Peter LeMarc, en busskompis

20161126_124743

Busskompisar kallar jag de personer jag lärde känna under mina tio år som busschaffis. Jag körde buss mellan 1984 och 1994. Tror Peter kom att bli min busskompis under de första åren när han åkte bussen med mig från LeMark-land till centrum med mig.

En annan busskompis kliver på något efter Peter och säger, vet du vem som sitter där bak. Jag tittar bak i bussen genom backspegeln och ser en ung man i min ålder sitt längst bak i bussen i hörnet bakom mig. Nej, jag visste inte, men blev snart varse om det. Peter LeMarc, han som hellre umgicks med sin gitarr än sina kompisar, fick jag veta. Ja, där satt han i min buss alldeles ensam. Snart så började vi småprata när vi var ensamma, och han berättade om sin dröm om musiken och att en gång få slå, och jag puffade på honom i det. Att Peter blev just en busskompis till mig var just hans dröm, som han kämpade för, och inte minst trodde på. Jag började sakta puppa på bland kollegor, vänner, släkt och bekanta om mina möten med Peter, för jag tror att han snart kommer bli en stjärna som kommer att lysa upp mångas himmel. Ja någonstans kunde han ju umgås några minuter med mig när tillfällen gavs, och då hade han inte gitarren med, så kanske det var naturligt 🙂

Jag vet inte hur mycket Peter själv kommer ihåg från detta, men jag kommer ihåg och jag har ju följt honom under hela tiden från de första ögonblicket våra ögon möttes via backspegeln i bussen och följer fortfarande.

Otaliga är de gånger jag nynnat på ”Little Willie John” När man startade 05:55 från LeMark-land för att sedan angöra bussterminalen vid Stallbackas bilfabrik. Ibland tänkte man på honom när man körde ”pensionärslinjen” som gick på fel sida älven och nästan passerade en nerlagd mjölkbutik.

När jag sedan började jobba inom filmen fanns Peter med där också.
Det gick ju en gåta, hur vet man att biobesökaren är en Trollhättebo?
Jo man stannar kvar och läser eftertexten och lyssnar på ”Sången dom spelar när filmen är slut”. Om det beror på Film i väst eller Peter LeMark, eller båda delarna låter jag vara osagt, men stannar var det gör vi…
Själv stannade jag alltid kvar för att läsa mitt eget namn,och ja tänkte på Peter.

Kanske vi har samma bekant du och jag, Peter. ”Jag vet vad hon heter, men jag kallar henne Tess”

Ja Peter, för mig har du betytt mycket och har alltid haft en plats i mitt hjärta. Du är en härligt prick som jag gillade att prata med när det begav sig, och jag är glad att jag nu efter så många år sedan åter fått träffa dig, och inte minst fått både en bok och en skiva. Jag hade gärna pratat med lite mer, men du ÄR populär och kön ringlade lång för att få en autograf och en bild på dig. Jag ville ge även dem en chans att möte fina du.

Peter! Du har berört mitt hjärta under många år inte minst med dina texter och din musik, och det är ”Det som håller oss vid liv”.

Tack Peter för dina gärningar!

8 thoughts on “Peter LeMarc, en busskompis

  1. Så underbart skrivet om ett möte som ger så mycket i ens liv….Själv är jag som du Bengt en stor beundrare av Peter Le Marc
    Kunde tyvärr inte komma ner i lördags men då jag har världens underbaraste son fixade han detta Köpte Vinylplattan och fick den signerad o även en bok sedan tidigare….det är stort!

    Liked by 1 person

    • Tack Lasse för dina fina ord!
      Visst har Peter satt många känslor i rullning med sina ord, känslor som kanske är lite för privata för detta medium. Tror knappast jag är ensam om att känna det, eller hur 🙂
      Men det som värmer mest är just detta att han trodde på sig själv och lyckades, även om vägen bitvis varit svår.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s