SVT har en berättelse av Ingrid Thörnqvist om hur hon fick vara med om något historiskt i samband med att Berlinmuren föll.
Knappt 2 månader efter händelsen när Berlinmuren föll, fick jag också vara med om detta historiska skede.
Min 30-åriga födelsedag firade jag just i Berlin och det blev en födelsedag att minnas.
Jag och min kusin Frank Bach tog flyget från Hamburg till Berlin. Trots att det var en inrikesresa så var det vanlig passkontroll, som när man reste utomlands.
Vi besåg Berlin som något nytt, något viktigt och vi var där i en brytpunkt, en brytpunkt som fortfarande känns i mitt hjärta.
Vi försökte se Berlin som en Berlinare och vi åkte en av av tunnelbanelinjerna i Västberlin som delvis gick under Östberlins mark. Vid sista stationen på Västtysk mark var tunnelbanan tvungen att byta förare, en förare med Östtyskt medborgarskap, som var tillåten att köra tågen under den Östtyska delen.
Vi passerade en station som låg på Östtyska sidan, saktade ner som om vi skulle stanna, men vi stannade inte. Men vi fick se en station som varit plomberad sedan staden delades och för mig så blev det en bild av tiden från det jag var ett litet barn.
Snart passerade vi ytterligare en t-banestation som samtidigt var en bytesstation mellan T-bana och tåg. Denna station låg ovan mark.
Järnvägen låg i Västberlin medan t-banestationen låg på mark som var Östtysk.
Mitt i allt detta låg järnridån, som delade Tyskland, Europa och hela världen.
Gränsen var ett stort stålstaket som skulle göra det omöjligt att byta mellan länderna, men mellan de olika stationera byggdes trappor, gångar över spår och på den Östtyska sidan utgjordes det av tunnlar i stålstaket som gjorde det omöjligt att kunna byta land. Åter på en station som låg på Västtysk mark var det åter dags att byta förare.
När vi sedan ville bese Östberlin, så gick vi till en av de nyöppnade gränskontroller som hade öppnats i muren. Den stationen var för Tyska medborgare,oavsett om de var från öst eller väst. Men jag var Svensk medborgare och fick därför inte passera. Vi gick vidare till Checkpiont Charlie, en gränskontroll som sköttes av segrarmakterna och de som ockuperade Tyskland fram tills två plus fyra-fördraget var klart. Den gränskontrollen var öppen för alla nationaliteter UTOM Tyskar oavsett om de var från öst eller väst.
Det innebar att jag fick passera medan min tyska kusin INTE fick det.
Här splittrades jag och min kusin och vi fick gå olika vägar i Östberlin.
Jag fick skaffa ett visum för att kunna besöka östsidan under max 24 timmar och jag fick röra mig max 5 km utanför staden Berlins stadsgräns.
Jag kan bara se detta som ett vansinnig sätt att splittra folket, nationaliteter och släkt och vänner.
Vi var släkt, av samma kött och blod, vi var goda vänner men en mur splittrad oss.
Kan det bli tydligare?
Vid Berlinmuren stod folk och hackade små bitar från muren som de sedan förpackade i små påsar och satte datum på när de hackade biten. Jag har några sådana bitar och de har min födelsedag som datum på påsen. När vi sedan skulle flyga tillbaka till Hamburg och skulle passera säkerhetskontrollen så plockade jag ut allt i metall innan jag passerade larmbågen. Och den tjuter till med ett ljud som fick håret att rasa sig. Fick kliva tillbaka och återigen leta genom fickorna efter om jag glömt någon metall, någon nyckel. Nope, gör ett nytt försök och det tjuter återigen lika hemskt.
Tillbaka och kontrollanten kommer med handskanner för att ”känna” över min kropp och skannern piper vid en ficka. I den fickan har jag just tre små påsar innehållande av muren.
Plockar fram stenarna och vakten skriker NEJ, inte ”Die mauer”… Den har jag sett hela mitt liv. Efter kontroll så var det dessa tre stenar som gav utslag i säkerhetsbågen.
Se gärna programmet ”att riva en mur” på SVT Play
Villa California 