Ovanstående text såg jag hos en vän på FB och började fundera på vad personen menade med detta. Personen jobbar i kommunen i en utsatt position och med frågor som i vissa läger ses kom kontroversiella.

Personen har ca 1000 vänner men ”bara” fyra har gett någon form av reaktion på detta och bara två har kommenterat. Jag kanske är dum som reagerar på detta, men jag tror på devisen ”ingen rök utan eld”, så någonstans inom personen finns det något som gnager.

Men hur skall jag som medmänniska reagera på detta? Skall jag som 996 andra av vännerna strunta i det? Visst spelar FB:s algoritmer in,vilka som ser det, men det är ändå för lite som reagerar på detta anser jag. Är vi ”svenskar” för fega och tänker, om du sköter ditt, så sköter jag mitt. Vi kanske stoppar huvudet i sanden och låtsas som om det inte finns.

En av mina vänner går nu sjukskriven med depression och självmordstankar pga av hat och hot. En annan vän har jag suttit med i flera nätter och pratat med, då personen tagit till ”flaskan”, pga hot tidigare i livet. En annan person tog kontakt med mig då den hade ångest och sug, då hen hade slutat med Cannabis för sex veckor sedan.

Vad skall jag som medmänniska göra när jag ser sådant? Skrolla förbi och låtsas som om jag inte sett det, eller skall jag visa att jag bryr mig?

Jack Werner skrev i sin blogg här om dagen:

Det är jobbigt att vara systemkritiker. Om man har en samhällsvision som skiljer sig radikalt från hur det för tillfället ser ut får man kämpa länge i motvind innan man ser någon förändring, om den ens någonsin kommer.

Förutsatt att det är systemet i stort man kritiserar, naturligtvis. Det blir mycket lättare om man hårdhänt ger sig på dess mjukdelar: människorna som lever och verkar inom systemet. Vanliga människor som inte hör hemma i offentligheten, men släpas till dess arena och slås upp som representant för problemet. Då, plötsligt, kan man göra skillnad. Dinglar man en ensam och oförberedd människa framför sina följare kan det ge ett ofta komplext problem ett ansikte och dessutom fokusera en liten grupps löst definierade vrede till ett effektivt vapen och en kännbar kraftmätning.

Tror ingen av mina vänner är svaga, utan snarare varit starka för länge…
Jag vet hur det är att vara utsatt för hat och hot, och hur dåligt man kan må av detta. Att sitta och göra polisanmälningar, sända tillbaka saker någon har beställt i mitt namn, hjälpa till att spåra de som hotar mig, både via FB och mail. Detta gång på gång…

70 talet satt vänner inför oss och speciellt mor, Alla utlänningar skall ut ur landet. Mor svensk medborgare med född i Tyskland. Hur upplevde jag det som tonåring och som älskade min mamma.
När jag protesterade fick jag till svar, men jag menade inte så.
Jag bryr mig inte om vad du menar, jag reagerar på det du säger.
Själv fick jag en polisanmälan, för mordförsök, på mig för några år sedan, då en vän fick en hjärtinfarkt, efter att vi haft ett mindre angenämt samtal.

Hur skall jag som medmänniska reagera när jag ser sådant.
Skall jag skrolla förbi och låtsas att problemet inte finns, eller skall jag ge mig till känna och försöka vara ett stöd för personen?

Avslutar med ytterligare ett citat från Jack Werner från ovanstående blogginlägg:

Men kanske framför allt tänker jag idag på den kvinna som var en av hundra att visas upp på en skylt utanför Gävle, som ett välkomnande ansikte för de på vägarna. Hon är en lärare som kämpat mot cancer och nominerats till att hamna på skylten av hennes elever som imponerats av hennes outsinliga styrka och glädje, trots sjukdomen. Hon delade plats på skylten med ytterligare 99 Gävlebor.

Men det var just hon som bar slöja.

Därför bars hon fram i Facebookgrupper och på Twitter som symbolen för en inbillad invasion, som en pappfigur för en dold krafts ondskefulla propaganda, och hängdes ut på Samhällsnytt för att hon som en av många muslimer gått i den enda moskén som finns att besöka i Gävle. Någon tog till våld och saboterade skylten där hon syntes, helt enkelt för att de inte stod ut med en människa som såg ut på ett sätt de inte själva accepterade.

Jack Werners blogg hittar du här…