Snutten, igår satt jag vid din älskade sjö, där du så många gånger suttit och fiskat. Det var ditt sätt att koppla av och få ro i sinnet. Du blev min extrabror när du flyttade hem till oss när jag var liten. Jag kunde inte säga ditt namn och jag kunde inte heller säga att du kom på moppen från jobbet. Jag drog i hop allt till ett enda ord och det fick du heta resten av livet. ”Snutten”, jag saknar dig.

Du växte upp skaffade flickvän och ni gifte er, skaffade villa och fick två välskapta barn. Men så hände något, ni gick isär och du tog avstånd från hustrun och dina barn, som du inte ville träffa. Vi har under hela livet försökt att få dig att åtminstone ha kontakt med barnen, som har saknat dig, och du svarade ”ja, ja, ja”. Men det blev aldrig något utav det.

Till och från slängde du även ut oss, men du kom alltid tillbaka. Du hade svårt att hitta dig själv och efter de ekonomiska bekymren som skilsmässan gav, så valde du att åka till Saudi Arabien för att jobba, komma ifrån allt här hemma och börja ett nytt liv. Men när du kom hem mådde du ännu värre än innan och den lömska spriten kom in i bilden.
Hur många gånger pendlade jag inte härifrån och ner till din lägenhet utanför Göteborg för att få ordning på dig. En gång när det var som värst, du var bakfull och hade ångest och du stapplade ut i köket. Du kommer tillbaka lika stapplande och hade den största kniven i din hand och viftade med den framför mig. Du satte dig gråtande i mitt knä och bad mig att jag skulle sticka kniven i det, du ville inte leva längre. Jag förklarade att det går inte, för om jag gör det åker jag dit för mord och det vill jag inte. Men du var för feg att göra det själv. Jag pratade med polisen och de tog beslut att du skulle in på psyket, då du var en fara för dig själv. Jösses vad jag åkte polisbil den natten.

Men tillsammans klarade vi av många kriser och du kom tillbaka till livet. Men så kom något ikapp dig och då blev det åter den förhatliga flaskan. Du hade nu en lägenhet här i stan och en morgon vid halv fyra tiden så ringer du mig. Du hade blivit av med körkort pga rattfylla och det skulle bli rättegång mm. Gemensamt beslutade vi att bli medlemmar i Länkarna och vi gick på våra veckomöten och vi bekände båda våra alkoholproblem inför församlingen. Vi applåderade gemensamt och gratulerade de andra som klarade vissa milstolpar i sina nya nyktra liv. Vi lärde oss att cigaretter går på tre och alkohol går på sju. Det innebar att för en med alkoholproblem är sjunde timman, sjunde dagen, sjunde veckan, månaden året det värst för återfall.
Du fick ditt straff och det innebar fotboja och du var låst i din lägenhet, förutom vissa tider då du skulle vara på länkarna. Även jag hade tillåtelse att ta med dig ut för att handla eller andra göromål. Med gemensamma krafter så klarade vi även av denna perioden i ditt liv.
När du avtjänat ditt straff och du åter var grön, så tog du nytt körkort igen och det var en stor befrielse för dig.

Du klarade av alla dina sjuor förutom sjunde året, då det var dags igen.

Ditt hjärta började krångla och du blir sjukpensionär. Till och från orkade ditt hjärta dålig och du svullnade upp i hela kroppen, då hjärtat inte orkade med att ta bort all vätska i kroppen. Men precis som men vår broderskärlek kom du alltid tillbaka efter dessa kriser.
När far gick bort orkade du inte närvara på begravningen, det var andra gången i ditt liv som du skulle begrava din far. 1967 din riktiga far och 2009, min och din far.

Vid mors, din och min mammas begravning, var du redan så märkt av sjukdom att du inte kunde närvara. Vi har haft många fina stunder tillsammans och klarat av många kriser ihop. Efter mors bortgång pratade vi ibland om ditt frånfälle. Du bad mig att likt för Åke, far och mor, stoppa ner din urna i jorden för den eviga vilan. Detta lovade jag dyrt och heligt och du var tacksam för det.
Dina barn kommer nu att sköta begravningen på sitt sätt och ingen har frågat mig om något. De har frågat många andra runt omkring dig om din sista vilja, men inte mig. De trodde inte ens att jag ville vara med på min egen ”brors” begravning. Som det ser ut, så kommer jag inte kunna uppfylla din sista önskan, vilket jag beklagar, men detta är något jag får leva med.

Snutten, min bror, vila i frid, en gång kommer vi åter att mötas…