Kronan på verket, måste väl ändå skolan Kronan vara, eller hur?
I dagarna var det två år sedan som Anton Lundin Pettersson gick in på skolan med ett svärd och tog live t av tre personer. Jag har aldrig riktigt fått klar men vad han egentligen hade för avsikt med det han gjorde, men att han hade något hat mot de personer som dödades, är klart.
Jag minns så väl den dagen det hände. Jag hade jobbat den natten men vaknade för att besöka toaletten. Gick tillbaka till sängen och lade mig. Gjorde en blick på sociala medier och förstod att något allvarligt hade hänt. All trötthet var borta och jag försökte få ett grepp om vad som hade hänt. Jag försökte få tag i min bror, som jobbar i grannstaden utan att lyckas. Bestämmer mig för att åka till Kronogården ifall jag kan vara behjälplig på något sätt. På vägen dit får jag klart att bror mår bra och inte behöver omedelbart stöd. När jag kommer fram twittrar jag ut att bror mår bra efter det som hänt på Kronan. Detta för att våra vänner skulle veta att vi var OK. Vad jag inte räknat med var att en massa nyhetsredaktioner världen över snappade upp min tweet. Helt plötsligt var jag reporter för brittiska, kanadensiska och australienska medier på plats.
Men det viktigaste av allt var inte att förse medier med bilder och texter utan att jag kunde vara någon eller någras tröst.
Det jag minns mest av den dagen var att även om vi är olika, så kan vi prata samma språk. Kärlekens språk, omtankens språk, värmens språk. Det fanns de som behövde tröst, och det fanns de som hade öppna armar, en oslagbar kombo vid detta tillfälle. För även om vi inte pratar samma språk med munnen, så fanns det många andra sätt att uttrycka sina känslor med. Vi var många som stod där med öppna armar, och ingen brydde sig om hudfärg, klädsel, etnicitet, vi var alla en, i denna situation.
Några dagar senare ordnades ett fackeltåg från Lextorpskyrkan till skolan och torget.
En mäktig syn att se över 5000 personer tåga genom stadsdelen för att visa att v står upp för för svenska mångfald. Översätter vi det till Stockholm, så skulle ungefär 78000 människor samlas på Sergels torg.
Framme vid torget så gjorde vi ett finger upp i luften ett finger som betyder att vi alla är ett. Men då vara några sajter ute att vi Trollhättebor gjorde jihadisters segertecken. Precis som så många gånger tidigare så ”kapar” vissa grupper en del tecken som sina.
Tyvärr finns det människor som bara ser det negativa och spär på otryggheten ännu mera tyvärr.
Jag ser gång på gång hur folk delar det negativa och kompletterar med sina egna negativa kommentarer och vill få det att se värre ut än det är. Varför delas inte inlägget i media ut när det tackar bland annat för mina insatser? Det är så lätt att ha åsikter när man inte är där självt och kan bidra med fakta.
Nej, Trollhättan är inte uträknat, utan vi har rest oss, och vår paroll är KÄRLEK till varandra
Vi samlades ett härligt mer till att börja med ett härligt och mångkulturellt gäng i räddningstjänsten lokaler för att samtala och ge vår erfarenhet, men också lyssna till kommunens information, från polisen och från brandförsvaret. Uppdraget bygger ju på frivillighet men ger oss ändå en del förmåner när vi tar på våra orangea västar. Värme och kaffestuga på ett hotell, fria resor med bussarna, där vi även får tjänstgöra ibland för att göra den resan lite tryggare. Som trygghetsvandrare är jag ju ingen tjänsteman och har därför inga speciella befogenheter mer än de som varje individ har. en jag är ju ändå en representant för kommun, polis och räddningstjänst, så det är mitt sunda förnuft som får avgöra vad jag skall och inte skall göra.Vi fick lära oss hur vi skall uppträda för att inge förtroende och inte visa oss hotfulla, utan att vi i stället skall skapa kontakt.
Villa California 