Två dagar under denna vecka har jag varit med Missing People och sökt efter 83-åriga Edit. Edit som var hemmahörande i Ljungskile försvann i tisdags då hon senast sågs med ryggsäck på vandring. Edit var liksom jag, även om åldern skiljer, en glad vandrare som gärna rörde sig ute.

I torsdags drog Missing People igång sitt sökande efter begäran från polisen. Jag stack dit direkt och fick min väst och vi fick oss ett område tilldelat. Nu i efterhand vet vi att där vi då sökte var långt ifrån där hon senare hittades. Men då hade vi inga uppgifter på var hon var, och målet var ju att hitta henne. Önskan är ju att hitta personen eller i alla fall göra några fynd som kan härledas till henne (vad som ev hittades är överlämnat till polisen). Vi tilldelades ett av de värsta områdena i Ljungskile, Brattforsån och dess naturreservat. I branterna som var där kanade vi i leran på fötter, på baken, snubblade på grenar och ramlade på vikande stenar, och vi bara skrattade och brydde oss inte. Vad hade vi för val? Målet var att hitta en försvunnen person, och då spelade detta ingen roll. Ytterligare ett område som var mycket lättare och gick snabbare genomsökes innan färden ställdes hem.

Lördag var det åter igen dags att ge sig iväg till Ljungskile, då med en kompis som var ny på detta med Missing People och sökningar. Hon och jag har med oss vara hundar. Dessa måste få komma ut, på både kortare och längre promenader. Att kunna kombinera dessa två saker är ett ypperligt tillfälle, anser jag till att göra en samhällsinsats. Då hade polisen fått in nya tips om var kvinnan kunde vara och vi tilldelades ett område långt från de första områdena. Här promenerade vi på en väg intill en sjö, plus det närmaste området utanför. På ena sidan hade vi vatten och på andra sidan berget. Så här vi krympa ihop oss och bredda på oss allt eftersom naturen växlade. Drygt en timma tog området att söka för oss. Allt från grusväg till nästan oigentränglig granskog. Blöta av regn granbarr i kalsongerna var ändå humöret på topp, med hopp om att hitta personen. Hade vädret varit detsamma bara för en hundpromenad hade man avstått. Nu tänkte man inte på det.

När vi var på väg tillbaka till parkeringen mötte vi hemvärnet som letade utanför vårat område, och som var ännu mera kuperat. Strax efter kom flera polisbilar in i området och vi hälsade på dem, när de körde förbi.

Väl tillbaka vid bilen så åkte vi tillbaka till mötesplatsen och anmälde oss till ytterligare ett sökområde. Detta var betydligt enklare än det första området, då det bestod av ängsmark. Här kunde vi mer gå som det ser ut på bilder när det gäller skallgång. Efter denna andra promenad så bestämde vi oss för att avsluta dagens arbete.

Väl hemkommen dröjer det inte länge innan jag får besked på radion att personen är funnen, och tyvärr avliden. Känslorna blir med en gång så tudelade, att känna att nu är arbete slut, och man vet vad som hänt är skönt, men samtidigt hade man hoppats på att hitta personen vid liv. Även om man vet att chanserna att hitta personen vid liv minskar för var timma, så finns det ju i alla fall ett hopp. Hoppet är det sista som överger.

Nu i efterhand när man kommer ihåg vad man själv har varit med om, och det som skrivits i olika medier, så inser man att man var i rätt område. Det kunde lika väl varit vi som hittade henne. Av hänsyn till alla inblandade, anhöriga mm, så väljer jag inte inte mer precisera var kvinnan hittades. Det överlåter jag till myndigheter och andra att ta ställning till.

Jag vill rikta ett stort tack till Kajsa, som var min följeslagare i Ljungskile. Ett tack till Anders och Kenneth på Missing people som var de som på plats organiserade arbetet. Tack till Tony, vår patrulledare. Fem stjärnor till dig som gjorde ett suveränt jobb i terrängen.

Tack till polis som styrde vårt arbete, tack till hemvärnet och övriga som deltog. Man ser i en krissituation hur man går tillsammans och gemensamt försöker lösa det som sker. Man ser hur bygden sluter upp runt omkring för att hjälpa till och för människor närmare varandra. Något jag tror är viktigare i vårt samhälle, idag.

Till anhöriga vill jag skänka många tankar, just nu. Vi vet vad som hänt, sorgearbetet kan ta vid och allt det praktiska som nu skall fixas. Vad som exakt har hänt, får vi vänta på, men det är en fas i arbetet. Även jag deltager tyst i sorgen.

Sov i ro, fina Edit.