Vaknar åter upp efter en regnig natt och solen börjar bryta igenom molntäcket. Jag hoppas att dagen blir vad den lovar, i form av ljus, kärlek, grönska. Jag lever i mitt paradis med väter och djur inpå knutarna, och där den äkta kärleken blommar.

Har redan sett en del av mina vänner på sociala medier sprida sin kärlek till varandra och dela dem med mig, och jag blir så varm inom mig. Med min hälsporre så tar det ett par timmar för mig att få tillbaka rörligheten i foten och i underbenen, så mitt tidig möte med naturen får vänta lite, men jag längtar. På min promenad kommer först hästarna i hagen och vill säga god morgon och förväntar sig lite klappar på nosen och gärna en puss också.

Lite senare passerar jag kohagen där kor, kalvar och en tjur går och betar. Strax ger en av dessa upp ett MU och hela flocken kommer springandes och vill säga god morgon. 23 djur vill få en klapp på nosen, men kärlek får ta tid. Det är det finaste vi kan ge varandra.

I går på promenaden såg jag att det var en saltsen utplacerad i hagen. Jag kunde inte låta bli utan tg mig in där och lade mig på alla fyra och började slicka, precis som man gjorde när man var barn. Vilken känsla av salt smak i munnen och bli barn på nytt. På vägen därifrån så tramade jag på en landmina och skitdoften spred sig om mig. Det var att försöka torka av sig så gott det gick i gränset. Skit är natrurlig, jämfört med annan skit vi stoppar i oss idag. Jag dör inte av lite skit på skorna. Visst är det skönt att veta.

Att se alla blommor som blommar och sprider kärlek gör mig så glad och varm. Jag känner mig stolt och glad att ha denna natur och kärlek omkring mig.
Att njuta av min självsamhet eller några fina vänner i paradiset, det är så underbart.
Tack livet, tack naturen för att jag får leva så här.