Arkiv

Tillfället gör tjuven

snip_20170319170355
För några dagar sedan kom ovanstående varning upp i en av ortsgrupperna jag är med i på Facebook. En snällt hållen varning, men det jag reagerar mot är varför har man stöldbegärlig egendom liggandes utanför huset? Vi vet att det är oroliga tider med skjutningar och mycket narkotika i omlopp. Detta har många vittnat om, och att man hittar saker som är lätt att omsätta till pengar för att finansera droger, är inget nytt, och ändå finns det de som tas på sängen av att de blir av med egendom…

kofotKofot Fyrbodal hade följande info i en tweet ute på Twitter.

Kofot Fyrbodal är en samverkansgrupp för att minimera och hindra brott mot båtägare. Ibland undrar jag om vi alla har blivit lite faktaresistenta i hur vi beter oss…
Tänker vi att detta är något som händer andra, men inte mig? När vi går hemifrån eller gåg och lägger oss, låser väl de flesta sina dörrar, men varför? Tänker vi på varför vi låser om oss, eller gör vi det bara av gammal vana? Varför låser vi, varför har vi koder på våra robotgräsklippare, varför tömmer vi bilen innan vi parkerar den och sedan även låser den. 20170205_112716

För inte så länge sedan såg jag denna bil på pendelparkeringen och när jag tittade närmare så var rutan krossad och handskfacket öppet och innehållet utrivet.
Jag ringde polisen, polisen ringade ägaren, ägaren tog hand om bilen och ringde nig och tackade. Nu hade ägaren själv tömt bilen och tjuven tog en nit, men det blev ändå bekymmer då det regnade och regnade in genom den obefintliga rutan och på det som var utrivet. Tänk vad lätt det är att öppna handskfacket när man parkerar.

Varför försöker vi inte själva motverka dessa vardagsbrott innan de sker, genom att låsa in egendomen, se till att det är låst, och att bilda grannsamverkansgrupper. Vi hjälps åt att förhindra brott och skyltarna kan kanske skrämma, men polisen kommer ju också ner och kontrollerar området som skall samverka och ger tips om åtgärder för att förhindra brott. Och det är gratis! Jag vet själv hur det är när man har haft inbrott och alla känslor som finns i kroppen. Vi hade tur och skrämde dem omedvetet innan de kom in, men de hade redan hunnit förstöra ett fönster i skydd från vägen. Men känslan att någon varit på väg in gjorde att det kändes som man låg i en myrstack på kvällen i sängen.

Att tänka efter före, är många gånger ett bra råd. Starta grannsamverkan tillsammans med polisen och ni hålls uppdaterade om vad som när ni har en dialog direkt med myndigheter.

Varför blev jag inte en värsting?

polisattack

Ibland har jag undrat varför jag trots allt klarade mig så bra i samband med att jag mådde så fruktansvärt dåligt. Nu höll jag mig ju oftast hemma och dämpade ångest mm med tabletter och alkohol.

Tänk vad lätt det hade varit att jag hamnat bland gubbarna som drack direkt från papperspåsen. Papperspåsen som gick laget runt och alla tog sina klunkar för att lugna nerverna efter natten. Ja den gruppen var nog den enda som hade accepterat mig, om jag sökt nya vänner då.

I samma veva i börja på 90-talet slog ju en ekonomisk kris till och ännu mer folk hamnade utanför och i kris. Knarket flödade då precis som nu, och vad hade hänt då?

Göteborg blev ju huvudort för den ljusskygga handeln och satte i stora resurser för att motverka det och de lyckades, de lyckades med att förflytta den handeln hit upp till Trollhättan. Och den var inte så ljusskygg längre, utan hade man ögonen så såg man var som skedde ett stenkast från pappersflaskan där de delade på annat.

Tänk vad lätt det hade kunna bli att jag börjat göra inbrott, råna folk på värdesaker för att få pengar till knark. Tänk vad lätt de hade varit att hamna fel, när jag kände att ingen ville hjälpa mig att ta mig ur skiten.

Hade jag bara tur, eller var det skicklighet eller var jag så slut så jag inte orkade söka kontakt med andra. Var går gränsen och vad gjorde att jag hamnade på rätt sida och tog mig tillbaka till ett liv, en liv jag trivs med idag. Under de fem år jag kämpade, så hade saker kunnat gå helt åt helvete, och det var nära.

Jag misslyckades också med mina självmordsförsök, annars hade ni inte kunna läsa detta. Det hat jag kände mot min mobbare gjorde att jag fantiserade om att ta en pistol med mig och gå till mobbaren, rikta pistolen upp i gommen på mig själv och trycka av så blod och hjärnsubstans flödade. Vad var det som gjorde att jag ville rikta dem mot mig själv och inte mot mobbaren? Jag njöt av tanken, jag njöt av tanken att inom mig se det förstörda kontoret, jag njöt av tanken att en saneringsfirma skulle få komma och städa efter mitt tilltag. Tankarna att skada mig själv var så underbara. Varför ville jag på detta sätt visa att jag mådde dåligt.  Nej, jag ville inte skada någon annan, jag ville bara visa hur dåligt jag mådde av den behandling jag utsattes för…

Kanske trots allt skall vara tacksam för att det blev som det blev, och inte värre…

Mobbing

mobbad

Här om dagen kom en nyhet på SVT:s nyhetssida med följande rubrik:
Vuxna som mobbas blir utan stöd: ”Ett hål i lagstiftningen”

Själv blev jag kall i hela kroppen och fick tankar tillbaka till min egen tid när jag mobbades…

Jag skrev ett långt inlägg på Facebook om min egen erfarenhet.
Vi måste alla arbeta för att få bort mobbing oavsett anledning.

Låt inte detta ske igen!

Jag vet vilket helvete mobbing kan föra med sig.
Jag förlorade fem år av mitt liv, ett liv jag försökte dämpa med alkohol och upprepade självmordsförsök.

Jag vet hur det är att inte våga lita på något, vet hur det är att inte våga anförtro sig år någon, för att någon tycker jag är vek.

Jag vet hur det är att lämna den man älskar, just för att man älskar…
Jag försökte inte dra andra med mig i fallet, jag kved, och skrek, jag var så fruktansvärt rädd, så rädd för andras dömanden och för mig själv.

Sjukvården var ett stort skämt, akuten skrev remisser till öppenvården, öppenvården sade jag skall åka till akuten.

Öppenvården ville jag skulle jobba heltid, därtill skall jag äta mediciner, mediciner som gjorde att jag gick upp 30 kg. Då skulle jag gå tre halvdagar i veckan på sjukgymnastik plus två eftermiddagar på en bantningskurs. Jag skulle ut och vara bland folk så sjukskrivning var det inte tal om, jag skulle pussla. Min inkomst var mitt jobb, att ta ledigt för sjukgymnastik och bantningskursen funkade inte

Jag knaprade sömntabletter i tiotal och sköljde ner med whiskey. Allt för att hitta lugnet. Öppenpsyket glömde av mig och när mina mediciner var slut kontaktade jag min vårdcentral och de skrev ut mina mediciner och jag fick en vettig läkare som stödde mig och gav mig kraft.

PÅ 10-årsdagen av att jag sista gången var på öppenpsyket skrev jag ett brev till dem och påpekade att nu har det gått 10 sedan ni jag fick besked om att ni skulle kalla mig när ni hade fått ny läkare. Ni lovade mig då att det skulle ta en månad max. Då blev det fart på sjukvården igen och blev kallad. Jag struntade i kallelsen, men de fick anmäla sin försumlighet till Socialstyrelsen.

I dag är jag glad att jag kommit så långt i mitt arbete tillbaka till livet, jag är trots allt glad att jag gått igenom helvetet, för det har gett mig så mycket erfarenhet. Men jag vill inte ha tillbaka det HELVETET en gång till och jag vill inte att någon annan drabbas av samma HELVETE.

Ser du någon som mår dåligt, var inte rädd, du kan vara skillnaden mellan liv och död.

Kram och tack till alla fina vänner, ni förgyller verkligen mitt liv.

Härliga söndag

20170312_115532
Söndagen började lugnt med en promenad till orienteringsklubbens stuga för att gå tipspromenaden. Jag hade räknat ut det så bra att går jag till dit och hem, plus promenaden och sedan till kyrkan på eftermiddagen så har jag gått dagens steg och att även Nussä hade fått sina promenader… Jösses vad smart jag är….

Efter tipspromenaden så blev det kaffe och våffla innan hemgång. Vi träffade några bekanta och vi pratade lite på vägen hem innan vi svängde åt var sitt håll. Visst fick jag stanna ett par gånger för att vila mig, då jag ännu inte var i full fart. Men det gick bättre än väntat trots allt. När jag nästan var hemma började mitt fitbit-band att vibrera på armen och jag ville kolla vad som var på G. Jösses, jag hade ju redan tillryggalagt min dagliga dos på 16000 steg… Men det måste vara fel, skulle ju behöva gå till kyrkan också för att komma upp i den dagliga dosen, och jag började fundera….

4 km till klubbstugan och 2,5 runt på tipspromenaden, det skulle ju bara bli 6,5 km. Tog ett tag innan jag kom på att jag skulle ju gå hem också vilket var ytterligare 4 km. Jag skämdes nästan för mig själv hur dumt jag hade räknat.

Vi lagade middag jag och bror, fisk med potatismos och skirat smör, MUMS. Sedan hann jag med att sova middag en stund… Dagens bästa stund och också det stund jag sover som godast. Sedan var det dags att ge sig iväg till kyrkan och jag hade kunna sova och tog istället bilen, för att jag redan hade gått. I dag var det musikgudstjänst så det var lite annorlunda mot vanlig gudstjänst men också var det dags för mig att vara med i förberedelserna inför gudstjänst. Just nu är det brist på gudstjänstsvaktmästare och blir någon sjuk, så skall jag kunna hoppa in. Jag har inga planer på att hoppa in på schema, då jag har så mycket annat jag vill göra, och har jag annat som krockar med kyrkan, så är det oftast kyrkan som får stryka på foten. Mitt sociala/diakonala engagemang går före det mesta, men jag, bror och vovven kommer alltid först. Men att lära sig nya saker är aldrig fel, då det är lär lättare att prata om saker som man vet och inte bara tror om.

Har aldrig tänkt på att endast den stora klockan skall ringa en timma innan,och då i fem minuter. Den lilla klockan skall ringa en halvtimma innan och då i tre minuter. Att sedan båda klockorna skall ringa vid gudstjänstens börja i två minuter. Jag visste inte om att man var tvungen att starta den stora klockan först och sedan vänta minst 5 sekunder innan den lilla klockan startas, annars går säkringarna. Precis som när man startade skulltorkarna på gården. Man var tvungen att vänta på att starta fläkt nummer två så inte säkringarna skulle smälla. Helt plötsligt var det väldigt lite skillnad mellan kyrkobesökare och boskap.

Man skulle se till att altaret var rätt utsmyckat med rädd liturgisk färg, och samma färg skulle gå igen i blommorna. Man skulle sätta upp psalmerna på tavlan så att man visste vilka psalmer som skulle sjungas. Till gudstjänsterna klocka 11 skall det kokas kaffe och göras TE-vatten. Kaffet klarar jag av men känner en rädsla för att bränna vid tevattnet. Men jag skall väl lära mig det också… 🙂

I går när jag gick där i kyrkan med min fina lärare så fick vi smyga fram i kyrkan bland körsångarna som övade. Att ha livemusik på jobbet var absolut inte fel….

Så tack Jimmie, för en härlig eftermiddag.

 

För tre år sedan….

DSC_0048 (10)

I förmiddags blev jag påmind av Sveriges Radios VD Cilla Benkö om att det idag är tre år sedan deras utrikeskorre Nils Horner mördades i Kabul.

Radio har alltid varit en viktig nyhetskälla för mig och jag som har så nära kopplingar till krigens helvete blev det en stor chock, när jag förstod att en korre hade blivit dödad.

Jag kommer ihåg de första rapporterna om att korrespondent var försvunnen i Kabul. Efter hand knöts rapporterna närmare och närmare Sverige tills det stod klart att det var Nils Horner. Det tog mig så hårt att jag tog med mor, köpte blommor och åkte till Uddevalla och lade blommorna utanför P4 Västs lokaler.

DSC_0053 (23)
När jag sedan kom i bilen så mailade jag min kompis på radion om blommorna, och de fick göra som de ville, blommorna fick ligga kvar eller de fick ta upp dem på redaktionen. Men jag ville vara anonym. Detta var vad jag kund göra i min ensamhet och förtvivlan. Jag vet inte hur många radiolyssnare som kände samma som jag, eller om jag var helt ensam i min gärning. Men vad spelar det för roll, jag gjorde vad som kändes rätt för mig, och det var det viktigaste.

Jag har aldrig träffat Nils Horner och inte pratat med honom, men jag har besökt hans grav i Borås när jag ändå varit på kyrkogården. Härom dagen blev en annan av radions korrar beskjutna av krypskyttar och jag var oerhört glad att det gick bra, denna gång.

För mig är det fria ordet det viktigaste i en demokrati, att tysta det får inte ske och därför ser jag idag upp till journalister som förmedlar det. Men jag ser också med vanmakt på de som med hot och hat försöker tysta det. Jag ser också med förfäran hur många försöker förändra och förvränga orden, och ser till min fasa att det finns de som går på det.

Tack Nils Horner och tack till er andra som oförtrutet sprider vad som sker i Sverige och vår omvärld, ni behövs mer än någonsin.

Gött att leva

wp-1489166567093.jpg
För några dagar sedan fick jag frågan om när jag börjar jobba. Jag svarade ärligt att jag börjar 02,15 och att jag år upp 00,30. Vilka negativa ramsor jag fick till svar, men jag svarade lugnt att jag är van med dessa arbetstider.

I morse när jag drack mitt kaffe innan jag skulle åka till jobbet så satt jag och funderade på mitt jobb och arbetstider. Javisst har jag en dröm om att gå tillbaka till jobbet inom filmindustrin, men samtidigt måste jag inse mina begränsningar med min sjukdom.

I samband med att kommunen och arbetsförmedlingen ansökte om sjukersättning för mig, så ringde försäkringskassan upp mig flera gånger och intervjuade mig om mina hobbys mm., just för att jag inte skulle spåra ur och bli en värsting, huligan eller något annat ännu värre. Jag kan idag fylla min ”fritid” med vettiga saker som ger mig tillfredsställelse och möjlighet till ett rikt liv. Tyvärr är det lätt att hamna fel vid till exempel ofrivillig arbetslöshet att man hamnar i fel gäng och får fel kompisar. Jag är respekterade för den jag ärm för mina åsikter ch jag är inte rädd att ta debatten om olika saker. Jag behöver inte droga ner mig för att klara verkligheten utanför min egen sfär.

Det är något vi glömmer i dagens samhälle, alla alla behöver bli sedda och accepterade för vem de är, utan att behöva ta till andra metoder än att vara sig själva.
Jag är glad och stolt över mitt liv, även om det inte blev som jag hade tänk, men jag har chansen att ge tillbaka till mina medmänniskor genom mitt sociala engagemang. Ibland får jag skit och hot för mina åsikter, men det tillhör också livet.

Jag måste själv göra något åt mitt liv, fylla det med innehåll så att det passar mig. Det är något jag inte kan kräva av andra. så ed andra ord, det skall vara gott att leva.