För några veckor sedan fick jag ovanstående meddelande från en prenumerant i min budbok, dvs där alla tidningsprenumeranter står och vilka tidningar de skall ha.

Hade detta varit för flera år sedan så hade detta varit klart att vi levererat tidningen hem till kund. Men i takt med att antalet prenumeranter minskar så blir det dyrare och dyrare att leverera varje exemplar och tidningarna ställer ju krav att vi skall minska våra kostnader samtidigt som vi måste ta in nya produkter att leverera på tidningsrundan för att kunna hålla servicen. Redan nu har ju kunderna på landsbygden drabbats att vi kör inte in på avtagsvägar för att leverera tidningen om det inte finns tillräckligt med prenumeranter per kilometer som gemensamt kan bära kostnaden.

Jag letade upp var abonnenten bor på Google Maps och mätte sträckan från nuvarande brevlåda till dit han önskade. Ca 1,5 km enkel väg och sedan skall jag tillbaka så 3 kilometer för en tidning, och det blev nej, precis som jag trodde.

En dag när jag var ute och åkte privat, så äkte jag fram till kunden för att prata.
Mannen är 78,5 år bor med sin hustru som är 80, svårt hjärtsjuk och är sängliggandes större delen av dygnet. I höstas var ha ute i trädgården och i närheten av växthuset föll han så olyckligt så han körde ena armen in en glasruta på växthuset och skar av flera senor och nerver i ena armen. Visst han kan fortfarande köra bil och har tillåtelse att gör detta, men efter olyckan så går han med rullator och har därför svårt att ta sig till bilen för att köra och hämta tidningar och post.

Hade jag fått bestämma så hade jag valt att köra, men mitt företag säger nej, vilket jag också förstår, då vi har ekonomiska krav på oss, speciellt efter rekonstruktionen.
Även tidningen som han har prenumererat på i 60 år säger nej att betala extrakostnaderna som uppstår.

Gemensamt har vi nu kanske hittat en lösning som förhoppningsvis fungerar.
När det gäller tidningarna och posten vi levererar, så skall hemtjänsten stanna vid brevlådan och ta med sig den hem till honom.

När det gäller post som Postnord levererar har de som krav att man skall ha fyllt 80 år för att de skall göra undantag från leveransen hem. Och i detta fall när man är ett par, så skall båda fyllt 80 år. Men efter diskussioner så har de beslutat sig att rucka på 80-årsregeln med förhoppningen att mannens tillstånd är tillfälligt. Så posten kommer att lagra hans post på stationen och måndagar och torsdagar kommer de att köra in till mannen och hans hustru med all post.

Kul om ni har några synpunkter på detta och i så fall vad. Inte lätt att bli gamma när man bor på landsbygden.

Busskompisar kallar jag de personer jag lärde känna under mina tio år som busschaffis. Jag körde buss mellan 1984 och 1994. Tror Peter kom att bli min busskompis under de första åren när han åkte bussen med mig från LeMark-land till centrum med mig.

En annan busskompis kliver på något efter Peter och säger, vet du vem som sitter där bak. Jag tittar bak i bussen genom backspegeln och ser en ung man i min ålder sitt längst bak i bussen i hörnet bakom mig. Nej, jag visste inte, men blev snart varse om det. Peter LeMarc, han som hellre umgicks med sin gitarr än sina kompisar, fick jag veta. Ja, där satt han i min buss alldeles ensam. Snart så började vi småprata när vi var ensamma, och han berättade om sin dröm om musiken och att en gång få slå, och jag puffade på honom i det. Att Peter blev just en busskompis till mig var just hans dröm, som han kämpade för, och inte minst trodde på. Jag började sakta puppa på bland kollegor, vänner, släkt och bekanta om mina möten med Peter, för jag tror att han snart kommer bli en stjärna som kommer att lysa upp mångas himmel. Ja någonstans kunde han ju umgås några minuter med mig när tillfällen gavs, och då hade han inte gitarren med, så kanske det var naturligt 🙂

Jag vet inte hur mycket Peter själv kommer ihåg från detta, men jag kommer ihåg och jag har ju följt honom under hela tiden från de första ögonblicket våra ögon möttes via backspegeln i bussen och följer fortfarande.

Otaliga är de gånger jag nynnat på ”Little Willie John” När man startade 05:55 från LeMark-land för att sedan angöra bussterminalen vid Stallbackas bilfabrik. Ibland tänkte man på honom när man körde ”pensionärslinjen” som gick på fel sida älven och nästan passerade en nerlagd mjölkbutik.

När jag sedan började jobba inom filmen fanns Peter med där också.
Det gick ju en gåta, hur vet man att biobesökaren är en Trollhättebo?
Jo man stannar kvar och läser eftertexten och lyssnar på ”Sången dom spelar när filmen är slut”. Om det beror på Film i väst eller Peter LeMark, eller båda delarna låter jag vara osagt, men stannar var det gör vi…
Själv stannade jag alltid kvar för att läsa mitt eget namn,och ja tänkte på Peter.

Kanske vi har samma bekant du och jag, Peter. ”Jag vet vad hon heter, men jag kallar henne Tess”

Ja Peter, för mig har du betytt mycket och har alltid haft en plats i mitt hjärta. Du är en härligt prick som jag gillade att prata med när det begav sig, och jag är glad att jag nu efter så många år sedan åter fått träffa dig, och inte minst fått både en bok och en skiva. Jag hade gärna pratat med lite mer, men du ÄR populär och kön ringlade lång för att få en autograf och en bild på dig. Jag ville ge även dem en chans att möte fina du.

Peter! Du har berört mitt hjärta under många år inte minst med dina texter och din musik, och det är ”Det som håller oss vid liv”.

Tack Peter för dina gärningar!

I onsdags var vi trygghetsvandrare tillsammans med företrädarna för grannsamvekan, ideella föreningar och organisationer som verkar för ökad trygghet i samhället samlade till julbord i kommunens restaurang. Vi är ju frivilliga och gör detta utan betalning just för att hjälpa och stötta grannar och medmänniskor i vardag och helg.

Innan själva julbordet så fick olika myndigheter och organisationer presentera sin rapport ur denna synvinkel. Räddningstjänsten pratade bland annat om hur våra lägenheter är byggda och att om det blir brand i en grannlägenhet så skall man stanna kvar i sin lägenheten tills räddningstjänsten kommer och tar beslut om evakuering och hur den skall ske. Många blir skärrade i en sådan situation, och packar sina väskor och försöker ta sig ut via trappor och hissar och istället drabbas av giftig rök som kan vara dödande. Så för din säkerhet, så stanna kvar, tills annat besked ges.

Polisen hade ett långt anförande inte minst med anledning av händelserna i stadsdelen Kronogården. De förklarade hur de arbetar just för säkerhet och trygghet. Detta är information fler borde få ta del utav, för att kunna förstå problematiken. Kändes oerhört matnyttigt att höra detta, och bra vetskap inför framtiden.

Min samordnare i kommunen, skrev så här om oss trygghetsvandrare:
Såå mycket beröm trygghetsvandrarna fick av polisen igår på trygghetskvällen! Sträck på er, ni som är aktiva, för ni är viktiga!

Man blir så glad av att höra sådant och blir en sporre inför kommande vandringar. Vi vet att vi har förhindrat att unga tjejer utsätts för sexuella ofredanden och annat våld, men också att vi är en lugnande part när det gäller våld på våra gator och torg. Vi skänker genom vår blotta närvaro, trygghet för ung och gammal, och man ser ju att många blir glada och säger hej när de ser våra västar. Och många gånger blir ju västen en ingång till samtal med övriga medborgare vilket är nog så viktigt.

Jag blev ju extra glad när polisen tog upp mitt förslag hur vi trygghetsvandrare skall verka för ökad integration i olika situationer. Kändes otroligt uppmuntrande för mig. Jag tror det är en viktig bit att försöka överbrygga den osäkerhet som finns mellan olika grupper, inte minst med tanke på att det finns grupper som gärna spinner vidare på denna osäkerhet och skapar rädsla inom flera grupper, rädsla som skapar splittring.

Visst, jag sträcker på mig, men jag tror att många fler skulle sträcka på sig, om de verkligen vet vilket arbete de själva utför i vardagen. För det finns så många fantastiska människor i detta landet som har ett hjärta som klappar lite extra för något eller någon. Allting räknas som godhet när det är till fromma för en eller flera, oavsett hur mycket eller litet du gör. Ingen kan göra allt men alla kan göra något.

Jag är ju numera trygghetsvandrare vars uppgift är att skapa trygghet i samhället i vår kommun och se till att inget händer.

Skall ingå gå in på det som kan hända men häromdagen hände något som värmde mitt hjärta.

Jag har varit några gånger på fritidsgården i vår stadsdel och vi har pratat om min uppgift som trygghetsvandrare. Många har verkligen visat stort intresse för det jag skall göra och ställt en massa frågor, från de yngsta som får vara på där till de äldsta. Trots åldersskillnaden så kan jag så gott det går försöka vara en av dem, och här om dagen fick jag ett bevis för att jag lyckats.

En av de viktigaste frågorna vi har pratat om är att visa varandra respekt och att inte nedvärdera andra av någon orsak. Numera är jag ju känd av många, oavsett om jag har väst på mig eller inte. Jag är ju bara en medmänniska som har en väst på mig för att visa vem jag är. Men jag är ingen polis eller myndighetsperson och jag har inga andra rättigheter än vad medmänniskor har, men jag har i min ryggsäck en telefonlista dit jag kan ringa om jag behöver ha stöd och hjälp eller kalla på någon annan.

Jag och vovven är ju mycket ute och går och när vi tidigare passerade skolan på gångbanan så går vi nu in på skolgården och promenerar där, om tid finnes. För var gång blir jag och vovven mer kända, ja vovven är ett bra sätt att skapa kontakt, och det kommer gärna några som vill prata med mig och gärna framförallt vovven, så även denna dag. Hade ett gäng ungdomar som satt på huk och fjäskade med vovven och pratade mod honom och med mig.

När jag står där med dessa ungdomar så hör vi någon äldre elev säga ”förbannade hora” om någon annan. Ingen orangeklädd lärare i närheten men en av killarna som satt där på huk gick fram till denna lite äldre eleven och säger: ”Så säger man inte, man skall visa alla respekt och det gäller även tjejer”. Den äldre killen ser mig och lunkar iväg utan att protestera. Den yngre killen kommer tillbaka till mig och vovven med ett stort leende på läpparna, och säger till mig. Att visa respekt till andra är jätteviktigt, ingen är mindre värd än någon annan. Kände mig så oerhört stolt över vad denna lilla kille gjorde, och det helt på eget bevåg. Kanske han kände sig extra trygg med att jag var där, och jag hoppas att inget hände senare med honom, för att han stod upp för alla människors lika värde.

Men det tändes ytterligare ett ljus i livets julgran hos mig och den fortsatta promenaden gick som på moln. Tänk vad lite som behövs för att visa att man är medmänniska.
Det behövs inga pekpinnar för att ändra attityder utan det gäller att ha ett sunt förnuft och kunna prata med varandra.

Om vi alla arbetar tillsammans så finns möjligheter till en bättre värld.