I över 30 år har bror jobbat på Samhall, ett företag som han trivts på och ett ställe som varit mycket viktigt för honom. För oss övriga i familjen har det varit en stor trygghet för oss med att veta att han har fasta rutiner, men också fasta punkter. Har man ett IF, intellektuellt funktionshinder är det inte alltid så lätt att förstå förändringar, även om man accepterar detta, så märks oftast förändringarna som sker, på honom på ett annat sätt. Jag ser dem dagligen, och bekymras. Bror fick sluta gymnasiet ett halvår tidigare för att Samhall då behövde arbetskraft och att de var nöjda med hans insats under praktik, som han hade där. Alla var överens om att detta var bästa lösningen, ett jobb att gå till, en fast plats i livet,en trygghet, och framför allt ett jobb, där han tjänade sina egna pengar. Under alla år har vi, mor och far, som nu är borta, och jag som lever ihop med honom kämpat för att han skall ha de bra och en trygghet. Tyvärr kan han inte alltid själv säga vad han vill, och vi är många gånger tvungna att läsa honom, se förändringar och agera efter det. Att prata med honom, att lirka och försöka förstå vad som tynger honom.

Förutom ett kortare period under början av 90-talet så har det fungerat fantastiskt bra fram till 2012. Då valde Samhall att lägga ner produktionen i Trollhättan och flytta den till sin anläggning i Uddevalla. Detta blev för mycket för honom och många av hans kollegor där. Ungefär hälften av de som jobbade på produktionen i valde att sluta, då resorna blev för svåra. Vi, eller snarare jag kämpade vidare för brors skull. Det enda alternativ vi hitintills sett var dagverksamhet, för honom, om vi inte kämpade vidare.

I tre månader gick han sjukskriven innan Trollhättans stad gemensamt med oss hittade ett alternativ, Arbetsresor, med färdtjänst. Färdtjänst/taxiresor var han van med från första dagen i grundsärskolan till sista dagen i gymnasiesärskolan. Men som närmast anhöriga så kämpade i vidare med att han skulle utvecklas så nära alla andra, fast ha det stöd han behövde. Han började åka buss, och med hjälp av oss anhöriga och goda grannar och vänner som hjälpte till, så funkade det utmärkt. Även jag som hade kört och hämtat honom vid bussen 2 km fick mindre arbetsbörda. För mig var det ju också en trygghet, då jag med mitt nattjobb inte behövde stressa från jobbet för att köra honom.

När vi nu flyttade från Trollhättan till Lilla Edet, som kom allt i ett annat läge. I Trollättan betalade han samma pris som ett månadskort kostar och det drog kommunen via autogiro en gång i månaden. Arbetsresorna hade också ett annat avtal som säger att det inte får skilja i tid allt för mycket. Färdtjänstresorna anpassa efter hur andra vill åka och då kan önskad tid och verklig tid anpassas efter honom. Lilla Edet har inte arbetsresor. Här betalar han ordinarie färdtjänsttaxa för resorna vilket innebär en höjning för resor till över 5200:-. Vi fick skaffa ett betalkort så att han har pengar och kan betala varje enskild resa, 133 per resa, 266 per dag för att ta sig till jobbet. När jag då frågar om hur det skall funka ekonomiskt får jag till svar, att han har rätt att dra av det i deklarationen. Är otroligt glad att jag tidigare lärt honom hur man betalar med kort. Men var finns han i denna karusell? Vem tänker på bror?

Vi har nu bott i Lilla Edet i åtta månader, och under denna tid varit tvungen att varje morgon hålla koll att bilen kommer i tid, och har den inte kommit efter 10 minuter ringa förseningslinjen. Kommer inte ihåg alla ursäkter man får, när det inte funkar, men jag kommer ihåg att han liksom alla andra får löneavdrag för att han inte är där. Varje arbetsdag klockan 15,50 får jag ringa och kola så bilen har kommit och hämtat honom. Har den inte kommit, så ringer jag ånyo o 5 minuter, annars får jag ringa förseningslinjen och fråga varför.

När jag pratade med politikerna så säger de att det finns bidrag att få för resorna från annat håll. Men var då? Jag har letat och det enda jag har hittat är ett bidrag för ökade levnadskostnader som täcker ungefär halva kostnaden. Det bidraget skulle ju gå till mig, för allt det arbete jag lägger ner på honom. Men är det bidraget avsett för att ta sig till och från jobbet? I detta fall fungerar det, då vi inte har ansökt om något annat, men snart känner jag att jag vill ha betalt för det arbetet jag frivilligt gör.

Tyvärr ser jag att bror dag för dag blir mer och mer stressad, en stress som tar sig ut i irritation, en stress som påverka mig.

Klockan är nu 21.47. Jag skall säga god natt till bror, stänga dörren till sovrummet, gråta en skvätt innan jag somnar.
Ungefär kl sex i morgon bitti kommer bror och väcker mig, för att jag är ledig. Han behöver den tryggheten på morgonen att jag är vaken när han skall åka. Tio över sex knackar han åter på min dörr, säger att nu åker han till jobbet, önskar mig en fin dag, och det viktigaste av allt, DU GLÖMMER INTE ATT RINGA I EFTERMIDDAG. Min förhoppning då är att han inte kommer om tio minuter och säger att TAXIN HAR INTE KOMMIT!!!

Lyssna gärna på intervjun med mig från 2012, på P4 Väst

För några dagar sedan stals en 160 kilo tung betalmaskin på en inrättning här i Lilla Edet. Min första reaktion när jag såg inlägget var om detta var sant, då ingen hänvisning fanns till något ställe där detta kunde verifieras. Ja tyvärr förekommer det sådana nyheter emellanåt på FB, bara för att misskreditera företag.

Efter lite googlande så kunde jag konstatera att det som inträffat var sant. Vad gör man med en 160 kg tung betalmaskin? För det första, varför stjäl man det? Jag liksom fler med mig tror den är stulen för att fraktas utomlands. I Sverige är nog marknaden för liten. Samtidigt vet de flesta ägare av dylika maskiner att man inte förvarar några större summor i den.

Någon kom med ideen att nu skulle alla skimmas. Nej, så skimmar man inte, utan då måste man sätta något på apparaten som läser magnetremsan och också någon läsare för att se vilken kod man slår in. Och är det de nya korten, så kan man ju ed lätthet läsa dem på ca en meters avstånd med rätt teknisk utrustning. Så då är det lättare att stå utanför Systemet eller ICA, och läsa korten. Vid en banomat får du kortinfo via digital avläsning och sedan fotograferar tangentbordet med värmekamera, så har du även snabbt tillgång till koden. Det kallas skimning.

Idag finns det saker att köpa för att skydda korten, pass mm, från skimning, så jag skällde frågan i en ortsgrupp här och frågade hur många som hanterar kort o dyl, säkert?

På baksidan har du också en kod, tre till fyra siffror som kallas VCC-kod, eller liknande. Den använder du till exempelvis vid internetköp. Hur många tänker på att skydda den koden när du står med kortet i handen. Gömmer du koden bakom en finger eller i handen? Den måste ju också skyddas från obehöriga. Men du får heller inte skrapa bort den, då kortet blir ogiltigt. Så en liten tejpbit, om du måste lämna ifrån dig kortet. Då ser du på tejpen om någon har försökt läsa koden. Dock räknas även det som åverkan.
Nu har många försäljningsställen på nätet ytterligare en säkerhet och det är att du måste legitimera dig med Bank-ID eller en engångskod som sänds via SMS till din mobil.

Hur skyddar du dig?

I kväll var jag och bror på musikkonsert i St Peders kyrka i Lödöse. Oftast brukar vi vara just denna helg i Vargöns kyrka och lyssna på musiken, där, men ibland måste man göra nåsot nytt. Det vi fick uppleva gick inte av för hackor. Sabina Nilsson, solosång, Sofia Wik, marimba, Mats Larsson, kontrabas och sist men inte minst Peter Corneliusson på piano. De tre första var helt nya bekantskaper för mig, men det blir inte sista gången jag lyssnar på någon av dem. Vilka resurser de hade!

Jag älskar den glädje och musik skapar, och musik har ju många gånger varit den gemensamma nämnaren mellan mig och bror, liksom även mellan mig och mor under hennes sjukdom.  Idag är det fortfarande så att msiken förenar oss i glädje, vilket vi båda vet.

För mig som också har hållit på med ljud till och från sedan jag jobbade med film, så är det extra spännande detta. Musik i kyrkor är ju också ett speciellt kapitel, då det är olika rymd och olika aukustiska förutsättningar. När jag lyssnar på musik så vill jag gärna sätta mig ungefär i mitten av en kyrka för att få hela rymden av musik inom mig. Men jag vill också diskret röra mig runt, för att hitta bästa platsen. Naturligtvis får det ske diskret och kan jag göra det obemärkt från sidorna och bakifrån, så gör jag det. Ibland måste man det som ljudtekniker, för att höra hur det låter för publik mm, så man vet ungefär hr man skall ställa in ljudet för att det skall bli så bra upplevelse för besökarna. Men nu kunde jag göra det för egen njutning.

Efter lite smygande så hittade jag en plats i mittgången precis där läktaren tog slut och där jag kände toner och vibrationer i hela kroppen. Den platsen återvänd jag till flera gånger för att få maximal upplevelse. Men vid ett tillfälle blev jag lite modigare och tog ytterligare ett par steg framåt, och vilken upplevelse det var. Helt plötsligt började msiken röra sig mot himmelen, eller i alla fall mot taket, och jag försökte se både solister och msikanter sväva under taket någonstans, men bilden visade att de stod kvar på golvet, medan musiken var längre upp. Jag blev knäsvag av den känslan och gick nästan ner på knä, när den knockade mig. Jag vet inte varför denna upplevels kom, men när de själva övade och lyssnade på varandra så hittade de också samma punkt i kyrkan som jag gjorde. Så här svävade verkligen musiken i rummet.

Tack för denna upplevelse.

Ja, det är väl en sanning med modifikation, beroende på vad man menar med rik… Räknat i kronor och ören, är det ingen höjdare, men det finns andra saker som räknas. VÄNSKAP!

Min födelsedag igår visar bevis på vad vänskap är. Jag har aldrig varit så intresserad av att fira min dag, då jag inte tycker om att fira att man kommer ett år närmare döden. Men samtidigt infaller den bland så många andra helger så den kommer i skymundan. Så fram till för några år sedan så satt jag på de flesta sociala medier och ändrade min födelsedag, så ingen skulle komma på att jag hade födelsedag. Nu inser jag att det inte mödan är värt det. I dag är jag tacksam för varenda en av de gratulationer jag har fått, men är också tacksam förblandningen av personer som uppmärksammat min dag. Gratulationer från skådisar, politiker, uteliggare, knegare, journalister, vänster och högermänniskor, tiggare, kristna, muslimer och ateister mm mm. De som halkat in på bananskal och se som ännu inte hittat något bananskal att halka på. Men oavsett titel och epitet (som vi gärna sätter på varandra), så har alla mina vänner en sak gemensamt, och det är att vi är människor. Människor med varmt hjärta, och det är en rikedom, som heter duga.

Tänk så mycket jag har lärt under min tid här på jorden. Har kontakt med vänner som var kollegor och vänner när jag körde buss, när jag var datahandledare, filmarbetare och inte bara statist utan även skådis. Ja tänk så mycket rikedom man egentligen har, om man bara ser sig omkring.

Tack alla underbara vänner för hågkomsten på min högtidsdag, det värmer så mycket.

En gång i månaden är vad jag försöker hålla mina ideella arbeten till. En gång i månaden är jag kyrkvaktmästare i Sjuntorp, en gång i månaden är jag ljudtekniker i Lilla Edet. En gång i månaden är den tid jag försöker lägga på trygghetsvandring i Trollhättan och en gång i månaden försöker jag ge Missing People min tid.

Som sjukpensionär tycker många att jag har hur mycket tid som helst, och jag har mycket tid som jag inte jobbar, ca 75% av en heltidstjänst har jag min sjukpenning. Inget fett konto blir det av det, men jag måste själv inse att jag klarar inte mer, hur jag än skulle vilja. Men jag försöker ändå ge tillbaka lite av den ersättning till mina medmänniskor. Som kristen, så är det inte så konstigt för mig att gå i kyrkan, men den bästa biten är ju kontakten med så många människor. Att få serva dem, hjälpa dem. Ta dem som har svårt att gå, under armen och hjälpa dem fram till sin önskade plats. Serva dem och och alla andra.

Som trygghetsvandrare så träffar jag mina kollegor, men jag får också så mycket tillbaka i kontakten med andra människor, allt från barn upp till pensionärer. Likaså är det med Missing People, där träffar man ju många människor, med olika bakgrunder, men vi har ett gemensamt mål att hitta den vi är utsända att söka efter.

Som trygghetsvandrare har jag ju också fått en del utbildning av kommunen, bland annat HLR, Hjärt- lungräddning. Den utbildningen använder jag också till, genom att vara SMS-livräddare. Idag är det inga SMS som gäller utan jag har en app som kan börja tjuta vilket ögonblick som helst, dygnet runt. Då är det, om man kan, bara att ge sig iväg och lämna allt annat för att försöka rädda liv. Jag skall ju bara arbeta i väntan på räddningstjänst och ambulans, men det är ju de första minutrarna som är viktiga.

Min arbetsgivare vet om att skulle jag få ett larm, så avbryter jag mitt arbete, just för att rädda liv. Som tidningsbud på natten, så kan min insats vara mycket viktigt, inte minst på landsbygden. Och jag hoppas de, som jag jobbar ideellt för, vet om det också, så då skulle jag lämna mina arbetsuppgifter också.

Men så finns det också en annan sida, och det är att jag inte vill vara bunden jämt. Jag måste ha min fritid, min möjlighet att göra annat. Jag vill kunna gå ut i skogen i timmar,ta mina långa promenader med vovven, och bara njuta. Så oerhört viktigt för mig… Ja ibland vill ja bara få vara Bengt!

Ja då har det blivit 2019 ett år vi under en tid kommer att förbanna, just för att vi glömmer av det och skriver 18 i slutet, när vi skall skriva datum. Jag tror det är en tradition hos många att vi ”glömmer” det. Ja denna årstid är traditionsbunden, men att traditionerna är unika i varje människa och individ. En av våra traditioner är att skåla in det nya året med någon form av bubbeldricka.

I år blev det en flaska Freixenet för 99:- Fruktig smak med inslag av päron, honungsmelon och citrusskal. Serveras vid 8-10°C som sällskapsdryck, aperitif, eller till lättare rätter av fisk och skaldjur.

Men innan vi kom så långt så skapade vi en ny tradition? Vi besökte Verdandis nyårsfirande för att önska så många andra ett gott slut och gott nytt år. Här är alla välkomna, och vi var många som kom. Visst är det härligt med människor och gemenskap över alla gränser. Och innan det hade vi också tänt upp Guds hus till nyårsbön.


Många diktstrofer av Erik Axel Karlfeldt (1864-1931) klingar välbekant, som denna till exempel ”han talar med bönder på böndernas sätt men med lärde män på latin” – en bra beskrivning av Karlfeldt själv, dalkarlen av bondesläkt som blev poet och ledamot av Svenska Akademien. En svensk tradition så det förslår. Ja det är ju så livet är, möte med många människor, och på villkor som passar alla.

När flaskan var öppnad och vi hade skålat, så blev det Monica Z på TV:n. Som gammal filmarbetare så kollar man ju film på ett annat sätt än man gjorde innan. Mycket film är ju inspelad i får närhet, så man letar fel, man letar var miljöerna kommer ifrån, osv, så jag behöver se dessa filmer några gånger innan jag kan njuta av handling och film. Yrkesskadad!?

När jag sedan fått av mig kläderna och kommit under täcket, så ringde det på dörren och grannarna kom med lite julöl, mums och trevligt sällskap en timma. Tack för det…

Nyårsdagens traditioner bjöd på Nyårskonserten från Wien. WoW, ja det är bara så fantastiskt att det funkar med alla dessa musiker som oftast spelar samma melodi, och på exakta punkter i stycket. En upplevelse som heter duga. Nyårsdagen är ju också en av de får folkvandringsdagar som vi har kvar. Inbjuder vädret så måste man gå en långpromenad. I dag blev det 8 km i blandad natur och bebyggelse.

Så nu sjunger nyårsdagens på sina sista timmar och jag önskar alla en god fortsättning på 2019

Under 1960 talet och fram till 1972 bodde farfar i ”ena stöva” i Fåglavik utanför Herrljunga. Vi vandrade mycket på genomfartsvägen in till järnvägen, förbi glasbruket, det det bara är ett minnesmärke kvar, en bit därifrån från fanns en vägskylt till ett kapell, dit vi ibland gick, och vi vände vid ett stort hus strax innan järnvägen. Senare fick jag reda på att vårt andra Helgon Elisabeth Hesselblad var född i det huset, som numera även har en skylt uppsatt på fasaden, om detta.

Jag har aldrig varit inne i kapellet i Fåglavik men ordet kapell väcker minnen hos mig. För många år sedan var jag och far ute och spatseråkte i området runt Öresjö, när jag såg skylten Djurhults kapell. Tvärnitade och körde fram till kyrkan/kapellet och förälskade mig direkt i byggnaden. Vi var framme där många gånger, med det blev inte mer, men på något sätt kom farfar så mycket närmare av just ordet kapell. För mig blev just Djurhults kapell en koppling till min barndom, farfar, Fåglavik och Elisabeth Hesselblad.

Efter att både far och mor lämnade det jordiska livet, så fick jag äntligen möjligheten att åka dit för att övervara en gudstjänst. När jag var där första gången, så kände jag en värme och samhörighet med dem som förberedde mässan. En värme som fick min barndom att vakna på nytt. Jag kände som om hela bygden ställde upp för sitt kapell, att alla hjälpte till för att hålla kapellet levande, ett centrum i fjällbygden, som området kallas. Kanske fanns samma omtanke och vänlighet i Fåglavik, och jag hoppas i alla fall det, och låt mig få leva i den tron, i alla fall. Även om jag inte är där så ofta, utan en till två gånger om året, känner jag igen de som finns där, och de känner igen mig. Men det viktigaste, jag känner kopplingen till min barndom, till farfar, och till den bygden.

För några dagar sedan så skulle en kompis, tillika präst, hålla en mässa där. Vi åkte med honom dit och vi möttes av samma värme och glädje som alltid. Ett stort välkomnande att komma dit, en känsla att vara hemma, tack var ”kapell”.

Bilderna ovan är ett kollage från både sommar och vinter, en känsla av samhörighet, av tradition och att vi håller landsbygden och den speciella tradition som ”livet på landet” ger, levande.
Tack Gösta Mellberg för att vi fick åka med, och tack alla som håller Djurhults kapell och mina minnen levande.

Läs gärna mer om kapellet och bygden här.

Vem uppfostrar barnen? Den frågan dök upp i mitt huvud här om dagen.
I Trollhättan skjuts det smällar hej vilt på flera olika ställen, och även mot polis, väktare men även mot hus och liknande. I Lilla Edet skjuts det också på många ställen även om det inte känns lika stort här. Detta är ett ofog, som vi på något sätt måste få kontroll över.

Smällandet i Trollhättan hade börjat sent på kvällarna, ja efter midnatt. Jag föreslog mina trygghetsvandrarkollegor att vi skulle göra en insats under helgen. Jag kunde, för att jag inte hade så mycket annat för mig. Men detta var under förutsättning att vi fick godkännande av polisen. I går bytte smällandet i Trollhättan skepnad och det började redan strax efter sju på kvällen, och denna gång i flera stadsdelar. Då kom det i ett annat läge och tillsammans med polisen gjorde vi upp att det inte sker någon vandring. När det blir röd zon, som vi kallar det, skall vi försvinna fortare än kvickt, för då är det en polissak, som skall hanteras av dem. Via en av mina kontakter fick jag reda på att det inte bara var ungdomar utan även vuxna fanns med i grupper av smällandet. Men oftast så skriks det djävla ungdomar, djävla invandrare, djävla slynglar. Ja många har sin uppfattning klar långt innan vi vet något.

I en av grupperna jag är med i såg jag ovanstående inlägg, och reagerade starkt på det. Jag försvarar på inget sätt ofoget med att skjuta på detta sätt och jag välkomnar de nya lagarna. Men dessa svordomar, gör att jag inte tar personen på allvar. Min tanke blev att barn inte gör som vi säger utan de gör som vi gör. Inte undra på att vi svär åt allt och alla. Inte undra på att jag ibland får smeknamnet ”gubbdjävel” 🙂

Jag ställde följande fråga i en grupp och fick många gilla och några kommentarer.

Ibland funderar jag på hur vi skall få barn/ungdomar att använda ett vårdat språk, när vi vuxna inte kan…

Barn gör inte som vi säger, barn gör som vi gör…

Hittade detta blogginlägg som jag tyckte stämde mycket bra.
Något som ofta poängteras inom bland annat sociala medier är vikten av att föräldrar ska uppfostra sina barn så att lärarna kan ägna sig åt att “lära ut”, en del av mig ifrågasätter om detta ens är möjligt. Uppfostran och lärande är för mig två delar som går in i varandra och på sätt och vis bildar en helhet, det är en ständigt pågående process av lärande som inte upphör när mina barn lämnar hemmet på morgonen. Uppfostran handlar för mig om att den kunskap och utveckling barn kommer i kontakt med i mötet med andra vuxna, barn eller andra faktorer som får en inverkan på deras personlighet. Det är jag som förälder som förhoppningsvis lägger den viktigaste grunden och lyckas förmedla de värderingar som jag anser är viktigast i livet men att påstå att jag är den enda som uppfostrar mina barn anser inte jag är vidare realistiskt. De uppfostras av läraren som ber de ställa sig i kö på morgonen för att vänta på att få gå in och deras morföräldrar som ber de hänga upp sin jacka efter sig, de uppfostras av vännen som säger till de att det inte är snällt att ta den där leksaken och damen i affären som ber de plocka upp brödpaketet de råkade välta ner.

Jag ser inte uppfostran som något som enbart är knutet till föräldraskapet utan ett socialt samspel där man som vuxen försöker vägleda barnet genom livet. I min vardag uppfostrar jag ständigt olika barn både inom mitt yrke när jag exempelvis ber barnen vänta på sin tur när de har något att berätta vid frukostbordet, jag uppfostrar sonens kompis när jag ber hen att inte hoppa i vår soffa och jag uppfostrar det främmande barnet på lekplatsen när hen av misstag tar en spade som något annat barn leker med.

Det är kanske dags att vi börjar inse att uppfostran inte är någonting som enbart är knutet till relationen mellan barnet och föräldern utan något som genomsyrar alla de relationer som finns i ett barns liv och vardag.

Källa: Loppi

En insändare i Dalademokraten lyder:

Myndighetsförklara föräldrarna, skriver Frida Park i sin ledare härom dagen. Föräldrar måste ta sitt ansvar för att uppfostra barnen så att de uppför sig i skolan. Jag vaknar vid 6.00, jag slänger i mig en snabb frukost och lyfter min morgontrötta tvååring direkt från sängen ut till bilen.

Han sover på vägen till förskolan. Väl där väcker jag honom varsamt, lyfter över honom till en förskollärare som ger honom frukost. Jag åker till jobbet och jobbar hela dagen. Klockan fem slutar jag och ca 17.30 är jag på förskolan igen och hämtar min lilla älskling. Han är jättehungrig och direkt när vi kommer hem äter vi.

Nu är klockan 19.00 och det är dags att bada lite, sätta på pyjamas, läsa en saga och gå och sova. Så här ser verkligheten ut för de allra flesta barn. Fler och fler barn går på förskolan från ett års ålder. De är borta från sina föräldrar 50-60 timmar per vecka och sover huvuddelen av tiden då de är hemma.

När är det tänkt att den här så kallade uppfostran skulle ske? När jag var barn var jag hemma med mamma tills jag började skolan vid sju årsåldern. Några timmar i veckan gick jag kanske på lekis. När jag började skolan hade mamma, och till viss del pappa, lärt mig hur man uppför sig och allt det där med värderingar som det talas om.

Vad lär sig mitt barn? Det har jag ingen aning om. Och vem lär han sig det av? Är det av förskolläraren, som har 10-15 andra tvååringar att hålla efter, eller är det av de andra tvååringarna? Jag vet vad jag tror.

Så återigen, hur löser vi detta samhällsproblem.

För några veckor sedan lade min vän Anders Gustavsson upp ett inlägg på FB om hur våra uteliggare i kommunen har det, och med en liten pik mot kommunen. Jag svarade med varför dra igång något eget projekt och starta en grupp på FB. Han tog mig direkt på orden och bjöd in mig som nummer två i gruppen. Vi visste nog inte vi drog igång. All heder åt Anders som nu är en stor drivande kraft i detta. I dag är i på väg att bygga upp en förening, Lilla Edet hjälpen/Verdandi, där vi gemensamt skall verka för gemenskap. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Så har du bara lite tid över, så räcker det för att göra en insats.

På bara några veckor har vi vuxit från 0 till nästan 400 medlemmar, 400 medlemmar som på olika sätt vill stötta människor som har det svårt. Ett otroligt gensvar, på en liten ort, där man gärna får en annan bild av livet, när man följer grupper och personer på Facebook. Så det finns verkligen empati och omtanke även här, om man väljer att möta vardagen med öppet sinne, sådant som gärna försvinner i mängden av påkörda katter och felsorterade sopor.

Under vår korta existens har vi hunnit med två soppkök i samhället, vi har fått andra aktörer som likt pizzeria Roma öppna upp med gratis mat på julaftonen. Vi har fått butiker att ställa upp och sponsra olika verksamheter, just för att ge ensamma, sjuka, vuxna och barn som har det svårt.

I dag fick vi hjälp med att vara inomhus med soppköket. Att det fanns ett behov, med medmänsklighet visste vi, men att välviljan att hjälpa till, var så stor, var det mindre kunskap om. Så med små och förenade krafter så kan man förändra mycket i i gemenskap.

Så fattig eller rik, ung eller gammal, ja oavsett så är du välkommen att smaka soppa och gemenskap. Oavsett vem du är så är du välkommen, till oss.

På nyårsafton slår vi på stort och har öppet i Slottscafeets lokaler från kl 11 på förmiddagen till efter midnatt. Då serveras enklare mat under hela dagen, vi får vara inne i ett varmt och ombonad sällskap och gemenskap.

Stort tack till Anders Gustavsson och alla andra som bidrar till ett varmare klimat. Lilla Edet hjälpen

Julen är för oss, liksom många andra en blandning av flera olika moment som blivit vår egen tradition. Jag tror nog de flesta har sina egna traditioner inom familjen som skapats gemensamt. En av de mest udda traditionerna i vår familj tror det är att det är Lucia som kommer med julklapparna.

När jag var riktigt liten var jag rädd för jultomten och fick panik när han kom. Så istället så kom Lucia två gånger under adventstiden, en gång att kontrollera att vi var snälla och en gång för att dela ut julklapparna för hon hade sett att vi var snälla. Detta skedde ju under adventstiden som varade fram till kl 18, på julaftonen. När lillebror blev större fick han vara tomte, då traditioner är viktigare för honom än för mig.

Under tiden fram till 18.00 skulle en kvist från en gran eldas upp inomhus, just för att sprida doften. Den var starten på julfirandet. Den traditionen kommer från mormors mor och östra Tyskland (Polen). Runt klockan 18 började den andra delen av julen. Då slog alltid mormors mor upp bibeln på skåpet med en nypressad duk, där låg julevangeliet uppslaget med två tända ljus bredvid. Därför är det idag tradition att läsa det stycket efter kl 18, den kristna julen börjar. I o m att den natten var magisk, så fick alla besökare som klev in över tröskeln också kliva över en kvast, so låg i dörröppningen. Detta gjorde att all olycka stannade utanför och inte kom med in Man kunde då fira jul i trygghet i glada vänners lag.
I dag är bibeln och kvasten borta men ljusen och evangeliet finns kvar hos oss. De senaste åren blev det också för mig viktigt att promenera till kyrkan kl 22, för att vara med på midnattsmässan som startade kl 23. Då knde jag också önska god jul i sann glädje och inte bara för att andra idag säger det.

Så jag satt länge och kollade igenom gudstjänster och mässor i många pastorat i min närhet för att kunna vandra dit i natten. Tyvärr var det dåligt med midnattsmässor inom rimligt gångavstånd, så jag tänkte inte bry mig om någon julnattsmässa. Men när kantorn blev orolig för att det inte fanns någon som skötte ljudet, så erbjöd jag mig. Vi hade två stjärnor på sånghimmelen som jag fick lära mig hur de arbetar. Duktiga stjärnor, må ja säga, men alltid svårt att justera ljudet när kyrkan i det närmaste är tom, för att ha skarpt läge när det är många människor i rummet. Mycket av textilierna äter upp en del av ljudet. Men i det stora hela var vi nog nöjda ändå, även om jag behöver lära känna dessa välsjungande individer mer. Alltid svårt att vara alla till lags. 🙂

Adams julsång, dvs O helga natt, är något som är viktigt för mig och den framfördes med en bravur av sällan skådat slag. Tack!

Bo höll också en mycket fin predikan med den nicenska trosbekännelsen som tema. Just predikan är ju olika från gång till gång och för att fånga prästens känsla så måste man hela tiden vara med i berättelsen. Vi som sköter ljudet i kyrkan är överens om att just predikan känns mer levande och äkta, på något sätt, då man hela tiden är med i berättelsen. Ibland har det hänt att jag ville vara frimodig och applådera när de lyckats fånga in mig i berättelsen. När de på ett äkta innerligt sätt förmedlar vår herres ord, så vill jag på detta sätt tacka herren och budbäraren. För vad är herrens ord värt, när det inte kan förmedlas på rätt sätt. Så det blir alltid en tyst tanke till vår herre i samband med predikan och ett tack till prästen efter.