En turbulent vecka gå mot sitt slut, en vecka fylld av massor av olika känslor och tankar.
När någon nära går bort så är det inte så konstigt att mycket dyker upp till ytan. Tankar känslor och man vet aldrig hur man reagerar. När jag för ca 20 år sedan fick ordna den första begravningen, så förstod jag var det betydde för mig. För det första skulle jag ordna en fin begravning för den avlidne men jag tog det också som en möjlighet att lära mig hur det fungerar, för en dag står jag där och skall ta hand om mina föräldrar och kanske fler där till. En av de viktigaste lärdomarna för mig blev i samband med det, jag vill inte sitta efteråt och ångra en massa saker vi inte gjorde, en massa frågor jag aldrig ställde och som jag aldrig kommer att kunna få svar på.
När mina föräldrar sedan gick bort så har jag aldrig behövt känna någon skuld till dem, känna att jag gjort fel, eller att jag har missat något. Visst känns det väldigt jobbigt i dödsögonblicket hur man skall hantera den akuta händelsen och den akuta sorg som samtidigt uppstår. Sorgebearbetningen gick väldigt fort för mig, mycket fortare än väntat, och visst känner jag en saknad efter dem, men jag har aldrig dräkts i sorg på samma sätt som jag gjorde efter första begravning.
Jag räknade ut att jag har ordnat tre begravningar och att jag nu har tagit farväl av sex personer i olika avskedsrum, där jag kunna se och röra vid den avlidne. Mor och far gick båda bort inför mina ögon och även där fick jag fina stunder med dem efter att hjärtat slutat slå. Min moster gick bort 1980, och då blev vi erbjudna att se henne men både mor och far skrek nej, och jag vågade inte protestera. I dag ångrar jag att jag inte valde att få se henne, men kan inget göra åt det.
Om jag bortser från minnesstunderna jag hade med mina föräldrar, så hade jag nog en av de vackraste stunderna i onsdags med min (mor)bror. Jag var helt ensam förutom en präst som fanns där vid sidan om, ifall jag behövde tröst. Jag fick ta så mycket tid jag behövde och det blev en hel timma.
Detta blev ett fint avsked och jag kände att jag klarat av allt med honom inklusive begravningen. Bror orkar inte med någon mer begravning och det accepterar jag. Sorgebinderiet jag har beställt till begravningen kommer jag att hämta på avtalad tid och åka och lägga här i vår minneslund i stället. Jag sätter mig på en parkbänk och lyssnar till hans favoritmusik på mobilen, om vädret tillåter och ber en bön. Det viktigaste för mig är inte att jag behöver visa andra min sorg, det viktigaste är vad jag bär inom mig. Det viktigaste är att han fick leva sitt liv på det sätt han ville under de förutsättningar han hade. Det skänker mig glädje och ro.
Nu går mitt liv vidare till någon annan står vid min sida och säger några fina ord när mina ögon har sluts för sista gången.
Du växte upp skaffade flickvän och ni gifte er, skaffade villa och fick två välskapta barn. Men så hände något, ni gick isär och du tog avstånd från hustrun och dina barn, som du inte ville träffa. Vi har under hela livet försökt att få dig att åtminstone ha kontakt med barnen, som har saknat dig, och du svarade ”ja, ja, ja”. Men det blev aldrig något utav det.
Men tillsammans klarade vi av många kriser och du kom tillbaka till livet. Men så kom något ikapp dig och då blev det åter den förhatliga flaskan. Du hade nu en lägenhet här i stan och en morgon vid halv fyra tiden så ringer du mig. Du hade blivit av med körkort pga rattfylla och det skulle bli rättegång mm. Gemensamt beslutade vi att bli medlemmar i Länkarna och vi gick på våra veckomöten och vi bekände båda våra alkoholproblem inför församlingen. Vi applåderade gemensamt och gratulerade de andra som klarade vissa milstolpar i sina nya nyktra liv. Vi lärde oss att cigaretter går på tre och alkohol går på sju. Det innebar att för en med alkoholproblem är sjunde timman, sjunde dagen, sjunde veckan, månaden året det värst för återfall.
Du klarade av alla dina sjuor förutom sjunde året, då det var dags igen.
Villa California 