Kronan på verket

snip_20171026105226
Kronan på verket, måste väl ändå skolan Kronan vara, eller hur?
I dagarna var det två år sedan som Anton Lundin Pettersson gick in på skolan med ett svärd och tog live t av tre personer. Jag har aldrig riktigt fått klar men vad han egentligen hade för avsikt med det han gjorde, men att han hade något hat mot de personer som dödades, är klart.

Jag minns så väl den dagen det hände. Jag hade jobbat den natten men vaknade för att besöka toaletten. Gick tillbaka till sängen och lade mig. Gjorde en blick på sociala medier och förstod att något allvarligt hade hänt. All trötthet var borta och jag försökte få ett grepp om vad som hade hänt. Jag försökte få tag i min bror, som jobbar i grannstaden utan att lyckas. Bestämmer mig för att åka till Kronogården ifall jag kan vara behjälplig på något sätt. På vägen dit får jag klart att bror mår bra och inte behöver omedelbart stöd. När jag kommer fram twittrar jag ut att bror mår bra efter det som hänt på Kronan. Detta för att våra vänner skulle veta att vi var OK. Vad jag inte räknat med var att en massa nyhetsredaktioner världen över snappade upp min tweet. Helt plötsligt var jag reporter för brittiska, kanadensiska och australienska medier på plats.

Men det viktigaste av allt var inte att förse medier med bilder och texter utan att jag kunde vara någon eller någras tröst.DSC_0132

Det jag minns mest av den dagen var att även om vi är olika, så kan vi prata samma språk. Kärlekens språk, omtankens språk, värmens språk. Det fanns de som behövde tröst, och det fanns de som hade öppna armar, en oslagbar kombo vid detta tillfälle. För även om vi inte pratar samma språk med munnen, så fanns det många andra sätt att uttrycka sina känslor med. Vi var många som stod där med öppna armar, och ingen brydde sig om hudfärg, klädsel, etnicitet, vi var alla en, i denna situation.

DSC_0170

Några dagar senare ordnades ett fackeltåg från Lextorpskyrkan till skolan och torget.
En mäktig syn att se över 5000 personer tåga genom stadsdelen för att visa att v står upp för för svenska mångfald. Översätter vi det till Stockholm, så skulle ungefär 78000 människor samlas på Sergels torg.

62dfb03a-a552-4d55-93e1-0829be1a2317
Framme vid torget så gjorde vi ett finger upp i luften ett finger som betyder att vi alla är ett. Men då vara några sajter ute att vi Trollhättebor gjorde jihadisters segertecken. Precis som så många gånger tidigare så ”kapar” vissa grupper en del tecken som sina.

Tyvärr finns det människor som bara ser det negativa och spär på otryggheten ännu mera tyvärr.

Jag ser gång på gång hur folk delar det negativa och kompletterar med sina egna negativa kommentarer och vill få det att se värre ut än det är. Varför delas inte inlägget i media ut när det tackar bland annat för mina insatser? Det är så lätt att ha åsikter när man inte är där självt och kan bidra med fakta.

Nej, Trollhättan är inte uträknat, utan vi har rest oss, och vår paroll är KÄRLEK till varandra

 

Orden betydelse förändras

Jag reagerade mycket starkt på ovanstående statusuppdatering när jag såg den. Valfrihet är ett alldaglig ord som kan användas till mycket. Nej jag tycker inte om all valfrihet men samtidigt är jag stolt över att vi har valfrihet. Valfriheten ger mig jobb och inkomst. Sedan 90-talet finns det inget monopol på brevbefodran och det gör att man kan välja postoperatör efter kostnad och service. För mig och arbete är det en frågan om överlevnad. Vi kan få någorlunda kostnadstäckning till tidningsutdelningen som annars går med förlust. Med största sannolikhet hade tidningsutdelning på landsbygden upphört om vi inte kunna kombinera det med inkomster från brevutdelningen. Tittar man på landsbygden så är det många som röstar SD och där är det skrivna ordet från etablerade mediet viktigt och att inte lämna ”walk over” till de främlingsfientliga som försöker med alla medel mer eller mindre seriösa, påverka folk.

Den 17: e september har jag valfrihet att välja vem som skall få mina röster i kyrkovalet. Detta kallar jag grunden för en demokrati och så oerhört viktigt i ett rättsstat.

Jag blir uppriktigt sagt rädd när jag ser hur vanliga or blir djävulens verk. På bara något når har ju ordet godhet omvandlats till det negativa som är i dag. Jag vågar bara använda ordet i kyrkan numera, då det ar en så dålig klang. Gohetsmaffian, godhetsivrarna, underbara ord eller? Nazism och kommunism är för mig två förhatliga ideologier som har ett splittrat Europa som bas. För mig innebär det ond bråd död, inte minst för mina släktingar. Jag beundrar ju C H Hermansson mycket, då hans arbete att få bort kommuniststämpeln från vänstern var givande. Det lyckades Lars Ohly snabbt förstöra när han sade ”jag är kommunist”. På några sekunder omvandlades han från en kostymklädd man, till en person i militära kläder med en kulspruta i näven, och precis som vakterna i Östtyskland sköt ner liktänkande, så sikta de han mot mig och jag bara väntade på smällen och att jag skulle segna ner död. Jag är jätteglad att han fick lämna politiken så snabbt efter det.

Jag blir verkligen rädd nr vi försöker sätta in andra innebörder av ord som godhet, valfrihet, än vad de verkligen står för. Helt plötsligt blir jag rädd för hur jag skall titulera mig själv, när jag aktivt arbetar för jämställdhet mellan könen, visar mig på stan i min trygghetsväst för att försöka ge folk trygghet.

När jag läste ovanstående inlägg, så önskade jag, för någon bråkdel av sekund, att den förvandlade partiledaren hade tryck av.

Blå natten

20170422_215057

Den blå natten är en ljusinstallation kring slusslederna i Trollhättan.
Jag tog på mig min trygghetsvandrarväst och tog bror och vovven med mig.
Vi parkerade bilen i södra stadsdelarna och promenerade ner till Innovatumområdet och SAAB-museet där vi skulle möte upp några kollegor i orangea västar.

Gänget och jag vandrade runt promenaden, njöt av de vackra ljusskenet som lyste upp överallt, pratade med folk, som blev intresserade av våra västar och tackade för vårt engagemang. Bara genom att finnas där, så skänkte vi trygghet.

Tanken med ljusspelet är ju inte bara att visa upp vår fina stad, utan även visa hur man med enkla medel kan belysa upp området, typ parker och andra mörka delar, för att öka tryggheten.

Efter promenaden som tog ca 2 timmar, så delade vi upp oss, och ena gänget tog sig ner till centrum för att en promenad innan nattmackan. Jag, bror och vovven promenerad genom de södra stadsdelarna på olika vägar. Vi såg så mycket fina människor som promenerade hemåt i natten efter lysande ideer. Tänk att det kan finnas så mycket kärlek och omtanke i de områden som en del kallar NoGo-zoner.
Bättre att se verkligheten än att bygga fördomar på en massa dåliga rykten…

Tack, till er som arrangerade detta evenemang.
Nedanstående är information från kommunen
Det är vår men än låter de ljusa nätterna vänta på sig och kvällen har en blå ton. En perfekt tid för ljusupplevelser. Välkommen till Trollhättans årliga ljuspromenad där naturen är i fokus och ljuset förstärker dess skönhet.

Dela din ljusupplevelse! #blånatten

Program Innovatum
Smidesuppvisning med konstsmed Inge Dahlgren i Nohabs smedja. N3 Slagverksensemble BIG BANG i Nohabs smedja från kl. 21.15. Trollhättans Kammarkör kl. 21.45 i trappan framför Nova. Bildspel med historiska bilder från Nohab och Saab invid Nohab-loket vid Åkersjövägen. Saab Bilmuseum är öppet och ljussatt med lyktorna från utställningsbilarna.

Guerilla Lighting
Ett internationellt nätverk som arbetar för en tryggare och mer attraktivstad genom kortvariga ljussättningar. Ljud och Bildskolan kommer tillsammans med ljusdesignern Erik Olsson visa hur bra ljus kan lyfta ett område. På given signal tänder gruppen sina ficklampor, ett foto tas och sedan går de vidare till nästa plats. Under kvällen visas bilderna i Saab Bilmuseum, och har du tur kanske du till och med ser dem in action.

Ljuspromenaden
Du startar promenaden på Innovatum och går över Olidebron till Kanalstigen. Följ Kanalstigen till Slussområdet och gå bilvägen ner till Gamle Dal’n. Gå över 1844-års slussar till den södra sidan av dammen. Följ stigen längst vattnet bort till bron vid 1800-års slussled. Gå över och ta den smala stigen vid 1800-års sluss upp till slussplan och sedan vidare till Rysskranen och Åkersjövägen tillbaka till Innovatum.

Tillgänglighet: Alternativ väg från Gamle Dal’n: gå uppför backen vid 1844-års slussled och sedan vidare längst Slussledsvägen vid Höljan upp till Slussplan.

Mat och dryck finns på Nova Mat och Möten på Innovatum och på Slusscaféet. Du kan också köpa grillad korv av Trollhättans Scoutkår i Gamle Dal’n.

Arrangeras av: Trollhättans Stad, Innovatum, Sjöfartsverket, Vattenfall, Trollhättans Tomt AB, Nova Mat och Möten, Slusscaféet.  

Vända det negativa till positivt

bengt
Bilden ovanför är en bild från ett annat föreläsningstillfälle, men igår var det dags igen.

Jag och ytterligare två personer var inbjudna att inför en grupp konfirmander berätta om våra livsgärningar om att vara goda förebilder i dagens samhälle. Innan vi klev in i salen, så hade de berättat om historiska förebilder, med de ville visa att det finns förebilder att ta efter även idag. Att min kristna tro spelar in i denna föreläsning var en viktig del, men det är inget jag pratar om så mycket. Vi har två präster i våra församlingar som sköter det så mycket bättre än jag. Så jag tonar den den biten oftast och säger att jag har ett varmt hjärta.

Jag började min del av anförandet med en liten modevisning. Jag hade på mig min trygghetsvandrar väst med tillhörande ryggsäck innan en ministripteaseshow tog sin början och jag tog av mig ryggsäcken och västen. Då visade jag upp min fina munkjacka med trädet på framsidan där rötterna är i Tyskland och kronan är i Sverige. Visade min historia och hur fördomar under hela tiden varit en del av mitt liv, fördomar vi bygger vidare på idag, i vissa kretsar. Jag berättade att min tro kom genom modersmjölen, då jag inte ville sluta ha bröstet, så mor fick alltid kleta in sina bröstvårtor med senap, så jag skulle sluta (hon ville nog inte att jag skulle bli präst eller biskop).

Jag gick vidare om att jag fickpanikångest och hur jag under fem år fick gå utan en vettig diagnos, hur jag bollades fram och tillbaka mellan vårdkontakter utan att det blev något vettigt. När jag sedan fick diagnosen och kunde lära mig mer om sjukdomen, då kunde jag rehabilitera mig själv, men också hur jag insåg att jag måste ta striden och kampen för att infrmera om panikångest. Berättade om hur jag hängde på husvagnen på bilen och åkte upp till Stockholm och byggde upp rikskansliet för Paniksyndromsällskapet en också åkte runt på vårdcentraler och sjukhus i Stockholmsområdet och informerade om detta. Samma sak gjorde jag sedan här i mitt närområde när stockholmsuppdraget var slutfört.

Jag hoppade återigen fram några år i tiden till far och sedan mor blev äldre och sjukare.
Jag tog lätt upp hur jag föreäste om mitt hemdatorsystem som gav familjen trygghet och att vi kunde leva tillsammans till ”the bitter end”. Jag tog också upp hur jag såg att det var fel i mors vård och omsorg och den kamp jag drev mot landstiget och kommunen, och hur landstinget var tvunget att ”sparka” folk, samtidigt som kommunen fick omorganisera, för att det skulle bli bättre omsorg. När sedan far och därefter mor lämnade det jordiska livet, så kunde jag knyta ihop säcken till viss del. Jag ställde mig på Göteborgs central och tog emot den uppsjö av flyktingar som vällde in i Europa och Sverige. Det var inte min sak att säga att du får komma hit och du får inte komma hit, det var våra svenska myndigheter. Men jag kunde ställa upp och ge dem ett varmt mottagande, ett sådant som mor inte fick under sin flykt genom Tyskland 1945. Hur de senare även blev tvungna att tigga för att klara livhanken. Även idag ser vi ju tiggeri även om det bytt former. Så vad har vi lärt oss?

Säcken knöt jag ännu mera ihop mot slutet då jag återigen visade upp min fina väst med kommunens emblem på, och sade att jag nu skall ut på nya uppdrag.

Kommande helg är det tatueringsmässa här i kommunen och då kommer det troligen mycket folk under dessa dagar, och det finns även indikationer på att Bandidos och Hells Angels kommer hit. Då skall jag och vovven vandra på staden och försöka ge besökarna trygghet i folkvimlet. Skall bli spännande.

Öppna gränser, öppet sinne

20170202_163009

Jag bor ju mellan två huvudorter i två olika kommuner. Jag har närmare den huvudort som jag egentligen inte tillhör, och är jätteglad att det inte står en gränspolis i bäcken som delar kommunerna och vill se mitt pass. Så beroende på vilka ärenden jag så väljer jag ju ort utifrån vad jag har för behov.

16388263_10155715085108496_674421731624164777_n
I går hade min grannkommun en informationsträff för vägvisare för nyanlända, vilket är ett sätt för att skapa integration, och samhörighet mellan personer och kulturer. Detta ligger ju mig varmt om hjärtat som, ni som följer mig vet.

Uppropet var riktat till deras kommuns invånare men jag frågade snällt om jag fick komma, och jag var välkommen. 🙂

Nu arbetar jag ju mycket med med just de frågorna, så att själv bli vägvisare just nu, skulle nog inte fungera för mig, men det är alltid intressant och lära sig nya saker, lära känna nya människor och byta erfarenheter och bygga broar oss emellan.

Randi Hawrami från Göteborgs Föreningscenter berättade lite om föreningen och dess verksamhet och hur de arbetar vilket var mycket intressant. Därefter ställde två vägvisare upp tillsammans med sina vänner och berättade hur deras arbete och gemenskap vuxit upp genom projektet. Det har ju gått från att bli matchade med varandra till att hitta en stor gemenskap och samhörighet, och jag kände en stor tillfredsställelse av höra dessa personer och hur de vuxit fram en en djup vänskap och förståelse av varandra och deras kulturers och länders historier. För trots allt så har vi mer som förenar oss än vad som skiljer oss åt, om vi bara vågar öppna våra sinnen och lära känna varandra.


Efter informatiosdelen så hade vi mingel där vi hade möjlighet att träffas och prata med varandra, och som vanligt fick jag många nya kontakter och prata med många härliga personer, som berikade mig. Många valde att skriva upp sig på listor för att bli vägvisare och andra skrev upp sig för att bli vägvisare.

Själv hade jag tagit på mig min tryggehetsvandrarväst från min kommun för att visa att jag var ”utböling” men också vad jag sysslade med.

Hela föreläsningen var filmad liksom minglet efteråt och min väst kom i närbild, så jag fick ju hälsa alla välkomna till ett tryggare Trollhättan, om de har vägarna förbi.
Kanske det kan resultera i ett samarbete mellan kommunerna och även polisen, allt för ett tryggare Sverige.

Har några bekanta som jag vet har intresse för detta, så nu kommer jag att tipsa dem om vad de kan göra.

 

 

Att känna sig trygg

Swedish Police Car

Att känna sig trygg är ju en grundläggande rättighet för alla och envar. Men det innebär också en skyldighet för alla och envar att hjälpa till. Alla kan inte göra allt men alla kan göra något.

Själv har jag ju valt att engagera mig som trygghetsvandrare i min kommun.Detta r ju ett frivilliguppdrag som jag inte får någon ersättning för utan gör det för mina medmänniskor. Vi har en samordnare på kommunen som också samarbetar med polisen så att vi kan organisera oss på bra sätt. Vi har ju också ett antal sponsorer som hjälper oss på olika sätt. Västtrafik ger oss gratis resor inom kommunen för att kunna ta oss till olika platser.Kan vi skapa lugn i stadsdelarna så kan ju också bussresenärerna känna sig tryggare så att dessa som ger otrygghet inte behöver skrämmas på bussarna. Ett hotell i stan fixar smörgåsar och varm och dricka och vi kan även gå in i foajen för att värma oss.
När vi är där så ger det ju också en trygghet till hotellets gäster, så det blir en win-win situation.

Polisen har ju också gått ut med något de kallar medborgarlöfte, vilket skall göra att det blir mer polisiär närvaro i samhället. Så vi är ju även polisens förlängda arm. Ser vi oroligheter så kallar vi ju på polis, så de kommer dit de behövs. När vi går med våra västar som kommer vi in först på krogen, före alla andra och vi är oftast välkomna, då vi har en lugnande och dämpande påverkan. Men medborgarlöftet har ju också resulterat i en medborgardialog där kommunen innevånare bjudits in att svara på en enkät. Så nu har ju vilka områden/stadsdelar tagits fram där människorna känner störts otrygghet.

Nu skall dessa områden samlas med olika organisationer för att titta på var otryggheten är störst. Det kan ju vara så att vissa gångvägar får annan belysning för att öka tryggheten. Att parker också får ny belysning. Att buskage i parker kan förses med effektbelysning för att ge ett lugnt intryck samtidigt som det kan skrämma eventuella personer med onda avsikter. Blir svårare att hitta gömställen för eventuella förbrytare.

Det är ju många gånger så att folks rädsla kanske inte stämmer överens med statistiken som visar hur vissa brott begås. Att det oftast är yngre män som utsätts för hjälper ju inte den kvinna som blivit utsatt för våldtäkt eller försök till det. Samtidigt så lever vi ju i informationssamhället där det går väldigt fort att sprida saker. Blir en kvinna rånad på sin handväska i Malmö, så känner säkert kvinnorna i Kiruna en otrygghet också, fast det kanske är mindre risk där. Bara som exempel…

Vill du veta mer så är SKL:s webbplats en bra start att fundera på om medborgarlöften.

Du kan ju också kontakta din kommun och fråga hur långt de kommit eller även polisen för att höra om läget i din ort.

När jag är ute med mina kompisar och vandrar så är det ju många som vill prata med oss och vår verksamhet. Då är det ju viktigt för mig att föra vidare deras synpunkter i min organisation för att hitta de områden där medmänniskorna känner störst otrygghet.

Frågor vi diskuterade igår när vi vandrade var hur vi skall få fler att bli aktiva även om det är ett frivilligarbete. Att vi i min kommun med nästan 60.000 innevånare är ca 125 trygghetsvandrare innebär ju inte att alla är aktiva. Visst, det finns många skäl till varför man inte alltid kan, men samtidigt så måste man ju kunna vara med någon eller några gånger på år för att hålla sig uppdaterad. Så just ditt engagemang är mycket viktigt.

Hugo på besök

20170107_112628

Då har vi fått oväntat besök när Hugo, en en strävhårig Jack Russell på 1,5 år har flyttat hit. Hugo bor normalt med sin matte i Göteborg men hon har varit dålig några dagar och nu hamnat akut på sjukhus. Så genom en bekant har nu Hugo fått flytta hit.

Alltid lite svårt men också spännande att se hur två helt okända hundar helt plötsligt skall samsas och komma överens, men det har gått över förväntan.

Hugo har varit i stillhet några dagar innan han kom hit och har ett överflöd på energi, det var det första jag var tvungen att ta hand om. NU har han fått promenera en del, även om det skulle behövts mer rörelse i naturen. Han sover tillsammans med mig och Nussä i vår gemensamma säng. Har börjat acceptera att jag bestämmer och kommer med viftande svans när jag ropar på honom. Nussä är också duktig på att hjälpa till och tala om hur jag vill ha det. Medan jag och Nussä känner varandra och vet hur vi vill ha det, så kan Nussä vara lös medan Hugo måste gå i koppel, men… Han får låna det långa kopplet och kan vara mer fri än normalt och kan då springa och busa med min vovve.

Hur länge Hugo skall bo hos oss, vet jag inte och det vet inte våra katter heller, men första dygnet växte de fort och blev dubbelt så stora, en nu bryr de sig inte längre…


Tyvärr fick jag under lördagens eftermiddag det tråkiga beskedet att Hugos matte avlidit på sjukhuset….
Tills vidare får Hugo bo kvar här tills vi får tag i de anhöriga och de får besluta vad som som skall hända med honom.

Min utbildning – din trygghet

20161103_005055

Nu kan jag rädda liv, eller i alla fall försöka, som nog är det ärligaste sättet att säga det på.
För första gången har jag nu ett skriftligt bevis på att jag gått utbildning i HLR, hjärtstartare och luftvägsstopp. HLR har jag gjort fem gånger i mitt liv i skarpt läge, vilket nog är ganska unikt, då utbildaren, som säkert är några år yngre än mig, aldrig har behövt göra det.

Största skräcken jag hade inför denna utbildningen var att jag hade gjort det på båda mina föräldrar i samband med att de vandrade vidare, och deras liv kunde jag inte rädda. Tänk om jag gjort något fel, så att jag var skyldig till att deras liv försvann, det hade gjort ont att veta, även om jag kände mig stolt i de situationerna att jag trots allt hade gjort någon. Men jag var godkänd och då föll en sten från mitt hjärta.

Jag vet att när något sådant här händer, så agerar jag instinktivt, vilket är det vanliga hos mig, därefter kan jag börja tänka. Vet inte om det är bra eller dåligt, men jag känner mig trygg i det, att jag åtminstone gör vad jag kan, i dessa situationer.

Jösses vad frågor jag hade många frågor under denna utbildning, så jag nästan tjatade hål på utbildarens och mina kollegors huvuden, skulle jag tro. Men nu när jag hade chansen så ville jag inte försitta den och jag ville känna mig trygg i att jag kunde detta.  Och nu känner jag mig trygg även om jag hoppas innerligt att jag inte skall behöva utnyttja kunskapen någon mer gång i mitt liv. Men, händer det så händer det. NU har jag också anmält mig som SMS-livräddare, så jag står som frivillig att i händelse av nödsituation hoppa in om något händer i min närhet. Så min utbildning är din trygghet om du är i min närhet när det händer dig något. Jag fick även utbildning i hjärtstartare och luftvägsstopp. Hjärtstartare har jag aldrig tidigare använd men däremot Heimlich manöver, om någon har fått något i luftvägarna. Heimlich manöver har jag aldrig fått utbildning i, men ändå varit tvingad att använda en gång, och det funkade.

Ända sedan jag anmälde mig till denna kurs, så funderade jag på om jag är någon form av magnet som dras till händelser där saker sker. Eller???? Är det så att sakerna sker när jag är i närheten? Fem gånger HLR i skarpt läge, tre bilbränder på fjorton dagar, personer som suttit fast i bilar, personer som försökt hinna med bussen och ramlat och delvis hamnat under densamma och hinna få stopp på kollegan med två centimeters marginal till att bli överkörd av bakhjulet. Cyklist som blivit påkörd och gjort en luftfärd och cyklist som jag själv har kört på. Bror som blivit påkörd och rullat upp på motorhuven, smällt i axeln i vindrutan så det blev grus av den och sedan ner i asfalten igen. Den gången var mina närmaste så chockade, så i väntan på ambulans så fixade vi picknick i det daggvåta gräset i diket, då även bilföraren var inbjuden att deltaga. Som vanligt var jag kolugn och bror låg där med huvudet i mitt knä och jag drack kaffe och fuktade hans läppar med hjälp av en tesked och vatten från ett glas. Ja, man får ju inte dricka något, utan man skall endast fukta läpparna om de ber om vatten, och även det kom jag ihåg. Tagit hand om personer som fått stroke och hjärtinfarkt inför mina ögon.

Ja, jösses vad jag varit med om, och även om jag inte räddad allas liv, så är jag i alla fall glad för vad jag har gjort, och känner mig stolt över det. Så får du chansen att gå utbildningar och lära dig livräddning, så ta chansen. Kunskap är aldrig tungt att bära.

Två filmsnuttar från utbildningen:

 

Redo för uppdrag

20161028_163816

I går kväll gjorde jag och Nussä samhällstjänst genom att trygghetsvandra på stan denna lönehelg. Finns ju inte som hindrar att vi byter ut vår skogspromenad mot stadsvandring vid tillfälle och denna mörka årstid så får man ibland ta elljusspåret då dagsljuset inte alltid räcker till. Det bästa med centrum är ju att det är elljusspår överallt. Och för Nussä är detta rena rama julafton med så många nya spännande dofter som måste undersökas och ibland även helt nya bekantskaper som man verkligen kommer överens med.

För mig som inte tidigare vandrat med just denna grupp så kände jag det viktigt att vi gick nya och gamla, så jag fick lära mig denna gruppens arbete. Jag och Ove som vandrade tillsammans visade sig snart ha många gemensamma beröringspunkter, både från barndom, ungdom och vuxna. Samtidigt som vi vandrade på stadens gator och höll våra sinnen öppna mot omvärlden just nu, så kunde vi också diskutera hur vi upplevde världen då och nu, och vilka skillnader och likheter som vi upplevt.

Vi kommer fram till perioden då jag jobbade som busschaffis i staden och hur jag fick med mig ungdomarna på min sida och fick ett underbart samarbete med dem, så jag hade ju sällan problem med ordningsstörande eller annat, då de som kände mig oftast hjälpte mig med att hålla ordning på sina kompisar. Detta gjorde att gammal som ung kände sig trygga att åka de turer jag körde och mina kollegor som kände obehag just för de ”tuffa” linjerna, bytte gärna med mig. Ett av de starkaste minnen jag hade var när någon överförfriskad hade kastat upp maginnehållet bak i bussen och kompisarna kom och bad om hinkar, trasor och vatten för att kunna städa upp efter honom, för att inte jag skulle få skit för detta. Detta löste vi på ett jättebra sätt gemensamt genom att jag kunde få en ny ren buss istället. Så den som klagade på ungdomen vet inte så mycket.

Men ett annat problem, som numera verkar vara borta var de ensamstående föräldrar som skulle ha träff med partners på fredag och lördag. Naturligtvis ville de inte bli störda av sina yngre tonåringar som då fick en eller två flaskor vin och sedan besked att springa på stan medan föräldern hade det varm i sängen. I den åldern kom de inte in någonstans och det enda som kunde värma var det de hade i flaskan om de inte följde med någon mer eller mindre okänd hem. Där visste man ju inte vad som kunde hända. Är glad att det problemet mer eller mindre försvunnit både enligt min kompis men även ordningsmaktens representanter.

Dock finns ett annat problem kvar, och det är de överförfriskade av det kvinnliga könet. Varför det fortfarande är mer tjejer som sitter på olämpliga ställen och spyr, har jag ingen förklaring på, men dessa tjejer är ju väldigt utsatta i sin situation, där de kan utnyttjas av killar. Där gör vi en stor insats genom att hjälpa dem, få tag i någon som kan hjälpa dem hem i trygghet så inget händer. Och får vi inte tag i någon anhörig eller vän som vi anser vi kan lita på, så är det i sista ändan polisen och deras fylleceller. Fylleceller är väl inte det bästa stället, men ett eventuellt annat alternativ känns ännu värre.

Nussäs roll då?
Han är en flirtare av stora mått och får de flesta att smälta när de ser honom. Han är till stor hjälp till att skapa kontakter med folk, gammal som unga, man som kvinna, nykter som onykter. Så jag och min vovve, vi är ett härligt team tillsammans.

Jag gör din dag tryggare

20161011_202508

Nu skall jag ge mitt strå till stacken och försök göra din vardag i den offentliga miljön lite säkrare. Ni som följt min blogg vet att jag varit ute för händelser där jag fått vara livräddare men också att skapa trygghet och dialog mellan personer. Under mina år som busschaffis, så kunde jag bygga upp förtroende till ungdomar och även generationer. Fick ju ofta bra kontakt med ungdomar på de ”hårda” busslinjerna i stan, och fick ofta hoppa in och byta till de linjerna på fredag och lördagskväller. Tror det skapade en trygghet för både yngre och äldre, då vi hittade ett bra samarbete som gjorde bussfärden säkrare och framför allt tryggare.

Men även alla år ute på vägarna i olika professioner har ju gett mig en hel del erfarenhet, som jag tror kommer till pass, både som livräddare och räddningspersonal behjälplig.

Igår var jag på utbildning för att lära mig trygghetsvandra här i kommunen. Så nu vil jag ge tillbaka lite av den erfarenheten till en tryggare stad.
20161011_172442 Vi samlades ett härligt mer till att börja med ett härligt och mångkulturellt gäng i räddningstjänsten lokaler för att samtala och ge vår erfarenhet, men också lyssna till kommunens information, från polisen och från brandförsvaret. Uppdraget bygger ju på frivillighet men ger oss ändå en del förmåner när vi tar på våra orangea västar. Värme och kaffestuga på ett hotell, fria resor med bussarna, där vi även får tjänstgöra ibland för att göra den resan lite tryggare. Som trygghetsvandrare är jag ju ingen tjänsteman och har därför inga speciella befogenheter mer än de som varje individ har. en jag är ju ändå en representant för kommun, polis och räddningstjänst, så det är mitt sunda förnuft som får avgöra vad jag skall och inte skall göra.Vi fick lära oss hur vi skall uppträda för att inge förtroende och inte visa oss hotfulla, utan att vi i stället skall skapa kontakt.


Vi fick lite fakta om hur SOS-larm fungerar, vad som kan hända vi brand och hur vi skall agera. Vi fick se en film hur fort en brand kan ta sig och hur viktigt det är att agera i tid för att rädda liv och egendom.

Sist men inte minst fick vi prova på att släcka en brand med pulversläckare. Är ju inte så ofta jag har fått träna på det under senare år, så det var en nyttig repetition. Under de år som busschaffis fick vi dessa utbildningar med jämna mellanrum. Oftast är det ju inte branden som är det farligaste, utan röken, och jag frågade brandmannen om den gamla jämförelsen gällde som jag fick lära mig då, för några år sedan om röken. Då pratade vi om att man skall göra i ordning en hink med tapetklister och stoppa ner huvudet där och sedan andas. Han tittade på mig och höll med om att det var en bra liknelse. Sist men inte minst fick vi släcka en brand i en brinnande människa med hjälp av brandfilt.

Själv fick jag ju tillbaka minnesbilder från en filminspelning där ett hus skulle brinna.det var en kuliss som var specialpreparerad just för detta, men där det mesta som kunde gå fel verkligen gjorde det. Rökgaser antändes och det blev en mer realistisk brand än någon kunde ana. Så medan vi i filmteamet flyttade på nyfikna, så gjorde sig brandmännen i ordning för insats samtidigt som regissören skrek fortsätt filma, fortsätt filma. En lätt chockad skådespelare i minus 20 grader, iklädd endast trosor och BH. behövde inte spela framför kameran, utan allt blev realistiskt. Folket som bodde i grannhusen blev chockade och vi fick sända in sjuksköterskor och brandmän för att lugna dem. Efter en halvtimma hade de lugnat sig så vi fick göra färdigt scenerna. Så mer realistiska bilder än dessa kunde knappast bli.

Så tänk på, det är inte elden som är farligast utan röken.

Om ca 14 dagar blir det ytterligare en kurs, då i HLR.