I klippet ovan läser Matilda Mattisson, Vaken med P3 & P4, ur mitt mail om minnen från dagen när vi vaknade till nyheten att Olof Palme mördats.

Hon läser så fint så jag berörs otroligt i hela kroppen

För 30 år sedan var väckarklockan inställd på 04:20, vilket den brukade vara de mornar jag skulle köra morronpasset som busschaffis. Jag skulle köra tjänst 61, vilket var en av de stadslinjer som direkt började köra 06:00. De flesta andra linjer började först 07:15 då de skulle köra ”arbetarturer” från de olika stadsdelarna till bilfabriken på Stallbacka.

Denna morgon vaknade jag extratidig och satte på radion. Det tog inte lång tid innan jag förstod att något stort hade hänt, och snart stod det klart att vår statsminister mördats. Denna natt var det Staffan Schmidt som var nattpresentatör, om nu någon annan minns honom.

På den tiden hade vi inga nattsändningar från Ekot som sände sista sändningen kl 23.
Kom extratidigt till jobbet, för att hitta stöd hos kollegorna, i den chock man befann sig.
Vi var redan många som samlats där för att försöka förstå…

En kollega kommer in, som alltid klagat på värk i hela kroppen. I dag fanns inte minsta tendens till det. Han dansar över golvet, gör piruetter och var världens gladaste människa denna dag. Har de sista dagarna funderat på vad han skulle röstat på idag, om han hade levat. Jag går då direkt till min buss och tar mig ut till första avgångsplats och stannar där för att vänta in avgångstid. En av stamkunderna kommer och kliver på bussen i samma veva som de säger att Olof Palme mördats. Hon frågade med med stora ögon vad de sade och jag upprepade det. Hon vänder om och kliver av bussen utan ett ord.
Samma sak händer två hållplatser senare men hon hann lägga upp pengarna på bordet för biljetten, och de struntade hon i…

Hela denna morgon/förmiddag blev något sätt helt surrealistisk. Folk blev som zoombies, tappade fattningen, glömde vad de gjorde. Passagerare som lade biljettpengar på myntbordet, och hörde nyheten och bara vände och gick av igen. Folk som blev förstenade mitt i en rörelse som jag var tvungen att väcka, för att det skulle gå vidare in i bussen för att inte blockera ingången i bussen. Andra kom in i bussen och satte sig för att åka, och de åkte och åkte och glömde gå av.
En äldre man var så chockad av nyheten så jag fick be om telefonnumret till en anhörig, så jag kunde be trafikledningen att ringa upp den anhörige, som kom och hämtade honom.

Folk sprang ut mitt framför bussarna på torget, utan att se sig för. De glömde allt även om det fanns de som reagerade på annat sätt.

Hela den morgonen var som en enda stor mardröm…

Har så många fler minnen från denna dag, men just att folk blev helt annorlunda mot normalt, har satt sig djupt i mitt minne. I dag förstår jag att det var den dagen Sverige förlorade sin oskuld, vi var inte längre det trygga, säkra Sverige, som vi i alla fall trodde.

Att vi haft ytterligare ett politikermord, Anna Lindh, gör inte saken bättre, och idag är hat och hot vardagsmat, inta bara mot politiker utan vem som helst kan drabbas.