THE DANISH GIRL är en fantastisk kärlekshistoria baserad på Lili Elbes och Gerda Wegeners liv. I filmen spelas de av oscarbelönade Eddie Redmayne (The Theory of Everything) och svenska Alicia Vikander (Ex Machina). Regisserar gör oscarbelönade Tom Hooper (The King’s Speech).
Året är 1926 och i Köpenhamn bor konstnärsparet Einar och Gerda. Einar är känd för sina landskapsmålningar och Gerda för sina porträtt. Deras äktenskap är starkt och kärleksfullt, om än en aning kryddlöst.
Bristen på dramatik undanröjs dock med besked den dag då Gerda ber sin make täcka för en kvinnlig modell i ett porträtt hon snabbt måste få klart. Einars upplevelse av att bära klänning inleder en inre transformation, och hon inser att livet som Lili är ett uttryck för hennes äkta jag.
Ovanstående text är från filmbolagets beskrivning av filmen.
Jag går inte så ofta på bio, liksom jag sällan läser böcker. Anledningen är att jag måste fångas ordentligt av innehållet, för att behålla koncentrationen på innehållet. När mitt intresse sjunker kan jag fortsätta och läsa/titta men mina tankar är någon annanstans och jag missar därför en del av innehållet. När det gäller böcker kan jag oftast bläddra tillbaka för att hitta platsen där min koncentration försvann, men det går inte på bio.
Filmen visar mycket fin och trogen kärlek och på många sätt kunde den bygga upp mitt känsloberg och jag kände hur hela publiken höll andan, medan vi väntade på reaktion från motspelaren. Det är det gemensamma som ger storheten till att se filmer på bio. Visst fanns det tillfällen då tystnaden kändes onödigt lång och då kändes det lite segt, medan det på andra ställen kunde önskas ytterligare någon sekund för att visa skådespelarnas rolltolkning. Filmens storhet byggde inte bara på ord, utan även skådespelarna mimik och ansiktsuttryck för att visa känslor, vilket jag vill ge en stor eloge till båda huvudskådespelarna. Måste ju säga att Alicia Vicander är väl värd den Oscar hon fick för sin rolltolkning i filmen.
Jag tittade nog bara på min klocka två gånger under hela filmen, så det gör att filmen mycket sevärd.
Aderton år och jag och min dåvarande tjej Laila startade egna danskurser i gammaldans. Vilka tider det var, och det bästa med danskurser var att folk vågade gå dit nyktra, vilket jag uppskattade. Hon och jag gick också kurser i att lära oss bugga. Oj, vad vi buggade bra tillsamman och vi kände verkligen varandra och var helt samspelta i dansen tempo. Vid ett tillfälle på Tysklandsfärjan när vi satt i baren, vi hade varit uppe och buggat ett flertal gånger, så ropar orkestern ut att de skulle bli dansuppvisning av bugg. Naturligtvis så vände vi oss om för att kolla in de dansande för att lära oss något nytt, innan vi förstod att det var oss som orkestern ville ha upp på dansgolvet. Det var bara att gå upp och bugga med inslag av jitterbugg medan publiken stor runt dansgolvet och klappade takten.
Tyvärr hände saker i mitt liv så den stora danslusten försvann, men jag har ändå behållit takten i blodet. Även de sista åren när mor satt i rullstol så kunde vi dansa hon och jag och hade så roligt. Danssteg kan jag liksom ta när som helst. Ibland på önskenätter i radion med Richard Herrey, så spelas så go dansmusik så jag stannar min tidningsbil och hoppar ur och börja dansa mitt på vägen klockan tre på natten. Ibland blir det en nighambo där jag lagt till ett moment att nudda mittlinjen på vägen med knät (är jag tokig?). 🙂
Även dagtid tar mina danskunskaper över. Många gånger tar jag mina danssteg när jag är ute med vovven och promenerar. Har ju ibland min spotifylista i örat som triggar i gång mig. Har hänt att bilar har fått tuta på mig för att väcka mig, så de kan komma förbi.
n kollega kommer in, som alltid klagat på värk i hela kroppen. I dag fanns inte minsta tendens till det. Han dansar över golvet, gör piruetter och var världens gladaste människa denna dag. Har de sista dagarna funderat på vad han skulle röstat på idag, om han hade levat. Jag går då direkt till min buss och tar mig ut till första avgångsplats och stannar där för att vänta in avgångstid. En av stamkunderna kommer och kliver på bussen i samma veva som de säger att Olof Palme mördats. Hon frågade med med stora ögon vad de sade och jag upprepade det. Hon vänder om och kliver av bussen utan ett ord.
Det är nu drygt 10 år som jag jobbar som tidningsbud. Ungefär när tidningsprenumeranterna gå och lägger sig så startar tryckpressarna på vårt tryckeri ute i Landvetter, där de flesta av Stampens tidningar numera trycks. Vi inväntar de stora rikstidningarna såsom Dagens nyheter och Svenska dagbladet. Samtidigt buntas specialtidningar upp och även veckotidningarna buntas så att varje distrikt får rätt antal. Även posten sorteras efter distrikt och gång/körordning.
