Under 1960 talet och fram till 1972 bodde farfar i ”ena stöva” i Fåglavik utanför Herrljunga. Vi vandrade mycket på genomfartsvägen in till järnvägen, förbi glasbruket, det det bara är ett minnesmärke kvar, en bit därifrån från fanns en vägskylt till ett kapell, dit vi ibland gick, och vi vände vid ett stort hus strax innan järnvägen. Senare fick jag reda på att vårt andra Helgon Elisabeth Hesselblad var född i det huset, som numera även har en skylt uppsatt på fasaden, om detta.

Jag har aldrig varit inne i kapellet i Fåglavik men ordet kapell väcker minnen hos mig. För många år sedan var jag och far ute och spatseråkte i området runt Öresjö, när jag såg skylten Djurhults kapell. Tvärnitade och körde fram till kyrkan/kapellet och förälskade mig direkt i byggnaden. Vi var framme där många gånger, med det blev inte mer, men på något sätt kom farfar så mycket närmare av just ordet kapell. För mig blev just Djurhults kapell en koppling till min barndom, farfar, Fåglavik och Elisabeth Hesselblad.

Efter att både far och mor lämnade det jordiska livet, så fick jag äntligen möjligheten att åka dit för att övervara en gudstjänst. När jag var där första gången, så kände jag en värme och samhörighet med dem som förberedde mässan. En värme som fick min barndom att vakna på nytt. Jag kände som om hela bygden ställde upp för sitt kapell, att alla hjälpte till för att hålla kapellet levande, ett centrum i fjällbygden, som området kallas. Kanske fanns samma omtanke och vänlighet i Fåglavik, och jag hoppas i alla fall det, och låt mig få leva i den tron, i alla fall. Även om jag inte är där så ofta, utan en till två gånger om året, känner jag igen de som finns där, och de känner igen mig. Men det viktigaste, jag känner kopplingen till min barndom, till farfar, och till den bygden.

För några dagar sedan så skulle en kompis, tillika präst, hålla en mässa där. Vi åkte med honom dit och vi möttes av samma värme och glädje som alltid. Ett stort välkomnande att komma dit, en känsla att vara hemma, tack var ”kapell”.

Bilderna ovan är ett kollage från både sommar och vinter, en känsla av samhörighet, av tradition och att vi håller landsbygden och den speciella tradition som ”livet på landet” ger, levande.
Tack Gösta Mellberg för att vi fick åka med, och tack alla som håller Djurhults kapell och mina minnen levande.

Läs gärna mer om kapellet och bygden här.