som beskrev brors konstverk så fint. Bror växte en hel decimeter.

PS: Sidan är inte sponsrad av Bohlins glass men vi uppskattar dem för den goda smakens skull.

När olyckan sker #blogg100

cykelhjälm

Året är 1989 årstiden är höst, men en fin sådan kväll och det hade börja skymma lätt. Denna kväll jobbar jag eftermiddag och jag rattar min buss mellan ändhållplatserna på ”pensionärslinjen” i stan. Namnet pensionärslinjen har den fått från att den går mellan de äldsta stadsdelarna där det mest är villabebyggelse och lite äldre befolkning. Linjen är också oftast lugn att köra, då det fanns gott om tid. Ofta var de lite lugnare linjerna hopkopplade med de mer jobbiga linjerna så vi inte skulle behöva arbeta med stress hela dagen. Klockan är nu 20:15 och jag skall ratta bussen ner till Skoftebyn. I bussen sitter ett fåtal passagerare lite halvtrötta och på väg hem för att göra kvällen.Linjen är i de mesta raka linjer, så det är inte så mycket svängande utan kör i maka lunk framåt på Syltevägen. Jag passerar skinnbutiken och stannar nästan till vid skylten lämna företräde för korsande fordon. Jag trampar lätt på gasen, på den sista smala delen av vägen, som lutar lite lätt neråt, en korsning som skall passeras och i nästa skall jag svänga vänster.

Håller en lätt hastighet på mellan 30-35 km, korsningen jag skall passera är skymd men jag bedömer min hastighet bra när något snabbt dyker upp från höger. En cyklist som fått hög hastighet i nerförsbacken mot min korsning och jag slänger mig på bromsen. Får ner hastigheten lite innan jag ser hur jag träffar cyklisten med mitten på fronten. Jag ser huvudet på cyklisen när hon flyger av cykeln, ner i backen och kanar över asfalten med huvudet före rakt in i en stenmur. Där blir det stopp. Jag slänger mig på radion i bussen och larmar polis och ambulans medan jag stänger av bussen och sätter på varningsblinkers. Jag ser hur de fåtal passagerare som var i bussen går av och lämnar bussen, men vart de sedan tog vägen vet jag inte.

Jag ut till flickan för att se vad ja kan göra i första hjälpen, hon lever men är mycket omtöcknad, har mycket ont i huvudet och ser inget. Någon har sett olyckan och känner igen flickan som larmat föräldrarna som bor i närheten och de kommer springandes. Inga hårda ord mellan oss, det var en olyckshändelse och det kändes skönt fast vi alla var i en chockfas. Ambulansen är snart på plats och strax därefter även polisen. Flickan tas om hand om på ett föredömligt sätt, och avförs direkt till sjukhus och mamman följer med i ambulansen medan pappan skall komma efter med bil.

Nu var det min tur att tas om hand och det av polisen. Vi gick in i bussen och jag satte mig på förarplatsen och vi pratade. NU skulle det första förhöret hållas med mig. Jag är glad att jag i krissituationer kan hålla mig lugn även om jag var ordentligt chockad.

Jag hade kört på en cyklist som kom från höger och som jag enligt alla trafikens regler skulle lämnat företräde för men inte gjort. Jag kommer väl ihåg om jag inte skall blåsa i ”ballongen”, behövs inte, sådant ser vi med en gång, svarade de, men vill du, så visst fixar vi det. Den ene polisen går till sin bil för att hämta den medan jag småpratar med den andre och berättar min version om hur olyckan gick till. Berättar min uppskattade hastighet och hur jag uppfattade olyckan. Jag fick blåsa och jag var helt grön, så där fanns inga misstänksamheter. Men jag var ju glad jag hade ju ett bevis för min egen skull.

Frågade om de inte ville ha färdskrivarbladet, vilket de tacksamt tog emot. Jag var glad att jag hade egen nyckel så jag kunde ta fram det. Ytterligare ett bevis för mig att jag skött mig. Vi pratade vidare om hur jag uppfattade allt och jag berättade att här är det en stor uppmurad cementmur för att får en någorlunda platt trädgård och ovanpå växer en häck. Finns ingen möjlighet att se något från det hållet, men framhåller att jag tagit den hänsyn som kan ställa på mig. Jag ber poliserna sätta sig ner och jag kör ett varv runt kvarteret för att visa hur jag ser korsningen från mitt håll. Polisen berättar att flickan aldrig har sett bussen när hon kom och jag kontrade med om inte cyklisten har sett en stor buss komma, hur skulle jag kunna se en liten cyklist…

Vi skiljs åt polisen och jag och jag tar min buss tillbaka till depån. Om företaget satte in en annan buss för resterande turer hur det gjorde har jag ingen aning om. Jag blev beviljad ledighet dagen efter med fullt betalt, men behövde jag mer ledig tid, så skulle jag sjukskriva mig, vilket jag inte gjorde.

NU började en fasansfull tid, vad kommer att hända, mitt brott skall gå till åklagare, som skall ta beslut om ev rättegång, och jag skall stå inför skranket. Usch, hemska tanke.

Tiden gick och inget hände och det var en jobbig tid. Efter nio månader kom ett brev i postlådan att jag skulle infinna mig på polisstationen för förhör. Begär ledigt med betalning och kommer upp till utredaren på polisstationen.

Jag skulle än en gång berätta om händelsen och hur skall jag kunna göra det efter så lång tid??? Jag svarade att detta är värre än en graviditet, tidigare visste man inte om det skulle bli pojk eller flicka och nu ser det ut att bli missfall, svarade jag.
Han bad mig berätta saker, som han läste i protokollet från olyckskvällen, och gång på gång svarade jag, du har uppgifterna i protokollet, och jag hänvisar till dem. Jag sade att jag kan omöjligt komma ihåg detaljer som är till min fördel eller nackdel, så vad jag än säger idag, så ligger det bara mig till last.

Nu påbörjades en ny graviditetstid på nio månader, en tid som man inte visste skulle bli pojk eller flicka, men då kom ett brev från tingsrätten. Usch, vad hemskt det var att hålla detta brev i handen, häri fanns något, som jag ännu inte visste.

Jag gick in och satte mig vid köksbordet, tog ett djupt andetag öppnade brevet och läser alla fakta i ärendet, medan jag håller andan. Längst ner läser jag åklagarens bedömning ”Vårdslöshet i trafik ej styrkt”. Jag var frikänd!!!!!

Nu blev det kramkalas.

Cyklisten hade efter en knapp månad på sjukhus fått skallbenet läkt, synen var helt återställd och det enda men hon hade fått efter olyckan, var att hon alltid skulle bära cykelhjälm i fortsättningen. Deras försäkringar hade tagit alla extrakostnader för det som hänt, och jag var inte skyldig till olyckan, så det var en härlig dag när jag kunde träffa flickan och hennes föräldrar och även vi kunde ha ett kramkalas.
De kramarna var nog de godast jag både kunde ge och ta.

The Danish Girl #blogg100

THE DANISH GIRL är en fantastisk kärlekshistoria baserad på Lili Elbes och Gerda Wegeners liv. I filmen spelas de av oscarbelönade Eddie Redmayne (The Theory of Everything) och svenska Alicia Vikander (Ex Machina). Regisserar gör oscarbelönade Tom Hooper (The King’s Speech).

Året är 1926 och i Köpenhamn bor konstnärsparet Einar och Gerda. Einar är känd för sina landskapsmålningar och Gerda för sina porträtt. Deras äktenskap är starkt och kärleksfullt, om än en aning kryddlöst.

Bristen på dramatik undanröjs dock med besked den dag då Gerda ber sin make täcka för en kvinnlig modell i ett porträtt hon snabbt måste få klart. Einars upplevelse av att bära klänning inleder en inre transformation, och hon inser att livet som Lili är ett uttryck för hennes äkta jag.

Ovanstående text är från filmbolagets beskrivning av filmen.

Jag går inte så ofta på bio, liksom jag sällan läser böcker. Anledningen är att jag måste fångas ordentligt av innehållet, för att behålla koncentrationen på innehållet. När mitt intresse sjunker kan jag fortsätta och läsa/titta men mina tankar är någon annanstans och jag missar därför en del av innehållet. När det gäller böcker kan jag oftast bläddra tillbaka för att hitta platsen där min koncentration försvann, men det går inte på bio.

Filmen visar mycket fin och trogen kärlek och på många sätt kunde den bygga upp mitt känsloberg och jag kände hur hela publiken höll andan, medan vi väntade på reaktion från motspelaren. Det är det gemensamma som ger storheten till att se filmer på bio. Visst fanns det tillfällen då tystnaden kändes onödigt lång och då kändes det lite segt, medan det på andra ställen kunde önskas ytterligare någon sekund för att visa skådespelarnas rolltolkning. Filmens storhet byggde inte bara på ord, utan även skådespelarna mimik och ansiktsuttryck för att visa känslor, vilket jag vill ge en stor eloge till båda huvudskådespelarna. Måste ju säga att Alicia Vicander är väl värd den Oscar hon fick för sin rolltolkning i filmen.

Jag tittade nog bara på min klocka två gånger under hela filmen, så det gör att filmen mycket sevärd.