Bilder från Lilla Edetmässan
Trollkarlen Ason Bson Cson och konfrencier Jens Ericson
Nicolás Lopés Fors uppträder
DenisÄngelProjektet
Folkets hus Lilla Edet
Flinks äteria och Flinks Event
Håkan Jonson, en veteran på mässan
K-B Rör AB
STC
BlommaLin
Grästorps bryggeri med Lilla Edetöl
Stendahls bil
Edetrasta
Frendo/Preem
Södra Bohusläns Räddningstjänstförbund
Edethus
Lilla Edets kommun
ICA Boströms
Och vi tackar kvällens inspiratör Leif Gardtman, skolchef i Lilla Edet, med samma gåva som vi tackat alla våra inspiratörer med en Kexchoklad med texten ”Vilken hjälte”.
För visst är man en hjälte när man lyfter andra?
Inspirerad av Leif, så skulle jag idag vilja gå runt på skolorna i Lilla Edet och ge alla anställda och elever var sin kexchoklad med ovanstående text. När man står på prispallen och man får guldmedaljen runt halsen, så får man inte glömma det trots allt är ett lagarbete, som ledde fram till pallplatsen.
I en insändare i vår lokaltidning kunde man efter valet i höstas läsa följande:
Tack alla lärare!
I en het och spänd valrörelse arbetar modiga och stolta lärare med det viktiga uppdraget att förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på.
Ni lärare ska undervisa om politiska ideologier, politiska partier, demokratins principer och Sveriges demokratiska system. Ni ska även undervisa om källkritik och lära eleverna att kritiskt granska information.
I en tid med högt tonläge i den politiska debatten i Sverige är detta uppdrag både viktigt och svårt. Det jobb som ni lärare gör är viktigt för demokratin i Sverige och det ska ni ha uppskattning för.
Tack alla lärare i Sverige, och särskilt tack till alla lärare i Lilla Edets kommun!
Anders Nordgren, verksamhetschef Lilla Edets kommun, Leif Gardtman, förvaltningschef Lilla Edets kommun
Skolans roll är inte bara att lära baren att ett plus ett är två, utan även vila på demokratisk grund, vara källkritiska och lyfta alla individer till att bli medborgare i samhället. Att dra en skarp gräns mellan vad skolan och vad föräldrar och vi övriga medmänniskor skall göra, går knappast. utan vi alla måste medverka till att skolan kan få bästa möjliga klimat att arbeta i. Ja, det gäller inte bara skolan utan hela samhället. Personligen har jag ju länge arbetat på sociala medier om att vi måste lyfta det positiva mer. Samtidigt arbetar jag i mer mörker, för att lyfta enskilda människor, ge dem stöd att våga ta nästa steg.
Genom att lyfta andra, så lyfter man sig själv, det var ett viktigt budskap från Leif.
Leif som var kvällens inspiratör och satt i blickfånget, dit vi alla satt och tittade, valde att genast lyfta oss alla andra till att bli delaktiga.
Leif visade direkt hur han ville ha sin kväll, där vi alla blev en del av ett dialogsamtal, istället för en mer traditionell föreläsning. Ett samtal där vi direkt blev inkluderade och involverade och fick göra vår röst hörd. Två ögon att se med, två öron att höra med, gjorde oss lyhörda för varandra, men också en mun att formulera våra tankar i demokratisk anda. Leif tog flera exempel ur sitt liv, där han lyft de svaga, i vissa fall värstingar, till att ta fram andra sidor hos dem, sidor de knappast själva visste att de hade. Gillar framförallt hans pedagogiska nästintill filosofiska tankar om alla människors lika värde och demokrati i skolan.
Tack Leif för ett mycket inspirerande möte, ett möte där vi lärde oss att inte bara lyfter lärarna, eleverna, och andra i skolvärden. Ett möte där vi inte bara lyfter innevånarna i Lilla Edet, utan gemensamt lyfter hela Lilla Edet. Allt under parollen #MERmänsklighet.
Nu förtjänar vi alla en kexchoklad, GRYMT JOBBAT!
Tittade på programmet om Josefin Nilsson på SVT och än en gång förfasas jag över den grymhet en del av oss män använder oss av. #MeToo skulle börjat mycket tidigare, eller var det nu det var viktigt att det började?
–
Redan på 80-90-talet när jag var bussis så mötte jag många av dessa kvinnor som blivit utsatta, och fram tills att bubblan sprack, trodde jag att de levde i världens lyckligaste äktenskap/förhållande. I de flesta fall handlar det inte om något sexuellt utan om dominans. Vi vet att forskningen säger att de flesta som råkar ut för mäns våld är män. Unga män som när de fått något i sig på krogen, tror att de kan förändra världen med våld och hot. I Trollhättan vill krogarna ha öppet längre, och där säger polisen nej, och vi trygghetsvandrare står bakom dem i detta. Vi behöver inte mer våld på stan, utan mindre. Vi behöver visa kärlek och omtanke för varandra.
Varför trodde jag att en av de män i min närhet, var den bästa make/fader, tills bubblan sprack. Vi vet att våld i nära relationer är något som ökar, och jag hoppas på att det beror på att fler vågar anmäla. Det är samtidigt ett av de svåraste fallen att utreda, då sådant oftast sker inom huset fyra väggar och i avsaknad av vittnen. Ord står mot ord, som vi populärt kallar det. Hade jag vetat om detta tidigare, så hade kanske en del av mina kvinnliga släktingar fortfarande varit i liv.
Vi medmänniskor måste vara med varsamma över det som vid en första anblick kanske inte är så perfekt som det kan verka. Vi vet att många av dessa kvinnor är så nedbrutna mentalt så de orkar inte ta striden själva.
Tisdagen började med sol och blå himmel och senare övergick den i Kulturtisdag och den gröna färgen blev synlig. Tisdagarnas evenemang på Lilla Edets Folkets Hus under rubriken #Kulturtisdag, har blivit viktigta i mitt liv här på orten. Här samlas man i olika möten allt från fullsatta salonger till mindre, mer känslomässiga möten, i de olika rummen.
Denna tisdag var det ett möte med författarinnan Anna Laestadius Larsson, som stod på programmet. Att jag blev intresserad av Anna och hennes författarskap var hennes tema om kvinnor i historien. Kvinnors och även mäns kamp för mer jämställdhet mellan könen inte minst under #MeToo har jag följt via Katarina Wennstams böcker. Nu fylldes denna historik på med kvinnors kamp några århundranden tidigare och framåt. Anna såg glad ut när hon blickade ut över oss i publiken och såg att det var många män som var intresserade. Ja vi män måste engagera oss mer för kvinnors fri och rättigheter, när man ser att kvinnor ofta var männens smycke, och dörröppnare, och skulle sprida njutning för män.
Annas senaste bok Kurtisanen beskrivs på Piratförlagets sida bland annat så här:
Blott sexton år gammal debuterade hon på landets mäktigaste teaterscen, Bollhuset. Från logerna blickade kungen och hans hov ner på henne. Förmögna män mätte henne med lysten blick. Hennes skönhet var en förbannelse som skulle få henne landsförvisad till det förrevolutionära Paris. Men också en tillgång när hon ensam gav sig iväg på bildningsresa till Italien och lyckades charma den europeiska eliten.
I boken beskrivs hur adelns privilegier levde vid sidan om allmogen och rännstenens smuts. Anna gav en målande blick från sent 1700-tal och framåt, och samtidigt tänkte jag att en del fortfarande är kvar i det århundradet, och bevisar det på sociala medier.
Anna berättade mycket om researchen för boken och det som blev en färdig exemplar, som stod framför henne. Att skriva en bok, är inte bara att sitta framför ordbehandlaren och låta fantasin flöda, utan fantasin måste också ha en fast förankring i verkligheten, som också kräver sitt jobb. Det fångade Anna upp på ett fint sätt genom sitt skickliga sätt att fånga vårt intresse, genom att ta ett avsnitt från sin research och berätta vad det stod där. Många av de runda orden hon läste trodde jag var nya för vår tid, men så var det inte. Hon var fin och varnade innan och bad känsliga lyssnare att hålla för öronen. Vet inte om någon gjorde det, eller om vi alla var härdade för det språkbruket.
Jag visste inte så mycket om Anna sedan tidigare, och har inte läst någon av hennes böcker, men nu finns de i alla fall nerladdade i min telefon.
Oftast sätter jag på kängorna, tar vovven i koppel och promenerar i skogen samtidigt som boken spelas upp i mina öron. Jag är helt säker på att både jag och vovven kommer att gå ner i vikt på grund av/tack vare Anna.
Tack Lilla Edets kommun för Kulturtisdag, ett evenemang som blir ett värmande inslag i verkligheten, en dunjacka i ett kallt klimat.
Och inte minst tack till Anna Laestadius Larsson för din målande föreläsning.
Fyra ungdomar som tror på framtiden
Fyra ungdomar som vill något
Fyra ungdomar som tar tag i saker
Fyra ungdomar som vill inspirera
Så vill i alla fall jag beskriva LEA, Lilla Edets Arrangörsförening, en av de nyaste föreningarna i vår kommun. Deltagarna får professionell vägledning genom Kultur i Väst, och arrangören Isabel Lagos i ett samarbete med Lilla Edets kommun. Förhoppningsvis kommer detta projekt att kunna sprida sig i hela regionen.
I går hade dessa ungdomar Kick-Off, för sin verksamhet. Det började med ett infotält på busstorget där de tog emot intresserade och informerade om sin verksamhet. Människor kom fram och pratade med ungdomarna och gav dem sitt stöd och tips, inför framtiden. Glädjen och det där ”djävlar anamma” lyste om hela gruppen. Vilken känsla att få vara med på ett litet hör av detta!
Även föreningen Nördimperiet hade en mötesplats på torget som visade upp sin verksamhet.
Målet med projektet är ju att fånga upp ungdomar till att skapa något, till fromma för ungdomar, kommunen och regionen. Detta är inte minst viktigt i skolans arbete, till att hitta de personer, som kan och vill skapa något nytt, skapa levande möten mellan människor och generationer. När vi lever i en digital värld på nätet. Visst är det roligt med vänner på Facebook, men det går inte att jämföra med möten IRL. Lilla Edet behöver också ett rikare kulturliv, inte minst för ungdomar, och där har du och jag, som har ungdomen i backspegeln ett ansvar till att stödja och hjälpa dessa fantastiska individer.
Efter mötet med dessa ungdomar så ser jag verkligen fram emot deras nästa projekt, Färgfestivalen som kommer att gå av stapeln i maj och då i Slottsparken. Ledorden i detta är värme, färg och att synas. Gruppens mål är att nå ut till fler ungdomar, som tyvärr inte tar så stor plats i kommunen och inte har så mycket evenemang just för dem.
Efter alla uppträdanden, möten med alla engagerade samtal med ungdomar och projektledare, så var det skönt att få grilla marshmallows över öppen eld, som sedan smakade som len vanilj när de smälte på tungan.
Tack LEA för en inspirerande dag som blev en fullträff!
I går kväll var det dags för inspiratör #2 i serien #MERmänsklighet att ta plats i stolen. Kvällens gäst var Sten-Åke Lyngstam som berättade om språkcafe och betydelsen av Interkulturella relationer.
I dag tror många att Sverige är världens navel och allt kretsar om kring det, men är det verkligen så? Sverige ett litet land ute i periferin, har byggt sitt välstånd på export och internationella relationer och i många fall även importera arbetskraft för att kunna lyfta och utvecklas. Mor var ju en av de som kom till Borås för att lyfta TeKo-industrin när de behövde lyfta svensk textil. Då hade Algots varit på turne i Tyskland för att hitta sömmerskor till sina fabriker. För mig som visste, var ju detta bara en bekräftelse på vad dessa interkulturella möten innebar för Sverige och vårt välstånd. Sten-Åke kunde med sina berättelser sätta i många pusselbitar i mitt ”livspussel” för att få mig att inse att hur viktigt dessa kontakter med omvärlden är.
Sten-Åke som har sitt förflutna förvärv inom bilindustrin, såg ju hur viktigt det var att möta andra människor med respekt och bygga upp förtroenden mellan människor. Detta till fromma både för sitt företag och Sverige. Det pratas så mycket om svensk kultur, men vad är det? Inte ens våra helger firas ju på samma sätt i vårt eget land, utan bygger på lokala och regionala sedvänjor, som utvecklats, många gånger genom influenser utifrån omvärlden. Här kunde Sten-Åke hela tiden sätta tummen på insikten och förklara för oss åhörare vad som var viktigt.
Genom sitt arbete inom bland annat Rotary verkar han fortfarande inom de interkulturella möten, för att vidga våra vyer. Rotary intresserar sig, och verkar, för att höja den humanitära och etiska standarden i samhället – ”verka för tjänandets ideal som grundval för all rättskaffens gärning” – en förutsättning för fred i världen.
En rotarian bär ofta Rotarys märke – ”rotaryhjulet” – som ett medlemsmärke: ett kugghjul i guld och blått med sex ekrar. Vi kan alla vara en del av detta, ett kugghjul, som får maskineriet att rulla och utvecklas. Så fort vi träffas så sätts maskineriet i rullning, en rullning där vi alla behövs för vårt välstånd, inte bara ekonomiskt, utan även kulturellt, både lokalt och internationellt.
Tack Sten-Åke Lyngstam för ditt engagemang och inspiration. Tack för öppnade ögon, många skratt och insikter som berikade. Vi gick långt över sluttiden, en sluttid som inte hade passerats än, om vi inte såg ett hopp om en morgondag och framtid.
Tack Ulf och Mai, tillsammans levererar vi framtiden som börjar i detta nu.
Tack alla besökare, ni är delar i hela världens maskineri.
#Kulturtisdag här i Lilla Edet har skapat möjligheten till nya möten som berör. I går var Nisse Nidej Ottenhag här på besök med sitt budskap i ord och bild:
Vi är alla fulla av färger –
mitt mål är att göra färgerna synliga
Trots att jag bott i Trollhättan och Lilla Edet i nästan 60 är, var detta ett namn som för mig var okänt. Varför detta gått min näsa förbi, vet jag inte, men nu har jag massor att ta igen. Nisse född och uppvuxen i Lilla Edet och numera boende i Trollhättan har tagit omvägen via Frankrike, Monaco och USA, där han har fått ställa ut sin konst.
Nisse började med konst på sandstranden vid Gaddesanna badplats där han byggde figurer i sand. Vid ett tillfälle skapade han sin fru i sand i full storlek och badgästerna flockades runt hans skapelse. DE undrade vem det var, och han svarade att det är hans fru, som ligger där uppe. Hela ”publiken” sprang dit för att kolla originalet. Utskällning och snickerboa blev straffet, nästan.
Numera har han skapat sin egen stil inom konsten och det är att måla, oftast ansikten, för att ta fram färgerna i oss. Inte nog med det, utan han visar också att det lilla kan bli stort.
I en av målningarna har han i en pupill skapat ytterligare ett konstverk. Många är dessa detaljer som får oss att känna konsten som konst och livsstil.
Här en person som med text och musik har skapat sin konst och med Nisses hjälp har fått musiken att bli levande i färger.
Nisse berättar på konst.se följande:
Genom min process att skapa porträtt söker jag efter att visualisera färg-
rikedomen inom oss och upptäcka vad som gör mig intresserad av livet
och människan. Det är en överväldigande känsla att börja från en tom duk
och att skapa en individ, skikt efter skikt, lager efter lager.
Jag älskar att upptäcka detaljer och fragment som gör oss till individer. Att
skapa ett hyperrealistiskt porträtt känns som en spegel som saknar sin själ.
Att skapa ett abstrakt porträtt är väldigt mycket själ, men varje gång du
tittar på porträttet kommer du att ändra din uppfattning av det. Jag är på
väg att upptäcka båda teknikernas styrkor och sätta ihop dem för att finna
det jag söker. 1997 startade utforskandet för mig och det pågår fortfarande.
Jag kan inte annat att hålla med Nisse i ovanstående.
Att kunna följa hans utveckling på de tavlor som hänger i Folkets hus i Lilla Edet var en resa i sig. Att sedan via berättelser och bildspel få följa en annan resa runt i världen var en annan upplevelse.
Vill du se mer av Nisses målningar så rekommenderas Instagram.
Tack #Kulturtisdag, för denna nya bekantskap, en värld i färg öppnade sig i motsats till mycket som är svart/vitt idag. En levande värld med känsla in i minsta detalj, som värmer en frusen själ.
I dag är det Internationella kvinnodagen och jag sällar mig till den grupp som arbetar för jämställdhet. Är du med på tåget?
Tack till Katarina Wennstam som inspirerar mig med sina böcker i ämnet.
Lite tidningsrubriker från dagen.
Erlandsson lämnar riksdagen – ska ha tafsat på riksdagsledamöter
Länk
Tenfjord-Toftby utsatt för Erlandssons tafsande: ”Förbannad och kränkt”
Länk
Martin Timell stämmer TV4
Länk
En anhållen för våldtäktsförsök i centrala Stockholm
Länk
Efter strypvåldtäkt – offret vill ha högre ersättning
Länk
Äldre kvinna skyddade sig med sekatör – fick förövarens DNA
Länk
Delade meningar om jämställdhet i skolan
Länk
Efter fantombilderna – Över 200 tips om överfallen på kvinnor
Länk
Tre olika överfall – polisen misstänker samma gärningsman
Länk
”Kvinnor betalar ett helt annat pris”
Länk
Svenska män äger dubbelt så mycket som kvinnorna
Länk
År 2019 och jag är på besök hos den nybildade Regnbågsgruppen här i Lilla Edet. Min första fråga till var och en var om de var bögar, eller? Nej, verkligen inte, det intresserar mig inte om andras sexualitet, för Regnbågen och det som ryms under den är så mycket större än bara en sexuell läggning och homosexualitet.
För mig är Regnbågen en symbol för acceptans och människors lika värde oavsett sexuell orientering men också funktionshinder mm. För mig är Regnbågen en sätt att visa att varje människa är värdefull och en del av en gemenskap.
Senaste gången jag gick Pride under Regnbågens flaggor var Trollhättan, där jag också är Trygghetsvandrare. Jag hade på mig min trygghetsvandrarväst som symbol vem jag representerade och det var kommunen. Jag fick en flagga att vifta med, och vifta det gjorde jag, på ena sidan var flaggan och på andra sidan stod det Centerpartiet. Och jag gick bland den Socialdemokratiska gruppen. Så mer multikulti kunde det inte bli. Men när vänner får reda på att jag gick Pride, fick jag frågan om jag är bög, om jag gillar killar, jag kanske gillar både killar och tjejer. Mitt enkla svar var att jag gillar människor, och att de skall få vara som de känner sig hemma med.
För ett par år sedan var jag och bror i Stockholm. Vi hade missat att det var Pridefestival men jag kände att här kan jag göra en insats. Så vi valde att gå paraden och då gick jag under parollen MÄN, för jämställdhet. Jag tror på jämställdhet, även mellan könen. Men anser också att vi män har ett stort ansvar för våld mot kvinnor. En kvinna som fanns i mina tankar var kvinnan i Falkenberg som fick hela sitt underliv söndertrasat, då han blev kåt på att föra upp en varm lödkolv i hennes underliv. När det fungerade dåligt så värmde han upp området mellan hennes ben med ett varmt strykjärn.
Detta tog Katarina Wennstam upp i en av sina böcker. När hon läste protokoll från olika domar, reagerade hon på att mannen hade dömts till liv bakom lås och bom, i sex år… Detta var inom hemmets fyra väggar och inget som media tycker var intressant att skriva om. De blåser hellre upp att någon har blivit tafsad/våldtagen i löpspåret.
När jag hade möte med polisen senaste gången inom Trygghetsvandringen så var det just våld i nära relation som vi ser här i området ökar. Tyvärr har vi (inte än i alla fall) sängkammarpoliser. Säger ett stort tack till Trollhättan stad som gett mig utbildning om våld i nära relation, så att jag har möjlighet att kunna upptäcka sådant, om jag misstänker det.
År 2019 tror många att Pride är en bögparad, men är det verkligen det?
Jag som sedan början av 1990-talet är behandlad för Panikångest, depressioner mm och även har en del sjukersättning för att jag inte kan jobba full tid, drabbas ju också. Men jag måste väl må bra, och det finns lyckopiller. Ja härligt med lyckopiller, vilken lycka att må bra…. vilken lycka att dessa piller finns, som kan ge biverkningar att våra respektive könsorgan inte fungerar, jag vilken lycka! Vilken lycka att vara impotent!
– Varför har inte du gift dig och skaffat barn?
– Jag är impotent.
Det kanske jag skall svara när någon frågar mig varför jag är sambo med min bror, och har min pojkvän, som är en dvärgpudelhane.
Jag ser att Regnbågen måste göra mer arbete, för att informera om vad det verkligen är.
Tack till Regnbågsgruppen här i Lilla Edet, ert arbete behövs mer än någonsin, och jag tänker stödja er på det sätt jag kan.
Och ni som valde att avsluta vänskapen på Facebook när jag checkade in på evenemanget, kanske behöver läsa på mer, och försöka förstå att det handlar om så mycket mer än vad era fördomar får er att tro …
Ovanstående text såg jag hos en vän på FB och började fundera på vad personen menade med detta. Personen jobbar i kommunen i en utsatt position och med frågor som i vissa läger ses kom kontroversiella.
Personen har ca 1000 vänner men ”bara” fyra har gett någon form av reaktion på detta och bara två har kommenterat. Jag kanske är dum som reagerar på detta, men jag tror på devisen ”ingen rök utan eld”, så någonstans inom personen finns det något som gnager.
Men hur skall jag som medmänniska reagera på detta? Skall jag som 996 andra av vännerna strunta i det? Visst spelar FB:s algoritmer in,vilka som ser det, men det är ändå för lite som reagerar på detta anser jag. Är vi ”svenskar” för fega och tänker, om du sköter ditt, så sköter jag mitt. Vi kanske stoppar huvudet i sanden och låtsas som om det inte finns.
En av mina vänner går nu sjukskriven med depression och självmordstankar pga av hat och hot. En annan vän har jag suttit med i flera nätter och pratat med, då personen tagit till ”flaskan”, pga hot tidigare i livet. En annan person tog kontakt med mig då den hade ångest och sug, då hen hade slutat med Cannabis för sex veckor sedan.
Vad skall jag som medmänniska göra när jag ser sådant? Skrolla förbi och låtsas som om jag inte sett det, eller skall jag visa att jag bryr mig?
Jack Werner skrev i sin blogg här om dagen:
Det är jobbigt att vara systemkritiker. Om man har en samhällsvision som skiljer sig radikalt från hur det för tillfället ser ut får man kämpa länge i motvind innan man ser någon förändring, om den ens någonsin kommer.
Förutsatt att det är systemet i stort man kritiserar, naturligtvis. Det blir mycket lättare om man hårdhänt ger sig på dess mjukdelar: människorna som lever och verkar inom systemet. Vanliga människor som inte hör hemma i offentligheten, men släpas till dess arena och slås upp som representant för problemet. Då, plötsligt, kan man göra skillnad. Dinglar man en ensam och oförberedd människa framför sina följare kan det ge ett ofta komplext problem ett ansikte och dessutom fokusera en liten grupps löst definierade vrede till ett effektivt vapen och en kännbar kraftmätning.
Tror ingen av mina vänner är svaga, utan snarare varit starka för länge…
Jag vet hur det är att vara utsatt för hat och hot, och hur dåligt man kan må av detta. Att sitta och göra polisanmälningar, sända tillbaka saker någon har beställt i mitt namn, hjälpa till att spåra de som hotar mig, både via FB och mail. Detta gång på gång…
70 talet satt vänner inför oss och speciellt mor, Alla utlänningar skall ut ur landet. Mor svensk medborgare med född i Tyskland. Hur upplevde jag det som tonåring och som älskade min mamma.
När jag protesterade fick jag till svar, men jag menade inte så.
Jag bryr mig inte om vad du menar, jag reagerar på det du säger.
Själv fick jag en polisanmälan, för mordförsök, på mig för några år sedan, då en vän fick en hjärtinfarkt, efter att vi haft ett mindre angenämt samtal.
Hur skall jag som medmänniska reagera när jag ser sådant.
Skall jag skrolla förbi och låtsas att problemet inte finns, eller skall jag ge mig till känna och försöka vara ett stöd för personen?
Avslutar med ytterligare ett citat från Jack Werner från ovanstående blogginlägg:
Men kanske framför allt tänker jag idag på den kvinna som var en av hundra att visas upp på en skylt utanför Gävle, som ett välkomnande ansikte för de på vägarna. Hon är en lärare som kämpat mot cancer och nominerats till att hamna på skylten av hennes elever som imponerats av hennes outsinliga styrka och glädje, trots sjukdomen. Hon delade plats på skylten med ytterligare 99 Gävlebor.
Men det var just hon som bar slöja.
Därför bars hon fram i Facebookgrupper och på Twitter som symbolen för en inbillad invasion, som en pappfigur för en dold krafts ondskefulla propaganda, och hängdes ut på Samhällsnytt för att hon som en av många muslimer gått i den enda moskén som finns att besöka i Gävle. Någon tog till våld och saboterade skylten där hon syntes, helt enkelt för att de inte stod ut med en människa som såg ut på ett sätt de inte själva accepterade.
Jack Werners blogg hittar du här…
