Gårdagen bjöd på regn och rusk, och så regnade det lite emellan innan det kom en ny skur.
Närmare klockan ett så var det så mycket uppehåll att jag och vovven kunde tar vår 3 kilometare. När jag kom upp till Kohagen, jag området heter så, tittade jag ut på hästhagarna. Inte en häst gick där idag, de kanske var inne pga ruskvädret. Dessa hagar var en gång våra utägor och här hade vi oftast ungdjuren som då gick här hela sommardelen av året och betade. Många av ungdjuren kände ju igen en och kom gärna och pratade med en, när man tittade till dem och räknade in dem. Beroende på väder och vind och tid man hades, så gick man dit eller tog traktorn. I dag var det ruskväder och jag minns en gång ett annat ruskväder ungefär vid denna årstid.

Ett intensivt lågtryck hade parkerat över vårt område med regn blåst, regn och blåst om vartannat. På kvällen tog det i och blev ännu intensivare och trots att det borde varit ljust längre så blev det mörk tidigt, åskan tog fart och blixtarna lyste upp den mörka himmelen som om det vore dag. Jag var bekymrad för mina djur fast jag redan hade tittat till dem ett par gånger denna dag redan, så jag tog traktorn upp igen.

De hade packat sig tätt tätt för att hålla sig torra och skydda varandra mot vinden. De förstod snart att jag var där och de kom och tryckte sig samman hos mig för att känna trygghet och värme och där stod jag mitt i regnet och kände hur vattnet från håret rann ner för mitt ansikte. Jag insåg snart att här kan de inte vara i natt, utan de måste inomhus.

Normalt körde vi ju dem på kärra efter traktorn dit upp men det fanns inte tid till att fixa nu. Jag hann i blixtarnas sken räkna in dem och jag visste att alla var där. Det fanns inget alternativ, jag var tvungen att chansa och hoppas att allt gick bra. Jag öppnade hagen och började vandra hemåt den kilometer som det var med djuren i tätt följd. Handen fick vara min vindrutetorkare för att jag skulle se och ljuset från blixtarna hjälpte till att lysa upp den väg jag skulle vandra. Jag var ju rädd att att åskan skulle slå ner i närheten och orsaka panik bland djuren, eller ännu värre slå ner i oss. En kilometer i det vädret var långt mycket längre än en vanlig kilometer var och det tog tid. Försökte så gott ja kunde hålla koll så alla djur var med. Vi stundom plaskade i vattnet och stundom simmade vi nog men vi rörde oss sakta hem och jag tror de flesta förstod vart vi skulle. När vi snart var hemma och de kände igen sig sprang de snabbt fram till ladugårdsdörren och jag kunde öppna den och alla ville in på en gång. Väl där inne var det torrt, upplyst och lite varmare och alla djur intog direkt sina platser där de normalt står och lade sig ner i trygghet. Visserligen var de fortfarande blöta på ytan men här blåste och regnade det inte. Det var med lättnad jag kunde räkna in dem och se att alla var med.

Hur genomblöt jag var, så var det värt all möda att se dem ligga där i sina bås i tryggheten och undra hår många av dem som skänkte mig en tacksamhetens tanke.
Jag kände mig i alla fall som en god husbonde när jag sedan tog på mig torra kläder.
De fick stanna inne i två nätter innan det hade torkat upp såpass att vi på nytt kunde få dem på kärran och frakta dem tillbaka till betesmarken. För att gå med dem som jag gjorde hem, hade aldrig funkat.

Tack mina djur för detta starka minne.

Jag vakande ungefär som vanligt vid sjutiden i går morse. Hörde hur bror drog sina timmerstockar efter lördagens firande. Ja, både firandet och att få sova var honom väl förunnat. Jag gav honom den möjligheten att få sin morgon och även sin dag idag också.
Själv bestämde jag mig för att promenera till kyrkan, inte minst för att få mina dagliga promenader men också hålla sockernivån på lagom nivå men också hålla kroppen igång trots hälsporren som hela tiden gör sig påmind.

Skulle jag promenera via stigen över de sommarfagra ängarna eller skulle det bli vägen. Det blev vägen då jag kände mer trygghet ifall någon skulle hända. Kyrkan trivs jag i då den är vacker men jag hittar också kärleken där som jag saknar ibland på de sociala medierna. Promenad fram och tillbaka gick i sakta mak för att inte frästa på foten allt för mycket och jag kände mig glad. Vovven blev också glad när han förstod att vi inte skulle gå den vanliga vägen. Här finns nya dofter, nya upptäckter precis som våra tidningar ger nya uppslag, föreställer jag mig.

När bror hör att jag är hemma igen kommer han med ett strålande leende i ansiktet och tackar för gårdagen som var gudomlig. Han och jag är nog väldigt lika då vi vill visa vår tacksamhet och framföra det till våra medmänniskor. Söndag och sommar betyder ofta musik i våra kyrkor, vilket vi gärna njuter av och oftast är det lite mer okända personer som förgyller våra liv. Ingen dansbandsmusik med Lasse Stefanz eller pop med Ulrik Munther. I går hade vi tre alternativ i olika kyrkor men vi valde Västra Tunhem där Susanna Moberg trio spelade.

Men först skulle vi ha lite mat i oss och vi lagade den gemensamt och under tiden plingade det till i min mobil, en bekant delade ett evenemang i närheten med utställning om den smalspåriga järnvägen mellan Trollhättan och Nossebro. Den skulle firat 100 år i år om den levat, men idag är det borta och delvis är det gång och cykelvägar och på andra ställen har det blivit bilväg. Vi åkte till denna hembygdsgård för att se på utställningen men också att få efterrätten serverad till middagen. Gissa vad efterrätten blev 🙂

När vi hade slickat ur all grädde ur mustascherna åkte vi vidare till musiken. Susanna, Emil och Andreas hade redan förberett sig i kyrkan. Susanna beskriver sig själv så här:

”Från barock till visa”

Susanna Moberg,
frilansande sångerska, sång och körpedagog.
Ofta anlitad som solist i runt om i landet.
Hennes repetoar är bred och hennes ljusa naturröst och texliga närvaro ger många möjligheter.

Här fanns en visskatt, både från Sverige men också våra nordiska grannar, blandat med folkmusik och spelmansmusik. Helt okänd musik blandades mer mer känd musik och när ”Jag ger dig min morgon” spelades så kunde ju inte jag låta bli att sjunga med i texten. Tycker det är så fint när vi kan ge lite av oss själva till någon/några vi tycker om.
Själv promenerad jag fram efter att musiken var slut och tackade dem personligen för att jag fick möjlighet att lyssna till dem.
Tack Susanna, Emil och Andreas. Ni satte guldkant på söndagen.
Kärlek kan visas på så många sätt och ger oss kraft och stryka att möta vardagen.
Dagen avslutades med ett glas vin på altanen och bror gav igen ett leende med ett stort ”Tack för en underbar dag”.

Hittade ett par youtube-klipp och delar med mig av dem.

 

Bror, jag älskar dig så innerligt mycket. Många gånger har det varit du och jag mot världen, tillsammans med mor och far. Numer har bara vi varandra och vi försöker gemensamt komma fram till vad och hur vi skall göra. Två dagar på året har den ena av oss ett veto, ett absolut sådant.I går var det din tur.

När du klivit upp igår, stämde jag i med skrövel i halsen, i Jag må han leva följt av fyrfaldigt leve, HURRA! Du stod lika andäktigt som högvakten utanför kungens slott och njöt av det du hörde.

Efter frukosten gav vi oss i väg till slussarna i Trollhättan för att äntra Elfkungen och en tre timmars båtfärd på älven mellan Trollhättan och Vänersborg. Kanske inte den mest vackra delen av älven men oftast en lagom utflykt i tid för turister och vi kände oss verkligen som turister i och med att det är så sällan vi åker dessa turer med båten och att vi får se området av en annan vinkel än man är van med. Vi passerar bergskanalen, centrala staden med sina parker och stadsbebyggelsen och upp mot Trollhättans skärgård. När vi började närma oss Brinkebergskulle sluss, blev turisterna som barn på julafton. Det skulle bli så spännande med slussningen. In i slussen, porten stängs och vatten fylls på, ut ur slussen 6 meter högre än när vi åkte in. Ut i Karls grav där båten vänder och in i slussen för att sjunka 6 meter. Så medan turisterna sprang fram och tillbaka för att inte missa något så satt vi ner och tittade på turisterna i stället.

Efter båtturen tog vi oss till Vänersborg och ”Kopparn” för att äta födelsedagsmiddag. ”Kopparn” eller Koppargrillen som det egentligen heter startade för 50 år sedan och de blev snabbt kända för sin bearnaisesås. Numera har de utökat menyn så nu kan du får både kött, fisk, pommes till, och även andra såser. Verkligen lyxigt.

Efter att han njutit av god mat och dryck, så även Nussä, så blev det spatsergång i Vänersborg. Vi promenerade vänerstranden efter upp till Skräcklan och dess stuga där vi inmundigade efterrätt bestående av våfflor med sylt och grädde. Promenaden gick så fint och vi hörde hela tiden vattnets kluckande mot stranden samtidigt som folk låg på filtar och njöt i solen medan en och annan tog sig ett dopp i vattnet. Vi njöt av alla blommor och planteringar där och hälsade på Birger Sjöbergs Frida.

Efter det promenerade vi åter till ”Kopparn” för att njuta lite varierande dryck på utepuben innan hemfärden och dagen avslutades i gemenskap med en drink.

I går hade du utnyttjat ditt vet till att vi gemensamt skapade något fint, det var bara du och jag mor världen.

Bror vill också skicka en varm hälsning till alla som på olika sätt hyllat honom på sin 49-åriga födelsedag.

Vet inte vad som hänt i mina flöden på sociala medier men i går var första gången på länge som jag vakande upp med en kopp kaffe och romantik. Det började med att kompisar hade lagt upp ett foto på sitt nya uterum. Det var två leende människor, det var blommor, det var tända ljus och det var var glas med vin. Med en gång spreds ett leende på mina läppar.
Strax efteråt kom kom en annan kompis med bilder som visade gåvan han hade fått av sin hustrur på dagen, då det är 20 år sedan de blev ihop. Strax efteråt kom det upp foton på nyplanterade blomlådor hängandes på balkongräcket.

Kärleken flödade i mitt flöde och jag kände en styrka i att ha så fina vänner.
Det är något helt annat att vakna upp till detta än delningar där vårt främlingsfientliga parti dissekeras. Där högern kastar skit på vänstern och där vänstern kastar skit på högern.

Jag kände att detta blir en dag i min smak, känna glädje. kärlek och tacksamhet gentemot mina vänner som är så fina.
Inte långt efter de första fina bilderna och tankarna dök en avisering om ett nytt blogginlägg upp. Jag läste om en vandring i Bayern med bilder och fin text som gav mig ännu mera styrka och inspiration till att möta dagen. På morgonpromenaden kom hästarna och korna och hararna och mötte oss som alltid. Det kom ett SMS från kompisen där han meddelade att han kommer hit och hjälper mig med stubben, som jag vill ha bort.
Jag hann att planera dagen så att jag var hemma när det skulle ske.
Stubben kom bort och nu var det min tur att börja arbeta med stenträdgården. Då kom regnet. Men vad gjorde det, mobilen plingade till och det visade sig vara napp på lite efterlysningar för att hitta släkten som vi tappat kontakten med för länge, länge sedan.

Det var länge sedan jag promenerade på rosa moln och kände kärlek. Sist jag var så fnittrig och glad som igår var när mina nya blodtrycksmediciner krockade och jag hade närmare 300 i blodtryck. En hel helg skrattade jag, åkte på molnen, var på ladugårdstaket och jag flög som en svala i luften. Innan dess var det nog när jag var nykär. Det gjorde jag igår också, fast denna gång av den kärlek som visade sig på alla sätt.

Höjdpunkten i mina flöden kom när min kompis väktaren skickade ut en bild på sin hund som nu var godkänd väktarhund. Som han kämpat, men det av resultat. Jag tror att han var otroligt stolt över sin vovve och jag var minst lika stolt över dem båda.

Säger som min kompis Robert Klåvus med ett av hans fina citat: Det viktiga är alltid att möta hat med kärlek. För kärleken är inte mesig. Den är stark. Det absolut starkaste vi har.

Även denna dag har mött mig med kärlek och fast det just nu är dimmigt ute, så tror jag ändå att dagen kommer att bli kärleksfull, fylld med romantik och kärleksfulla människor och djur.

Kärlek till er alla!

Vaknar åter upp efter en regnig natt och solen börjar bryta igenom molntäcket. Jag hoppas att dagen blir vad den lovar, i form av ljus, kärlek, grönska. Jag lever i mitt paradis med väter och djur inpå knutarna, och där den äkta kärleken blommar.

Har redan sett en del av mina vänner på sociala medier sprida sin kärlek till varandra och dela dem med mig, och jag blir så varm inom mig. Med min hälsporre så tar det ett par timmar för mig att få tillbaka rörligheten i foten och i underbenen, så mitt tidig möte med naturen får vänta lite, men jag längtar. På min promenad kommer först hästarna i hagen och vill säga god morgon och förväntar sig lite klappar på nosen och gärna en puss också.

Lite senare passerar jag kohagen där kor, kalvar och en tjur går och betar. Strax ger en av dessa upp ett MU och hela flocken kommer springandes och vill säga god morgon. 23 djur vill få en klapp på nosen, men kärlek får ta tid. Det är det finaste vi kan ge varandra.

I går på promenaden såg jag att det var en saltsen utplacerad i hagen. Jag kunde inte låta bli utan tg mig in där och lade mig på alla fyra och började slicka, precis som man gjorde när man var barn. Vilken känsla av salt smak i munnen och bli barn på nytt. På vägen därifrån så tramade jag på en landmina och skitdoften spred sig om mig. Det var att försöka torka av sig så gott det gick i gränset. Skit är natrurlig, jämfört med annan skit vi stoppar i oss idag. Jag dör inte av lite skit på skorna. Visst är det skönt att veta.

Att se alla blommor som blommar och sprider kärlek gör mig så glad och varm. Jag känner mig stolt och glad att ha denna natur och kärlek omkring mig.
Att njuta av min självsamhet eller några fina vänner i paradiset, det är så underbart.
Tack livet, tack naturen för att jag får leva så här.

För några dagar sedan fick jag höra att Katarina Wennstams bok ”Flickan och Skulden” skulle komma ut i som ljudbok på Storytel. I går var det dags och jag laddade ner den i samma ögonblick som den blev tillgänglig och började lyssna på den på morgonpromenaden. Sex timmars berättelser och jag skulle kunna lyssna på den på mina promenader och den skulle bli ”utläst” på mindre än en vecka. Ni som känner mig vet att jag tidigare lyssnat på mycket ljudböcker på mina tidningsrundor. Men ju mer extravaror detta jobb inneburit har det också krävt mer koncentration och det funkar inte med ljudböcker då. Men igår var det dags och något hände inom mig och boken fångade mitt intresse så till den milda grad att jag inte kunde släppa den. Förutom att jag fikade med en kompis, så blev det sträckläsning eller lyssning i sex timmar. Detta har aldrig hänt tidigare i mitt drygt 56-åriga liv.

Jag blev så uppslukad av ämnet som just nu väcker många känslor i o m att ämnet ät återkommande aktuellt och inte minst just nu när vi dagligen matas med uppgifter i press om våldtäkter på festivaler.  Under 2015 anmäldes 18 100 sexualbrott, varav 5 920 rubricerades som våldtäkt. Delar man 5920 i 365 dagar så innebär det att det sker drygt 16 våldtäkter i Sverige per dag. Är det något som vi skall acceptera? Dessa uppgifter har jag hittat på BRÅ:s hemsida.

Jag lyssnade, ibland blev jag mycket chockad över det fakta jag hörde, ibland skämdes jag ögonen ur mig för mig själv, när mina fördomar kom på skam. Men mest sträckte jag på mig just för att jag fick stöd för min uppfattning, vilket jag har min livserfarenhet att tacka för. Även här konstaterar jag att allt inte är svart eller vitt, det finns miljoner med nyanser däremellan. Jag ser många av mina vänner, på Facebook och framför allt på Twitter komma med lösningar, lösningar som är enkla i sitt svartvita spektrum. Men det krävs så mycket mer… Det krävs attitydförändringar hos politiker, i domstolar, hos oss ”vanliga” människor, ja just hos oss vanliga män och kvinnor. Blev glad när jag hörde att redan på 1200-talet blev våldtäkt ett brott, tills jag hörde anledningen…
Våldtäkt i straffrättslig mening var inte ett brott för att man förgripit sig på kvinnan utan att man förgripit sig på en annan mans egendom. Hupp, milt sagt.
När jag var fem år kom en lag som definierade att en äkta kan begå våldtäkt mot sin egen hustru.

Nu är det 2016, och fortfarande skuldbeläggs kvinnor med nedsättande ord, och de blir straffade av oss medmänniskor som skyldiga till det som hände. Vågar vi inte prata om kvinnor som offer får våld, så kan vi ju inte heller se dem som offer. Kan vi inte se dem som offer får våld, så lär vi skuldbelägga dem för att de gjort något för att bli våldtagna. Än idag 2016 finns det personer som vill skuldbelägga mig pga mitt kön för att kvinnor våldtas. Först säga att jag våldtar och sedan kräva att jag skall ställa upp på krav att motverka detta, känns inte OK. Detta får mig att känna ilska mot de som har denna förlegade syn på människor. Idag pratas om män och RIKTIGA män. Vad är skillnaden?
Är jag man om jag inte ätit de piller jag fick till mig via post, och är jag RIKTIG man som ätit de piller som kom. Efter att ha sökt på internet kunde han till slut konstatera att burkinnehållet var ett slags potensmedel. Syftet med tabletterna var att: ”öka storleken, öka uthålligheten, förbättra det erigerade tillfälligheterna, öka tillfredställningarna.” (Läs artikeln här) Det kanske är någon av mina kompisar som gör skillnad på män och RIKTIGA män som tyckte att jag skulle omvandlas till en man med ”högre stånd”.

Katarina skrev så här i boken:
Unga kvinnor är fortfarande fjättrad av risken att få dåligt rykte. Att bli våldtagna att bli social paria . Men detta innebär också vi har snöat in på uppfattningen att alla människor av manligt kön är potentiella våldtäktsmän. Eftersom hela detta resonemanget utgår från att män i vissa fall inte kan bärga sig.
Vifta på rumpan framför en man och så måste han bara ha sex, nu. Är det inte dags att vi börjar se sexualbrott som de är utan ursäkter och omständigheter, en våldtäkt är en våldtäkt oavsett hur situationen är, oavsett vem kvinnan är., oavsett hur mannen har kommit i kontakt med henne. Men vem skall då ändra på sig? Skall kvinnor fortsätta leva i skräck, i skräck för övergrepp i skräck för att bli förskjutna, skall kvinnor även i detta århundrade vara tvungna att knipa ihop benen, i alla bemärkelser, eller är det dags att vi riktar in oss på de som bär på skulden, på dem som våldtar men också för att frigöra alla de vanliga vettiga män, som fortfarande i vår upplysta tid utpekas som möjliga sexuella galningar.

Tack till er vänner som fick upp mina ögon för denna författare som på ett otroligt målande sätt fick upp ögonen för vad våldtäkt verkligen är och innebär.

Tack till dig Katarina Wennstam som fick mig att lyssna, tänka, fundera och och uppslukas av det du berättade. Jag har hunnit lyssna på dig i debatter, hunnit läsa en del krönikor i ämnet, som du skrivit mm, och jag har funderat på hur många av oss människor som fortfarande är insnöade.