Att trygghetsvandra

Min nya väst, direkt uppackad ur påsen. Nu kan jag möta innevånarna i en ny orange outfit. Härligt! Som trygghetsvandrare är jag en person som många har förtroende för, en medmänniska som man kan anförtro sig åt och prata med, ja en förebild i mångas ögon. Som nattarbetande i en bil ensam på vägarna och en trevlig nattpratare i radio, 10 minuters möte med kollegor, innan avfärd, blir inte mycket socialt umgänge. Under flera år var jag bunden hemma med vård av anhöriga,och ens liv blev väldigt isolerat. Tack och lov fanns Facebook och Twitter, som ett fönster mot världen,och man trodde verkligen att det var värden IRL man såg genom en skärm. När jag då blev fri och obunden (till viss del) så var jag tvungen att ändra mitt liv. Som diabetiker och naturälskare och även hundägare så är promenader det som ger energi. Att promenera ensam i skogen med vovven och sina tankar kan vara ett sätt att rensa hjärnan. Men ibland saknar man även den sociala biten. Att ta på sig västen, koppla hunden och ge sig ut i stan och möta människor ett fantastiskt privilegium. Nu inser man att den verklighet som man såg på internet långt ifrån är den sanna bild som finns där ute.

Som trygghetsvandrare är jag verkligen fri med få förhållningsregler. Bara att höra av sig till en kollega, skall vi ta en tur med hundarna. Oftast får vi uppslag via vår hemliga FB-grupp om var det an vara lämpligt att promenera och göra en insats. Ibland är det ungdomar som håller till på en bestämd plats som behöver vuxna omkring sig. Vår uppgift är inte att komma med pekpinnar utan att vara kompis med dem, och de blir oftast väldigt glada när någon vuxen kommer och visar intresse för dem. Många ungdomar har inte rätt stöd hemifrån då många jobbar obekvämt, är trötta efter jobbet, har många syskon som också kräver uppmärksamhet. Många gånger hör man, mamma måste jobba, pappa måste jobba. Nej,jag får inte ta hem någon då blir föräldrarna vansinniga.

När jag körde buss på 80-90-talet så kom ungdomar knappt tonåriga med en pava rött i näven och skulle ut på stan. Föräldern hade köpt ut till dem, så de skulle hålla sig borta då föräldern hade rajtan tajtan i sängen med en nybliven vän. Det skulle hålla sig borta till nästa morgon, innan de fick komma hem. Flaskan var trösten och för att hålla värmen en kall vinternatt. Andra levde i destruktiva förhållanden, och barnen flydde hemifrån får de visste att några glas, och då var bråken igång.

Förr då visste vi inte så mycket om det, men idag vet vi mer, men så finns det grupper som inte vill ta åt sig den informationen. Som trygghetsvandrare i Trollhättan har jag ju fått en del utbildning, som brandsläckning, HLR, hur man hanterar människor som fått för mycket i sig.

Ett par gånger om året har vi också utbildningar i olika ämnen. På försommaren träffas vi i polishuset och pratar då om evenemangssommaren och hur vi skall arbeta tillsammans med på bred front, och på hösten har vi FEST! Då är vi trygghetsvandrare med på ett stort julbord, tillsammans med de ansvariga för grannsamverkansgrupper, ideella föreningar som också gör en samhällsinsats. Här har vi då information om hur året varit både från kommunens och polisens sida men också förberedelser inför nästa år. I samarbete med Högskolan Väst så har vi också möjlighet att komma på många olika föreläsningar om olika aktuella ämnen som kan beröra oss, vilket ger en bra insyn i hur vårt svenska samhälle fungerar. Så oroligt värdefullt och inspirerande.

Men en annan viktig bit i vårt arbete är ju att hålla koll på klotter och klistermärken. Ser vi klotter, nerskräpning, klistermärken från extrema organisationer (ja vi har haft utbildning i vilka det är) så anmäler vi det till kommunen, som då snarast ombesörjer sanering. Lättast gör vi det genom en app, så att det direkt kommer till ansvariga i kommunen. Fungerar utmärkt! Vid våra små vandringar så ger vi bara ett besked om att vi varit ute och ev vad vi upptäckt, i vår FB-grupp. VI får inte vandra i röd zon, dvs där det händer saker, vi larmar via 112 och försvinner sedan därifrån. Då har det övergått till en polissak. Ibland kan det vara bra att inhämta kommunens och polisens synpunkter på säkerheten innan vi ger oss ut. Som vid bilbränderna och smällandet med bangers och fyrverkerier. Då gör de en bedömning av säkerhetsläget innan vi ger oss ut, om vi nu skall gå ut. Känns tryggt!

Att få prata med folk, från ungdom till pensionärer är verkligen en fröjd. Ibland händer det att man måste se till att någon ungdom kommer i fyllecell för att inte råka ut för våldtäkt, ja det är säkrare i en fyllecell än en trappuppgång. Men oftast får vi tag i en anhörig som kommer och hjälper dem hem. Ibland måste vi kontakta fältenhetens personal som kommer och är oss behjälpliga. Ibland skrämmer vi personer som flyr men lämnar cigaretthylsor och zippåsar kvar. Då blir det att polisen få ta hand om det. Det handlar sällan om att sätta dit någon, utan att man skall försöka ordna och bryta ett nedbrytande mönster och leverne. Enkelt uttryckt, mota Olle i grinden.

Vi är alla olika, en del ser problemen men jag väljer att se möjligheterna.

2 reaktioner till “Att trygghetsvandra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s