Färdtjänstavgiften femdubblas

20140216-150510
Hur mycket skall man acceptera i avgift för resor till och från jobbet?
Ett skäl att flytta var ju att få ner våra kostnader och kunna njuta mer av livet, men vad händer? Avgiften för arbetsresor nästan femdubblas. I gamla kommunen betalade han 1190.- lika mycket som det kostade med allmänna kommunikationsmedel, dvs buss och deras månadskort. Där hade kommunen ett beslut som säger att ha färdtjänst, så har du per automatik rätt till resor till arbetet för samma pris som månadskort.

I vår nya kommun kostar månadskortet samma pris, men här finns inget beslut om att subventionera resor till arbetet, utan här blir det normalt färdtjänstpris på 129:- per resa. Det blir 129:- två gånger per dag, 5 dagar i en normal vecka och 20 arbetsdagar per månad. Detta gör en totalsumma på  5160:-, vilket skall betalas kontant varje resa. Bara det att betala per resa, är ett nytt moment som är jobbigt för honom. Bror är inte heller någon höginkomsttagare, vilket gräver stora hål i ekonomin. Vad göra?

Först blev frustrationen total, men nu letar jag efter möjligheter att få ner summan. Kanske kan vi få bidrag från Försäkringskassan, men när jag hörde nyheten igår om att avslag ger högre lön till försäkringskassans tjänstemän, så fick jag hicka. Hur kan man göra så? Högsta summa han kan få från FK är 2616:- Trots ett sådant bidrag så mer än fördubblas kostnaderna för resor till arbetet. Redan för 5 år sedan när produktionen på samhall lades ner i vår hemkommun och flyttade till en annan kommun, så valde ca hälften av de anställda att hoppa av anställningen, varav en del övergick till dagverksamhet i kommunens regi, och med bidrag från försäkringskassan. Men skall bror behöva göra samma sak? Bror har jobbat 31 år på samma stället och har 15 år kvar till pension. Arbetet har fungerat näsan problemfritt under dessa år, och arbetslinjen måste ju även gälla honom.

Jag har nu fått klart med försäkringskassan att bror är berättigad till handikappersättning enligt de uppgifter jag har angivit. Nu gäller det att få ett beslut också.

 

 

 

Hemma igen

20180221_162355-1788648943.jpg

En av de sista saker jag gjorde innan jag gjorde innan jag lämnade sjukhuset var att ta nattvarden, be en bön om att få styra att klara av situationen hemma igen efter sjukhusvistelsen. Jag hade också legat på öppenpsykvården för att få hjälp därifrån när jag blev utskriven och har redan en ny tid hos min allmänläkare under kommande veckan.  Nu är jag hemma och de första stapplande stegen har tagits, och jag känner mig nöjd. Det bästa var också att de hittade vitaminbrist hos mig vilket gjorde mig deprimerade och nedstämd, vilket ger mig en viss förståelse till varför saker blev som de blev. Nu kommer vi att ha en jobbig månad framför oss, innan det lugnar ner sig, men känner mig ändå beredd på det, och inser av vi kommer att klara detta.

Men jag trodde att psykvården hade blivit mycket bättre efter så många år, så man inte skall behöva slänga i sig en massa tabletter, för att bli tagen på allvar. Förra gången fick jag bara dricka en massa glas med aktivt kol, sova ut på avdelningen och sedan taxi hem. Detta gång blev det 8 dagar på sjukhus.

Är glad och tacksam för den vård och omsorg jag fick….

Så njutbart, eller?????

wp-image-1783393486
Jag fick äntligen ladda ner Katarina Wennstams senaste bok, ”gänget” på Storytel. Välskriven, spännande och otroligt bra känsla i boken. Ja så bra så jag lyssnade på den på två dagar, innan jag förstod  i min besvikelse att den var slut….

Men jag kommer i detta inlägg att koncentrera mig på ”öppningsscenen”i boken, då den fick mina känslor att svalla igång. Man glömmer gärna de tråkiga sakerna i livet, försöker gömma dem långt bak i huvudet och hoppas att de skall stanna där för evigt, men tyvärr, så händer saker som gör att de börjar komma fram igen.

En man sitter med pistolen i munnen och funderar på om han skall avlossa skottet eller inte. Där tror jag att vi slutar med alla jämförelser, och vad som hände i boken, får du själv ta reda på. Men mina tankar återvände till den tid jag blev mobbad på en arbetsplats. Då var pistolen en dröm för mig, en dröm som gjorde att jag höll mig vid liv men också försökte få mig att dö…

Jag var så besviken på vården, på min mobbare, ja på hela livet att jag mådde so jag mådde. Även om det var min mobbare jag var förbannad på, så ville jag inte göra personen illa, inte fysiskt i alla fall. Men en av mina absoluta ”favoritdrömmar” var att stoppa pistolen i innerfickan, gå in till min mobbare på sitt kontor. Ville be honom titta mig i ögonen, plocka upp pistolen och stoppa den i min mun och trycka av.

Tror ni Shirin Nouri skulle kunna förstå detta, eller kan du förstå detta, eller någon annan? För mig var detta en ljuvlig dröm under flera år. Problemet var att jag inte hade någon pistol, och visste inte heller hur jag skulle få ta i en. Istället blev det andra sätt jag försökte med. Men tanken ploppade upp när jag hörde var som skrevs i boken, och på något sätt så blev tanken lika njutbar idag som för 25 år sedan. Jag inser idag i tanken att mobbarens mobbing inte var någon mobbing, utan kom av andra orsaker, men vad spelar det för roll, jag mådde ju dåligt av det som hände, jag ville dö, försökte dö, men misslyckades….

Men även om tiden har gått, så fanns tankarna kvar inom mig, precis som för 25 år sedan, och fortfarande lika njutbara som då, när jag tänkte på varför…

Malignt melanom?

20170607_211943

Ja, då har bror blivit opererad. En hudbit på 2 gånger 5 centimeter togs bort, runt ett märke som misstänks vara malignt melanom. Ja, än vet vi inte vad det är, utan vi har en ny kallelse till den 27:e då vi skall på återbesök till hudmottagningen.

Själv ägnade jag stor del av dagen åt att läsa på om sjukdomen, för att ge bror fakta om vad som sker och vad det kan innebära. Vi var på sjukhuset halv nio och kom snabbt in. En underbar läkare och sjuksköterska kom in och gjorde undersökningarna.  Förutom att kolla märket så kollade vi upp resten av kroppen så det inte fanns några ytterligare märken som kunde verka misstänksamma. Nej, i övrigt såg det bra ut, så nu var koncentrationen på märket på armen.

Läkaren började med att märka upp området som skulle tas bort för att skickas till analys. Doktorn ger bedövning och snart började han skära efter linjen och jag ser hur huden delar sig och blodet sipprar upp. Vet inte om jag gjorde någon grimas eller liknande, för han sade till mig att jag inte behöver titta. Jo, säger jag, alltid lär jag mig något nytt, svarade jag. Ger mig bara mer erfarenheter, var mitt svar. Tror de orden var förlösande för alla i rummet,och stämningen blev mer uppsluppen och vi kunde börja skämta mitt i allvaret 🙂

Så medan läkaren karvade i armen och skar, sjuksköterskan torkade blod, så var jag DJ och spelade musik på Spotify. Blev en lista med lite härlig sommarmusik och det kändes tryggt och hemvant. När biten var borta och i sin konservburk, så skulle blodkärlen brännas med en elektrisk pincett, för att stoppa blödningarna. Då förstärktes sommarkänslan med doft från grillat kött, och vi skrattade allihopa. Härligt när man kan ta det med humor, tycker i alla fall vi.

Om 14 dagar skall vi till vårdcentralen för att ta stygnen och den 27:e så är det återbesök på hudmottagningen. Då kommer flera av oss, som genomgått samma sak att komma dit och vi kommer alla bli inkallade till samtal om vad de hittat och vad som ev kommer att ske sedan, beroende på mikroskopundersökningen av hudfliken som togs bort.

Visst åter ordet cancer skrämmande, men man skall komma ihåg att det är ett samlingsbegrepp för över 200 diagnoser, alla med olika förutsättningar till att bli helt frisk. I fallet med hudcancer så är prognosen att mellan 80 och 85% botas och blir helt fria. Läkaren gjorde en undersökning av lymfkörtlarna i halsen, armhålorna och ljumskarna och såg inga tecken på att något var fel. märket varken kliade eller blödde, så då är det inte så långt gånget, om det är malignt melanom.

Under kvällen satt jag och bror och samtalade om detta och jag kunde ge honom svar på de flesta frågor och v känner oss båda trygga i att vi vet vad som kommer att hända framöver i alla fall.

Bra information om malignt melanom finns på cancerfondens hemsida.
Där kan man också hitta information om hur man kan reagera efter besked att man har cancer.

Att sova gott

Screenshot_20170507-211637

Mina sovvanor är ju inte de bästa, vet de som följt mig en tid. Det var en av anledningarna till att jag skaffade mitt fitbit-armband. Att sova två till tre timmar i stöten uppdelat på tre gånger på dygn, är absolut inte optimalt. Men genom att studera min sömn, vilka tider jag skall gå till sängs och också vad jag gör innan jag går till sängs ger mig mer förståelse.

Fitbit har nu uppdaterat sin app,som inte bara visar sovtider och vakentider utan också mäter vilken typ av sömn jag har…
Ovanstående sömncykel visar min 3 timmar och 36 minuters sömn under senaste natten.
Hade ytterligare två sovomgångar det dygnet.

Screenshot_20170507-213631
Med hjälp av statistik kan jag se hur senaste sömnperioden är i förhållande till mina senaste 30 dagar. Så under en månad ligger jag någorlunda normalt inom de olika segmenten, och det känns tryggt, även om mina nätter är korta. Jag märkte nu när jag var ledig i 18 dagar i sträck, också kunde öka min sömnlängd på natten, så att mitt nattjobb spelar in, är klart. Men jag tror att får jag lärt mig lite mer om min sömn så tror jag att att jag kan få bättre nattvila, i sträck…


Så håll tummarna för mig…. 🙂

Varför blev jag inte en värsting?

polisattack

Ibland har jag undrat varför jag trots allt klarade mig så bra i samband med att jag mådde så fruktansvärt dåligt. Nu höll jag mig ju oftast hemma och dämpade ångest mm med tabletter och alkohol.

Tänk vad lätt det hade varit att jag hamnat bland gubbarna som drack direkt från papperspåsen. Papperspåsen som gick laget runt och alla tog sina klunkar för att lugna nerverna efter natten. Ja den gruppen var nog den enda som hade accepterat mig, om jag sökt nya vänner då.

I samma veva i börja på 90-talet slog ju en ekonomisk kris till och ännu mer folk hamnade utanför och i kris. Knarket flödade då precis som nu, och vad hade hänt då?

Göteborg blev ju huvudort för den ljusskygga handeln och satte i stora resurser för att motverka det och de lyckades, de lyckades med att förflytta den handeln hit upp till Trollhättan. Och den var inte så ljusskygg längre, utan hade man ögonen så såg man var som skedde ett stenkast från pappersflaskan där de delade på annat.

Tänk vad lätt det hade kunna bli att jag börjat göra inbrott, råna folk på värdesaker för att få pengar till knark. Tänk vad lätt de hade varit att hamna fel, när jag kände att ingen ville hjälpa mig att ta mig ur skiten.

Hade jag bara tur, eller var det skicklighet eller var jag så slut så jag inte orkade söka kontakt med andra. Var går gränsen och vad gjorde att jag hamnade på rätt sida och tog mig tillbaka till ett liv, en liv jag trivs med idag. Under de fem år jag kämpade, så hade saker kunnat gå helt åt helvete, och det var nära.

Jag misslyckades också med mina självmordsförsök, annars hade ni inte kunna läsa detta. Det hat jag kände mot min mobbare gjorde att jag fantiserade om att ta en pistol med mig och gå till mobbaren, rikta pistolen upp i gommen på mig själv och trycka av så blod och hjärnsubstans flödade. Vad var det som gjorde att jag ville rikta dem mot mig själv och inte mot mobbaren? Jag njöt av tanken, jag njöt av tanken att inom mig se det förstörda kontoret, jag njöt av tanken att en saneringsfirma skulle få komma och städa efter mitt tilltag. Tankarna att skada mig själv var så underbara. Varför ville jag på detta sätt visa att jag mådde dåligt.  Nej, jag ville inte skada någon annan, jag ville bara visa hur dåligt jag mådde av den behandling jag utsattes för…

Kanske trots allt skall vara tacksam för att det blev som det blev, och inte värre…

Nu går det åt…

img_20160914_144558

Ja nu går det verkligen åt höst, träden gulnar och snart börjar de jobbiga månaderna oktober och november med regn och rusk. Jag är rädd för den delen och att nu mörkret sänker sig tidigare och tidigare och det blir mindre tid för promenader ute i det fria.

Jag mår ju så mycket bättre nu när jag fått upp kondis, bliivt av med mediciner och ett stort glädjeämne för mig är ju att vågen börjar peka neråt igen. Var jobbigt att kommer ner under 95 kilo, men nu är jag där. Att ha blivit av med 15 kilo redan, funkade, men vi får se vart det bär. Har planer på ytterligare några kilo innan jag är nöjd. Men jag känner mig otroligt glad att vara där jag är nu.

När nu vädret ställer till det känns det inte så lockande att springa ut, även om det är det jag kommer att satsa på, men, nu har jag ett alternativ. Jag har inköpt ett begagnat gångband som skall ge mig de steg jag behöver för att hålla mig i form.

Nu tillsammans ed mitt FitBit-band så kommer det att bli perfekt.

Önska mig lycka till!

Förändringens vind #blogg100

nussä-sthlm

Det är egentligen väldigt lustigt hur man kan ändra sig från tid till annan. Efter mors bortgång så var det tvunget att göra något åt sig självt och komma i normala gängor igen.
En sak var att bygga upp vänskapen med vänner igen och hitta nya sådana. Där har jag fortfarande en del att ta igen. Men även mitt kroppsliga välbefinnande. Jag började promenera igen, oh vad jobbigt det var, men samtidigt kul. Vovven var absolut inte sen med att hänga på. Det första fick man tvinga sig ut, men när man väl kom ut så gick det bra, men jag hade ju som mål att gå 10000 steg per dag och det blev trots allt en kamp.
Men sedan blev de vanliga vägarna tråkiga och man visste inte var man skulle gå, och man fick än en gång kämpa med sig självt…. Oj oj oj, vad man tyckte synd om sig själv, man ville inte men man visste att man måste göra det för att komma tillbaka till livet.

Kämpa, kämpa och åter kämpa och man försökte hitta på ursäkter för att slippa, man ville skapa sig ett alibi för sitt dåliga samvete. Men nu har det vänt så totalt istället och man får abstinens om man inte promenerar. Långa promenadvägen har blivit korta promenadvägen, och är den tur vi går som morgonpromenad numera. Och vovven vet precis vad det handlar om. Han vet att han skall stanna innan vi skall korsa vägen och där väntar han på kommandot varsågod innan vi promenerar över vägen. När vi kommit en bit så stannar han igen för han vet att jag kopplar loss honom så han får springa lös. Han vet också var han skall stanna för att jag åter skall koppla honom, för att inte springa för mycket och stressa djuren just nu när de behöver lugn och ro.

Ibland tror jag till och med att han kan almanackan, eller har han lärt sig känna igen ryggsäcken? Ett par gånger i veckan promenerar vi de fyra kilometrarna till vår butik och inhandlar lite smått. Får ju inte vara några tyngre grejer men det funkar fint. När vi kommer till butiken går han till tiggaren som sitter utanför och sätter sig och då vaktar tiggaren honom medan jag handlar och oftast sitter han i knät när jag kommer ut igen.

För mig blir det ju extra trygghet när någon har koll på honom där och tiggaren får lite extra betalt för jobbet. Men även promenader till någon av våra kyrkor ingår i promenadprogrammet numera och även där vet vovven var han skall hålla hus när jag är inne i kyrkan. Det som bara var ett helt företag att promenera och handla är idag så vardagligt, så jag tänker inte på att ta bilen. Förr hittade man på ursäkter just för att få ta bilen, idag klär man sig efter vädret och bryr sig inte om lite regn.

I dag är det inte några konstigheter att promenera de tre kilometrarna till busshållplatsen och ta bussen upp till stan för att ta en öl i goda vänners lag och sedan hem igen. Förr sade man alltid nej, för taxi var för dyrt och man kunde inte dricka om man skulle köra själv. Och nu under sommaren kan man ju sitta på uteserveringar och då kan ju vovven också vara med, oftast.

Så numera står bilen still i flera dagar när jag och vovven tar benen till hjälp och det gangnar ju både oss och miljön, så varför klaga? 🙂

En ny man #blogg100

IMG_20160412_140632

En ny man, ja så känner jag mig i alla fall just nu, och det känns härligt.
Man kan hinna mycket på en dag, vilket ja verkligen gjorde igår.
Hade hoppats på att jag kulle vakna tidigt, så jag och vovven hade hunnit gå långlångavägen (10 km) innan jag skulle vara på vårdcentralen klockan 10,30. Och visst vaknade jag, alldeles för tidigt och spenderade några timmar uppe, innan jag lade mig igen för att komplettera sovtimmarna. I stället var det inte tid att gå långlångavägen, utan blev bara kortavägen och långavägen.

Sedan blev det en snabb sväng i duschen och sedan till vårdcentralen. Hann med både EKG och andra hjärtprover innan jag kom in till läkaren. Alla tester och prover var OK, så ingen fara med något. Är mycket glad att ha en husläkare som man kan prata med och som känner en. Vi var överens om att jag gjorde rätt…
Ingen ide som i mitt fall, ringa 112 och begära ambulans för smärta i hjärttrakten. Såpass väl känner jag mig numera, så jag vet vad jag klarar, och läkaren litar på mig. Vi vet fortfarande inte var mina återkommande smärtor i brösttrakterna kommer ifrån, då det inte finns någon medicinsk förklaring, utan vi skyller på min panikångest. Det känner jag mig trygg med. Hon skrattade gott när hon frågade hur det andra tillfället gick till med smärtorna, när jag körde mina tidningar i lördags morse. Jag sade att smärtorna var inte så intensiva som måndagen innan, så jag kunde fortsätta jobba. Jag kunde heller inte svara på hur länge smärtorna höll på, för jag bytte radiokanal från P4 till klassisk musik på P2 och försökte njuta a våren istället.

Så nu vet ni att P2 har lugnande effekt på hjärtat 😀

Jag fick ny Nitromex utskriven, som en psykologisk effekt och var nöjd.
När jag kom till bilen, så ringde jag min frisör och frågade om det fanns tid. Visst, kom om två timmar och jag åkte till Lilla Edet, där han håller hus. Fick en kombineras frukost, lunch, middag och kvällsmat innan vi vi promenerade runt fall och slussar där.

Frisören tar hand om mitt huvud och denna gång hann vi även göra slingor, som vi inte hade tid till förra gången. Känner mig så nöjd att slippa se ut som Bader Meinhofligan 🙂
Han hade också en kille där som höll på att lära upp sig som frisör.
Han fick ta hand om hela mitt ansikte, ansade ögonbryn, rakade mig snyggt, och tunnade ut och klippte till mustaschen. Vilken snygg man som framträdde under allt hår… Känner knappt igen honom 🙂
Han fick sedan sista touchen på håret och på knagglig svenska frågade han om han skulle kamma bena, men jag var snabb i repliken och svarade att det behövs inte, men du kan ta hand om håret på bröstet tyckte jag. Där fick frisören gå in och översätta till arabiska, så han förstod, och vad vi sedan skrattade åt det.

Så efter allt detta så hann vi med en långpromenad också, jag och vovven.

Ett fullt fungerande hjärta,  kortavägen, långavägen och långlångavägen, tillsammans 28000 steg plus en ny man, en ny människa, blev resultatet av gårdagen.

Så Stockholm, på lördag behöver ni inte skämmas för att det kommer upp en bonnlurk!

Döden och livet #blogg100

lediga-pappan-20110705-550-285

Här om dagen var jag och hjälpte en kompis med utställningen på mässan i grannkommunen. Som artigheten påbjuder så frågade han om läget, och sanningsenligt så svarade jag att det var lite problem med min kropp igen. Naturligvis blev frågan om vad som hände nu…
Han visste sedan tidigare att jag i höstas hade en massa svimningsanfall, sådant som händer lite då och då hos mig. Brukar sällan ta sådant så allvarligt, men denna gång släppte det inte efter 14 dagar, så jag beställde tid på vårdcentralen. När jag väl var där konstaterade vi att mitt hjärta gick för långsamt och att jag hade lågt blodtryck. Lätt avhjälpt genom att ta bort betablockeraren. Därefter hittades biverkningar från andra mediciner som också fick tas bort. Tidigare i år fick jag ju andra anfall som också inte ville upphöra, vilket jag tolkade som panikångest. Vilket efter ett tag visade sig vara insulinkänningar, så då blev det bort med snabbverkande tabletter för min diabetes också.
Känner mig otroligt glad och lycklig för detta.

Men förra måndagen fick jag på morgonpromenaden mitt i skogen en smärta i hjärttrakten som strålade ut i vänster arm och bakom skulderbladet. Kunde inte fortsätta att gå utan satte mig på en stubbe och väntade för att se vad som hände.Efter ca en kvart, så hade det värsta släppt och vi kunde promenera hem igen. Hittade inte min nitroglycerinspray när jag kom hem, som säkert försvann i samband med utrensning efter mor.
Gick och lade mig sedan för att sova min skönhetssömn och allt var borta när jag sedan vaknade efter ett antal timmar, förutom att min arm kändes lite tung.

I lördags på min tidningsrunda hände samma sak, fast inte lika intensivt, så jag kunde fortsätta köra klart, och sedan gå vidare i livet.

Men igår ringde jag vårdcentralen och beställde telefontid med förhoppning att någon av de som känner mig bäst skulle ringa upp. Nej då, sådan tur hade jag inte utan en sköterska som inte visste något om mig ringde och jag förklarade situationen. Naturligtvis fick jag mig några bannor  och att jag måste ringa 1112 och beställa ambulans. Jag förklarade att ambulansen har varken månadskort eller klippkort, så det struntade jag i. Jag lät helt enkelt bli att lyssna på predikan. Ni skall jag i alla fall in under dagen idag och göra ett EKG och kolla upp prover och plus blodtryck. Hoppas ånyo att jag kan bli av med lite mer mediciner, då vore jag glad.

Så fort man pratar om smärtor i hjärttrakten, så blir folk helt stirriga. Jag har levt med detta i 25 år nu, och ungefär vart annat år, så hade det varit något som kommit från det hållet. Ibland har vi hittat en orsak och då kunna åtgärda det, ibland inte, och när vi konstaterat att det inte kommer från hjärtat är jag nöjd, även om vi inte vet orsaken. Jag känner mig trygg och nöjd, utan det värsta när blir stirriga och nervösa. Jag brukar alltid skämta om det, att skulle jag dö, så tar det tre dagar innan jag märker det, för jag är van med min kropp som spökar ibland och skyller det på min panikångest.Min förhoppning är att jag kanske kan bli av med någon mer medicin, vilket vore högvinsten, annars hade jag struntat i att ringa.

Tror min kompis fick en hel del att fundera på för efter en stund så frågade han mig om vad som händer efter döden. Vi diskuterade detta ämne länge och väl och jag är väl inte speciellt rädd för den. Jag har allt förberett för den dagen så det blir lätt för de som skall ta hand om mig. Brukar skratta åt min begravning i tankarna där jag ser prästen slänga en skyffel jord på kistan och säger ”Äntligen har vi blivit av med den dåren” 🙂

Jag har bekymmer för två individer om jag skulle trilla av pinnen, vad händer med lillebror och vad händer med vovven.

Just för ögonblicket vill jag inte dö, utan väntar helst till på fredag, då får mina Stockholmsvänner träffa en vandrande vålnad på lördag när vi promenerar under körsbärsträden i Kungsträdgården. Jag hinner utnyttja utnyttja min bokade tågbiljett och på söndag kan jag ringa ambulansen alternativt begravningsbyrån. Så allt är lugnt 🙂