I över 30 år har bror jobbat på Samhall, ett företag som han trivts på och ett ställe som varit mycket viktigt för honom. För oss övriga i familjen har det varit en stor trygghet för oss med att veta att han har fasta rutiner, men också fasta punkter. Har man ett IF, intellektuellt funktionshinder är det inte alltid så lätt att förstå förändringar, även om man accepterar detta, så märks oftast förändringarna som sker, på honom på ett annat sätt. Jag ser dem dagligen, och bekymras. Bror fick sluta gymnasiet ett halvår tidigare för att Samhall då behövde arbetskraft och att de var nöjda med hans insats under praktik, som han hade där. Alla var överens om att detta var bästa lösningen, ett jobb att gå till, en fast plats i livet,en trygghet, och framför allt ett jobb, där han tjänade sina egna pengar. Under alla år har vi, mor och far, som nu är borta, och jag som lever ihop med honom kämpat för att han skall ha de bra och en trygghet. Tyvärr kan han inte alltid själv säga vad han vill, och vi är många gånger tvungna att läsa honom, se förändringar och agera efter det. Att prata med honom, att lirka och försöka förstå vad som tynger honom.

Förutom ett kortare period under början av 90-talet så har det fungerat fantastiskt bra fram till 2012. Då valde Samhall att lägga ner produktionen i Trollhättan och flytta den till sin anläggning i Uddevalla. Detta blev för mycket för honom och många av hans kollegor där. Ungefär hälften av de som jobbade på produktionen i valde att sluta, då resorna blev för svåra. Vi, eller snarare jag kämpade vidare för brors skull. Det enda alternativ vi hitintills sett var dagverksamhet, för honom, om vi inte kämpade vidare.

I tre månader gick han sjukskriven innan Trollhättans stad gemensamt med oss hittade ett alternativ, Arbetsresor, med färdtjänst. Färdtjänst/taxiresor var han van med från första dagen i grundsärskolan till sista dagen i gymnasiesärskolan. Men som närmast anhöriga så kämpade i vidare med att han skulle utvecklas så nära alla andra, fast ha det stöd han behövde. Han började åka buss, och med hjälp av oss anhöriga och goda grannar och vänner som hjälpte till, så funkade det utmärkt. Även jag som hade kört och hämtat honom vid bussen 2 km fick mindre arbetsbörda. För mig var det ju också en trygghet, då jag med mitt nattjobb inte behövde stressa från jobbet för att köra honom.

När vi nu flyttade från Trollhättan till Lilla Edet, som kom allt i ett annat läge. I Trollättan betalade han samma pris som ett månadskort kostar och det drog kommunen via autogiro en gång i månaden. Arbetsresorna hade också ett annat avtal som säger att det inte får skilja i tid allt för mycket. Färdtjänstresorna anpassa efter hur andra vill åka och då kan önskad tid och verklig tid anpassas efter honom. Lilla Edet har inte arbetsresor. Här betalar han ordinarie färdtjänsttaxa för resorna vilket innebär en höjning för resor till över 5200:-. Vi fick skaffa ett betalkort så att han har pengar och kan betala varje enskild resa, 133 per resa, 266 per dag för att ta sig till jobbet. När jag då frågar om hur det skall funka ekonomiskt får jag till svar, att han har rätt att dra av det i deklarationen. Är otroligt glad att jag tidigare lärt honom hur man betalar med kort. Men var finns han i denna karusell? Vem tänker på bror?

Vi har nu bott i Lilla Edet i åtta månader, och under denna tid varit tvungen att varje morgon hålla koll att bilen kommer i tid, och har den inte kommit efter 10 minuter ringa förseningslinjen. Kommer inte ihåg alla ursäkter man får, när det inte funkar, men jag kommer ihåg att han liksom alla andra får löneavdrag för att han inte är där. Varje arbetsdag klockan 15,50 får jag ringa och kola så bilen har kommit och hämtat honom. Har den inte kommit, så ringer jag ånyo o 5 minuter, annars får jag ringa förseningslinjen och fråga varför.

När jag pratade med politikerna så säger de att det finns bidrag att få för resorna från annat håll. Men var då? Jag har letat och det enda jag har hittat är ett bidrag för ökade levnadskostnader som täcker ungefär halva kostnaden. Det bidraget skulle ju gå till mig, för allt det arbete jag lägger ner på honom. Men är det bidraget avsett för att ta sig till och från jobbet? I detta fall fungerar det, då vi inte har ansökt om något annat, men snart känner jag att jag vill ha betalt för det arbetet jag frivilligt gör.

Tyvärr ser jag att bror dag för dag blir mer och mer stressad, en stress som tar sig ut i irritation, en stress som påverka mig.

Klockan är nu 21.47. Jag skall säga god natt till bror, stänga dörren till sovrummet, gråta en skvätt innan jag somnar.
Ungefär kl sex i morgon bitti kommer bror och väcker mig, för att jag är ledig. Han behöver den tryggheten på morgonen att jag är vaken när han skall åka. Tio över sex knackar han åter på min dörr, säger att nu åker han till jobbet, önskar mig en fin dag, och det viktigaste av allt, DU GLÖMMER INTE ATT RINGA I EFTERMIDDAG. Min förhoppning då är att han inte kommer om tio minuter och säger att TAXIN HAR INTE KOMMIT!!!

Lyssna gärna på intervjun med mig från 2012, på P4 Väst