Gårdagen bjöd på regn och rusk, och så regnade det lite emellan innan det kom en ny skur.
Närmare klockan ett så var det så mycket uppehåll att jag och vovven kunde tar vår 3 kilometare. När jag kom upp till Kohagen, jag området heter så, tittade jag ut på hästhagarna. Inte en häst gick där idag, de kanske var inne pga ruskvädret. Dessa hagar var en gång våra utägor och här hade vi oftast ungdjuren som då gick här hela sommardelen av året och betade. Många av ungdjuren kände ju igen en och kom gärna och pratade med en, när man tittade till dem och räknade in dem. Beroende på väder och vind och tid man hades, så gick man dit eller tog traktorn. I dag var det ruskväder och jag minns en gång ett annat ruskväder ungefär vid denna årstid.

Ett intensivt lågtryck hade parkerat över vårt område med regn blåst, regn och blåst om vartannat. På kvällen tog det i och blev ännu intensivare och trots att det borde varit ljust längre så blev det mörk tidigt, åskan tog fart och blixtarna lyste upp den mörka himmelen som om det vore dag. Jag var bekymrad för mina djur fast jag redan hade tittat till dem ett par gånger denna dag redan, så jag tog traktorn upp igen.

De hade packat sig tätt tätt för att hålla sig torra och skydda varandra mot vinden. De förstod snart att jag var där och de kom och tryckte sig samman hos mig för att känna trygghet och värme och där stod jag mitt i regnet och kände hur vattnet från håret rann ner för mitt ansikte. Jag insåg snart att här kan de inte vara i natt, utan de måste inomhus.

Normalt körde vi ju dem på kärra efter traktorn dit upp men det fanns inte tid till att fixa nu. Jag hann i blixtarnas sken räkna in dem och jag visste att alla var där. Det fanns inget alternativ, jag var tvungen att chansa och hoppas att allt gick bra. Jag öppnade hagen och började vandra hemåt den kilometer som det var med djuren i tätt följd. Handen fick vara min vindrutetorkare för att jag skulle se och ljuset från blixtarna hjälpte till att lysa upp den väg jag skulle vandra. Jag var ju rädd att att åskan skulle slå ner i närheten och orsaka panik bland djuren, eller ännu värre slå ner i oss. En kilometer i det vädret var långt mycket längre än en vanlig kilometer var och det tog tid. Försökte så gott ja kunde hålla koll så alla djur var med. Vi stundom plaskade i vattnet och stundom simmade vi nog men vi rörde oss sakta hem och jag tror de flesta förstod vart vi skulle. När vi snart var hemma och de kände igen sig sprang de snabbt fram till ladugårdsdörren och jag kunde öppna den och alla ville in på en gång. Väl där inne var det torrt, upplyst och lite varmare och alla djur intog direkt sina platser där de normalt står och lade sig ner i trygghet. Visserligen var de fortfarande blöta på ytan men här blåste och regnade det inte. Det var med lättnad jag kunde räkna in dem och se att alla var med.

Hur genomblöt jag var, så var det värt all möda att se dem ligga där i sina bås i tryggheten och undra hår många av dem som skänkte mig en tacksamhetens tanke.
Jag kände mig i alla fall som en god husbonde när jag sedan tog på mig torra kläder.
De fick stanna inne i två nätter innan det hade torkat upp såpass att vi på nytt kunde få dem på kärran och frakta dem tillbaka till betesmarken. För att gå med dem som jag gjorde hem, hade aldrig funkat.

Tack mina djur för detta starka minne.