Tag Archive | Tankar

Två sorters människor

teatermasker-plakat
Under åren jag körde buss, så hade jag en ”stamgäst” som hade en massa sjukdomar, otur med det ena och det andra, men ändå alltid lika glad. Hennes förklaring till att hon levde och var glad, trots allt var: Han där uppe vill inte ha mig, och han där nere vågar inte. Därför fick hon leva kvar på jorden. Själv brukar ja säga: Skulle jag dö, så tar det tre dagar innan jag märker det själv. Ja,jag vet att min kropp hittar på en massa hyss, utan att det finns någon orsak till det. Trots det så försöker jag hitta det positiva i tillvaron och se livet positivt.

Men jag upptäcker ofta att det finns två sorters människor, de som försöker hitta det positiva i livet, trots bekymmer, och så finns det de som bara letar negativt. Visst kan även jag känna att allt går emot mig, men det är oftast tillfällig. Men man ser ju allt som oftast att vissa människor bara letar det negativa, medan andra bara skrattar åt allt.

Jag försöker undvika allt för mycket kontakt med de negativa människor och försöker vara med de positiva människorna. Livet blir så mycket roligare då…

Manligt – kvinnligt #blogg100

Kilt

Vad är det som gör oss till man respektive kvinna?
Är det så enkelt som att gå fram och lyfta på kjolen för att se vad som finns där under?
Tror nog bara det är min lille dvärgpudel (hane) som är söt när han hamnar under kjolen hos någon, själv skulle jag nog få både ett och två blåa ögon.

Jag tror ju könet sitter någon annanstans även om de yttre attributen oftast stämmer överens med vad vi känner oss. Men ingen regel utan undantag.
I går läste jag ett blogginlägg, som jag rebloggade och detta fick mig att fundera vidare i större banor. Ftm = Female-to-male, alltså man som utifrån fysiska egenskaper definierats som kvinna vid födseln. Detta inlägg fick mig att fundera tillbaka på alla de människor jag mött under åren.

Redan för 25-30 år sedan, när jag jobbade som busschaufför, fick jag lära mig att det man såg, sällan stämde överens med verkligheten. Det var väldigt lätt att göra en bedömning av personer efter första blicken, en bedömning som oftast kom helt på skam när man pratade med dem, och sedan lärde känna.

Jag tror alla vill vi vara unika och kunna leva på et sätt som känns rätt för oss, utan att bli dömda på förhand utifrån det. En del valde att vara unika genom klädsel, andra unika genom frisyrer. En del såg ut som vilken Svensson som helst, men gjorde sig unika med knytnävar. Vad gör de idag, hur lever de sitt liv och under vilka förutsättningar.

Jag lärde känna två killar i 20-års åldern, som jämt höll ihop. När jag jobbade, blev jag en del av gänget, även om vi inte umgicks privat, om vi inte träffades på stan.
En dag kommer dessa killar fram och visar vad de handlat. Nagellack, läppstift och lite annat smink. De skulle gå ut och dansa på kvällen, fast i kvinnokläder. Häng med till ändhållplatsen där vi får en liten stund för oss själva. Sagt och gjort, och helt plötsligt av fri vilja blev jag försökskanin och dessa killar målade mina naglar med olika färger för att bedöma vilket färg som var vackrast. Det var nog första gången jag såg en början till regnbågsflaggan, och det på mina egna naglar, fast jag då inte visste någon vad som skulle komma. Senare på kvällen kom ett par snygga tjejer som skulle på dans och med en diskret påminnelse såg jag vem det var. Jag dem en blink med ena ögat och önskade dem en trevlig kväll. Men jag kände att jag ville göra något mer för dessa tjejer, så när mitt jobb var slut så gick jag till samma dansställe som de skulle till. Betalade inträde och det blev några danser innan jag hittade mina damer. Vi dansade flera danser, både tryckare och lite mer ifrån varandra och hade jättekul ihop. Vi pratade som man gör, och försökte lära känna varandra.

Vi träffades flera gånger efter det och när vi var ensamma kunde vi prata om detta. Tyvärr så förändrades mitt liv ganska abrupt och jag förlorade kontakten med dem.

Det finns så många fina människor jag lärde känna under mina 10 år som busschaffis. Skulle gärna vilja få träffa dem igen, och veta har det gått. Om de vågar leva sitt liv på det sätt de önskar, på deras egna villkor utan att vi tittar snett på dem.
Mannen som hade klättrat över balkongräcket och skulle hoppa, när han såg mig i bussen och avbröt sitt självmordsförsök. Kvinnan i strumplästen som sprang för livet jagad av en man med kniv. Fick snabbt in henne i bussen. Mannen jag valde att köra omvägen via vårdcentralen för, så han fick hjälp. Vill gärna veta hur det har gått för killarna jag beskrivit här ovan.

Men jag avstår gärna kvinnor som anmält mig för våldtäktsförsök, de män jag hann ducka undan för, och de slog knytnäven i väggen bakom mig. Den grupp jag fick med mig där jag fick polisbeskydd på turen.  Många minnen har snurrat i mitt huvud nu.

Vem vet om jag lever i morgon?! #bloggswe

2410028560_d1b60340af_o

Vi vet att livet är förgängligt, och att våra dagar är räknade. Ingela Agardh, som var nyhetsuppläsare i Aktuellt, sade en gång kort före sin bortgång..
”Dödligheten i Sverige är 100%”. Ja hon har helt rätt, ingen kommer undan det oundvikliga slutet.

Far var drygt 80 när han gick bort, och mor 82 år.  Både far och mor visste vi att det kunde vara dags vilken dag som helst. Men vi var ändå aktiva in i det sista. Man kan inte lägga sig ner och tro att man skall dö, bara för att man är gammal och sjuk, utan man måste leva under de förutsättningarna man har.

Far hade inte fått vara hemma om inte jag bott i huset, och mor valde jag att ta hem självt efter felaktigheterna som uppdagas.
Både far och mor gick bort inför mina ögon och fick avsluta sina liv bland sina älsakde barn. Det är jag tacksam för.

När jag går runt med vovven på promenaderna eller i trädgården och funderar så brukar jag alltid titta över till grannens och nästan alltid såg man någon där och man vinkade och ibland gick man över för att prata lite strunt.

Jag hade ju valt att bosätta mig hemma för att ta hand om mina föräldrar, liksom min granne och tillika klasskompis från småskolan.

Strax efter mors bortgång så skulle grannen, ett halvt år yngre än mig, gå på fest hos några kompisar.
Han hade tagit på bästekläder, och gjort sig iordning, sagt till mor och far att han tar taxi hem i natt, innan han tog apostlahästarna till hjälp för att gå de två kilometrarna till bussen.

Strax efter midnatt, så svänger bilen in på deras gårdsplan, men det är inte taxin och grannen som kommer hem…
Ur kliver två poliser och en sköterska som knackar på och väcker föräldrarna.

De berättar att deras son trilliat i hop i soffan där han satt, helt livlös. Ambulans tillkallades och det gjordes upplivningsförsök där och under färden till sjukhuset. Väl på sjukhuset så kunde bara konstatera att han var död. Polis och sjuksköterska fick det smärtsamma uppdraget att åka hem till hans föräldrar som är i samma ålder som mor och far hade varit, under natten och berätta vad som hänt…

Han var glad att få träffa sina kompisar en lördagsväll och ha lite roligt med dem, men kom aldrig mera hem.

När far gick bort på söndagskvällen så hade brors svärmor gått bort på lördagsmorgonen.
Vi fick två begravningar på 14 dagar att gå på.

Nu när mor gick bort, så hände det med grannen.
Två begravningar på 14 dagar igen…

Hans föräldrar har tacklat av efter det som hänt.
Fadern med skelettcancer som han hitintills har lyckats hålla i schack och hans mor nyopererad för bröstcancer.

Nu mera har jag ingen att vinka till när jag promenerar med vovven eller går runt i trädgården.

Jag säger som fadern säger, det var fel gren som sågades av….

Lördagskväll #blogg100 #bloggswe

800px-Idyllisk_hage,_Sverige,_Karin_Beate_Nosterud

Lördagskväll och jag och bror sitter i köket. TV:n går i bakgrunden, jag sitter med datorn och bror har sin hobby framför sig på köksbordet. Det är drygt ett halvår sedan mor lämnade oss och vi är nu nästa generation som få föra arvet vidare.

Vi sitter och småpratar om ditt och datt och planerar kommande vecka. Vi pratar också om vad som hänt förra veckan, vad som funkat och vad som kan fungera bättre. Familjerådslag är något vi haft under många, många år och för oss ett bra sätt att hjälpa, stödja och komma fram till gemensamma beslut.

Vi smuttar lite på det röda som finns i våra glas framför oss.

Vi pratar lite mer om det mor och far förde med sig i sina liv och konstaterar nöjt att vi är glada att få bo i ett sådant fint land som Sverige. Visst Sverige är inte perfekt i alla avseenden men vi har mycket frihet att kunna uttrycka oss i tal och skrift. Vi har mycket orörd natur som vi alla kan njuta utav, vandra, plocka bär och svampar. Vi kan åka till en sjö och fiska, inom vissa ramar. Vi har storstäder men nattliv, vi har skogar där nattlivet är tyst.
Vi lång vår, sommar i söder och kort men mycket intensiva dito i norr, där solen aldrig går ner.

Vi har fredliga grannländer, som vi känner både gemenskap och trygghet med.

Både jag och bror har samma föräldrar som gjort allt de kan för att lära oss det vi vet idag. De har lärt oss respekt i möte med andra, de har lärt oss alla är lika mycket värda, att varje människa är unik och skall mötas med respekt.

Vi har vårt rödvin i glaset, och vi har ätit lite Kartoffelpfanne, inte av hunger utan av gemenskap.
Även om molnen är gråa utanför, och fler tonar upp sig i horisonten, så har vi solsken i vår lilla lördagsvärld.

Nu njuter vi av fred och frid och vardagens bekymmer är långt borta.

Trevlig lördagskväll tillönskas alla!

STÖRST AV ALLT ÄR KÄRLEKEN… #blogg100 #bloggswe #kärlek

images

STÖRST AV ALLT ÄR KÄRLEKEN…

Vaknar i tidig morgongryning och tänker på alla dem som inte vill ta emot den nya dagen.

Tänker på dem som har en lång natt bakom sig av gastkramande förtvivlan, djupaste mörker och frågor om livet någonsin ska kunna levas igen.

Tänker på dem som påbörjat den långa sorgevandringen, den nya dagen i vanmakt och inte vet sig någon levandes råd inför det definitiva, det icke förhandlingsbara.

Tänker på dem som tvingas ta emot nya svarta nätter och dagar, eftersom tiden inte vänder åter eller stannar.

Tänker på alla dem som idag skriker ut sin nöd och förtvivlan.

Tänker på dem som sett framtiden stupa i ett bråddjup, världen rämna, drömmar krossas, bestulen på den man älskar, bestulna på det liv som skulle ha kommit.

Tänker på dem som i ett slag förlorat fotfäste och sammanhang, blivit främlingar för sig själva, fått tilliten och tryggheten omkullkastad.

Tänker på dem som lever i kaos utan att begripa hur livet kunde få en sådan vändning – grubblar, tänker, talar utan att förstå – du kan inte vara död, det kan inte vara sant att du är död och borta – omöjligt att ta till sig.

Tänker på dem som lever i dimma, som hör utan att höra, ser utan att se, förlamade, utan liv, undrande: hur är det möjligt att livet runt om mig pågår som vanligt, att jag gör detta vanliga fastän allt är förändrat och annorlunda?

Tänker på dem som ser sig i spegeln utan att känna igen den förtvivlade, hjälpsökande blicken, ser på sin kropp utan att kunna förstå hur den kan vara hel trots den outhärdliga smärta den rymmer.

Tänker på dem som frågar sig gång på gång: är det möjligt att fortsätta leva i detta mörker med denna djävulska smärta, är det möjligt att överleva denna gränslösa sorg, längtan, saknad?

Tänker på dem som känner sig fångna i bottenlös förtvivlan och otröstlig sorg, ingen väg ut, ingen lösning, ingen räddning.

Tänker på alla dem vilkas frågor aldrig får ett svar trots alla varför, varför?

Tänker på dem som vet och ändå väntar på att den kära ska komma hem igen, att allt ska bli som vanligt, att allt bara var en mardröm.

Tänker på dem som upplever solljusa dagar som ett hån i bjärt kontrast till det kompakta mörkret, den inre kylan.

Tänker på alla dem som måste gå igenom dödsskuggans dal, bli du med sorgen, förändras på djupet, aldrig bli densamma igen, påbörja en ny tideräkning: före och efter.

Tänker på dem som har ett nytt livsprojekt framför sig – att överleva – lära sig leva på nytt – erövra mening och livsmotivation – återerövra livsglädjen.

Tänker på dem som timme för timme, dag för dag, vecka för vecka, månad för månad, år för år tvingas kämpa för att ta till sig och acceptera: ALDRIG, ALDRIG MER!

Tänker på dem som upplever Gud långt borta och ändå ropar hans namn i sin nöd.

Tänker på dem som kommer att möta så många människors rädsla och osäkerhet.

Tänker på alla dem som kommer att upptäcka att några människor är mycket mindre än de tidigare trott, andra igen mycket större.

Jag tänker, må de få möta människor som vuxit till i kärlek, har ett levande hjärta och bryr sig, må de få värme, omsorg, stöd och omtanke, må de få närhet, beröring, kramar och kärlek, må de ha vänner som håller och som HÅLLER UT.

Jag tänker, må de ha modet och styrkan att öppet visa sin sorg så att människor kan nå dem med sin omsorg, för bortom ytlighet och fasad, där föds gemenskap, samhörighet och värme.

Jag tänker, må de komma, inte över, inte under sorgen, men igenom den för att komma ut på andra sidan.

Jag tänker, må de inte ge upp, det finns ett liv som stilla, långsamt och säkert växer fram ur den djupaste sorg, liksom maskrosen bryter sig genom asfalt, det finns en inneboende kraft som inte ger sig tillkänna innan vi behöver den.

Jag tänker, må de i sinom tid ha kraft att göra mening av det mest meningslösa.

Jag tänker, må de möta människor som beklagar förlusten inte sorgen, eftersom sorgen är människans sätt att hela sina sår. Och må det finnas många trygga axlar att gråta mot för att nå själens läkning.

Jag tänker, må de vara omgivna av människor som känner till att, när vardagen igen blivit vardag för oss andra och vi tror att det värsta är över, det är då som insikten om den ofattbara förlusten börjar tränga in och den svåraste tiden börjar.

Jag tänker, må de trots allt det ordlöst fruktansvärda kunna känna:

STÖRST AV ALLT ÄR KÄRLEKEN!

Mary Andrén-Pada

Tack Mary att jag får dela denna fina tankeväckare!

Däckad av virus #blogg100 #bloggswe

hämta (2)Ja, då var det min tur att drabbas av flunsa 😦
Började känna något på söndag kväll att något var på gång men blir det inte värre så var jag fast besluten över att gå och jobbar. Klockan ringde som vanligt i går morse 00:30 och jag satte mig upp i sängen och det var då det började.

Hala jag började skaka i vilket jag tror var feberfrossa. Tog mig till toa men var tvungen att hålla mig i väggen då jag hade overklighetskänslor. Vidare ut i köket för att få i mig lite kaffe och att skakningarna skulle upphöra.
Nej då, inte tillnimmelse av förändring.

Försökte ta mig tillbaka till sovrummet för att få på mig lite kläder som behövdes för jobbet men insåg snart att kan jag inte sitta still på en köksstol och gå utan att hålla mig i så kan jag inte framföra ett motorfordon säkert.

Bara att sjukskriva sig. Sagt och gjort….
Dagen fortsatte med huvudvärk och smärtor i leder och muskler och för var steg jag tog så gjorde det ont i hela kroppen. Varje steg var en pina. Lite Alvedon lindrade det mesta men inte var jag bra, inte…

Förutom att rasta Nussä, så var mesta delen i sängen och jag sov bort större delen av dagen.
Det har straffat sig denna natt då jag fortfarande hoppar på stolen och i sängen och kan naturligtvis inte sova.

Nu åker strax bror till jobbet och jag skall åter lägga mig och göra ett nytt försök att sova bort det mesta av flunsan.

Håll tummarna för mig, så det snart är över!

Jag saknar min mamma så sjukt mycket #blogg100 #bloggswe

DSC_0305
För ett tag sedan när jag var ute och letade efter intressanta bloggar så hittade jag en mycket fin text, som även delvis kan stämma in på mig/oss.

Delar av den bloggen är spärrade för utomstående att läsa och det mesta är skrivet för de närmaste.
Personen har valt att lösenordsskydda vissa inlägg då hen vill slippa vissa konstiga och bitska kommentarer.
Jag har tillskrivit personen och frågat om hen vill dela med sig lite till mig att läsa men ännu inget svar.

Denna post är en av de som är öppna för alla att läsa och kommentera.
Men jag väljer att dela den i min blogg utan namn för att skydda men personen har mitt 100 cred.

Alzheimers.

Ibland, och det är mer och mer sällan, skymtar den gamla fina, snälla, omtänksamma, modiga, trygga mamman fram.
Hon som alltid sa att allting skulle ordna sig. Att allt skulle bli bra. Hon som alltid var positiv och aldrig gav upp.
Fastän hon precis blivit änka. Fastän hon precis fått veta att hon själv också hade cancer.
Hon som blev frisk efter många operationer, precis som hon lovade oss.
Den starka mamman som ännu en gång blev ensam.
Den envisa mamman som överlevde dubbla hjärtsjukdomar.
Mamman som fick en psykos.
Mamman som fick Alzheimers.

Jag saknar min mamma så oerhört mycket just idag.
När jag själv inte är på topp. När jag själv undrar hur tusan det blev så här. När jag själv är ledsen, trött, ensam. När jag själv vill berätta om hur jag egentligen mår i kropp och själ.

Men den mamma som kunde trösta mig, hon som alltid sa att allt skulle bli bra, hon är borta. Kvar finns min ömtåliga, ledsna och mycket ensamma mamma. Hon som ändå inte bara ger upp.
Jag får nu vara den som tröstar henne när hon är ledsen. Som lyssnar och pratar när hon bara vill höra min röst.

Jag kan inte tynga henne med mina sorger.

När hon frågar hur min dag varit svarar jag alltid bra.
Nåt annat går inte.

Det går bara inte.

Mamma.
Jag saknar dig så mycket. Jag älskar dig så mycket.

Snälla mamma. Försvinn inte längre bort.
Jag vill verkligen inte det.

Till dig som skrev detta.
Tack för att du delade detta och texten berörde mitt hjärta oerhört mycket.
Du fick mig att leva in i din situation men också väcka mina egna tankar till min situation och känna den glädje jag hade med både mor och far.
Tack!