Vem uppfostrar barnen?

Vem uppfostrar barnen? Den frågan dök upp i mitt huvud här om dagen.
I Trollhättan skjuts det smällar hej vilt på flera olika ställen, och även mot polis, väktare men även mot hus och liknande. I Lilla Edet skjuts det också på många ställen även om det inte känns lika stort här. Detta är ett ofog, som vi på något sätt måste få kontroll över.

Smällandet i Trollhättan hade börjat sent på kvällarna, ja efter midnatt. Jag föreslog mina trygghetsvandrarkollegor att vi skulle göra en insats under helgen. Jag kunde, för att jag inte hade så mycket annat för mig. Men detta var under förutsättning att vi fick godkännande av polisen. I går bytte smällandet i Trollhättan skepnad och det började redan strax efter sju på kvällen, och denna gång i flera stadsdelar. Då kom det i ett annat läge och tillsammans med polisen gjorde vi upp att det inte sker någon vandring. När det blir röd zon, som vi kallar det, skall vi försvinna fortare än kvickt, för då är det en polissak, som skall hanteras av dem. Via en av mina kontakter fick jag reda på att det inte bara var ungdomar utan även vuxna fanns med i grupper av smällandet. Men oftast så skriks det djävla ungdomar, djävla invandrare, djävla slynglar. Ja många har sin uppfattning klar långt innan vi vet något.

I en av grupperna jag är med i såg jag ovanstående inlägg, och reagerade starkt på det. Jag försvarar på inget sätt ofoget med att skjuta på detta sätt och jag välkomnar de nya lagarna. Men dessa svordomar, gör att jag inte tar personen på allvar. Min tanke blev att barn inte gör som vi säger utan de gör som vi gör. Inte undra på att vi svär åt allt och alla. Inte undra på att jag ibland får smeknamnet ”gubbdjävel” 🙂

Jag ställde följande fråga i en grupp och fick många gilla och några kommentarer.

Ibland funderar jag på hur vi skall få barn/ungdomar att använda ett vårdat språk, när vi vuxna inte kan…

Barn gör inte som vi säger, barn gör som vi gör…

Hittade detta blogginlägg som jag tyckte stämde mycket bra.
Något som ofta poängteras inom bland annat sociala medier är vikten av att föräldrar ska uppfostra sina barn så att lärarna kan ägna sig åt att “lära ut”, en del av mig ifrågasätter om detta ens är möjligt. Uppfostran och lärande är för mig två delar som går in i varandra och på sätt och vis bildar en helhet, det är en ständigt pågående process av lärande som inte upphör när mina barn lämnar hemmet på morgonen. Uppfostran handlar för mig om att den kunskap och utveckling barn kommer i kontakt med i mötet med andra vuxna, barn eller andra faktorer som får en inverkan på deras personlighet. Det är jag som förälder som förhoppningsvis lägger den viktigaste grunden och lyckas förmedla de värderingar som jag anser är viktigast i livet men att påstå att jag är den enda som uppfostrar mina barn anser inte jag är vidare realistiskt. De uppfostras av läraren som ber de ställa sig i kö på morgonen för att vänta på att få gå in och deras morföräldrar som ber de hänga upp sin jacka efter sig, de uppfostras av vännen som säger till de att det inte är snällt att ta den där leksaken och damen i affären som ber de plocka upp brödpaketet de råkade välta ner.

Jag ser inte uppfostran som något som enbart är knutet till föräldraskapet utan ett socialt samspel där man som vuxen försöker vägleda barnet genom livet. I min vardag uppfostrar jag ständigt olika barn både inom mitt yrke när jag exempelvis ber barnen vänta på sin tur när de har något att berätta vid frukostbordet, jag uppfostrar sonens kompis när jag ber hen att inte hoppa i vår soffa och jag uppfostrar det främmande barnet på lekplatsen när hen av misstag tar en spade som något annat barn leker med.

Det är kanske dags att vi börjar inse att uppfostran inte är någonting som enbart är knutet till relationen mellan barnet och föräldern utan något som genomsyrar alla de relationer som finns i ett barns liv och vardag.

Källa: Loppi

En insändare i Dalademokraten lyder:

Myndighetsförklara föräldrarna, skriver Frida Park i sin ledare härom dagen. Föräldrar måste ta sitt ansvar för att uppfostra barnen så att de uppför sig i skolan. Jag vaknar vid 6.00, jag slänger i mig en snabb frukost och lyfter min morgontrötta tvååring direkt från sängen ut till bilen.

Han sover på vägen till förskolan. Väl där väcker jag honom varsamt, lyfter över honom till en förskollärare som ger honom frukost. Jag åker till jobbet och jobbar hela dagen. Klockan fem slutar jag och ca 17.30 är jag på förskolan igen och hämtar min lilla älskling. Han är jättehungrig och direkt när vi kommer hem äter vi.

Nu är klockan 19.00 och det är dags att bada lite, sätta på pyjamas, läsa en saga och gå och sova. Så här ser verkligheten ut för de allra flesta barn. Fler och fler barn går på förskolan från ett års ålder. De är borta från sina föräldrar 50-60 timmar per vecka och sover huvuddelen av tiden då de är hemma.

När är det tänkt att den här så kallade uppfostran skulle ske? När jag var barn var jag hemma med mamma tills jag började skolan vid sju årsåldern. Några timmar i veckan gick jag kanske på lekis. När jag började skolan hade mamma, och till viss del pappa, lärt mig hur man uppför sig och allt det där med värderingar som det talas om.

Vad lär sig mitt barn? Det har jag ingen aning om. Och vem lär han sig det av? Är det av förskolläraren, som har 10-15 andra tvååringar att hålla efter, eller är det av de andra tvååringarna? Jag vet vad jag tror.

Så återigen, hur löser vi detta samhällsproblem.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s