För några dagar sedan fick jag höra att Katarina Wennstams bok ”Flickan och Skulden” skulle komma ut i som ljudbok på Storytel. I går var det dags och jag laddade ner den i samma ögonblick som den blev tillgänglig och började lyssna på den på morgonpromenaden. Sex timmars berättelser och jag skulle kunna lyssna på den på mina promenader och den skulle bli ”utläst” på mindre än en vecka. Ni som känner mig vet att jag tidigare lyssnat på mycket ljudböcker på mina tidningsrundor. Men ju mer extravaror detta jobb inneburit har det också krävt mer koncentration och det funkar inte med ljudböcker då. Men igår var det dags och något hände inom mig och boken fångade mitt intresse så till den milda grad att jag inte kunde släppa den. Förutom att jag fikade med en kompis, så blev det sträckläsning eller lyssning i sex timmar. Detta har aldrig hänt tidigare i mitt drygt 56-åriga liv.

Jag blev så uppslukad av ämnet som just nu väcker många känslor i o m att ämnet ät återkommande aktuellt och inte minst just nu när vi dagligen matas med uppgifter i press om våldtäkter på festivaler.  Under 2015 anmäldes 18 100 sexualbrott, varav 5 920 rubricerades som våldtäkt. Delar man 5920 i 365 dagar så innebär det att det sker drygt 16 våldtäkter i Sverige per dag. Är det något som vi skall acceptera? Dessa uppgifter har jag hittat på BRÅ:s hemsida.

Jag lyssnade, ibland blev jag mycket chockad över det fakta jag hörde, ibland skämdes jag ögonen ur mig för mig själv, när mina fördomar kom på skam. Men mest sträckte jag på mig just för att jag fick stöd för min uppfattning, vilket jag har min livserfarenhet att tacka för. Även här konstaterar jag att allt inte är svart eller vitt, det finns miljoner med nyanser däremellan. Jag ser många av mina vänner, på Facebook och framför allt på Twitter komma med lösningar, lösningar som är enkla i sitt svartvita spektrum. Men det krävs så mycket mer… Det krävs attitydförändringar hos politiker, i domstolar, hos oss ”vanliga” människor, ja just hos oss vanliga män och kvinnor. Blev glad när jag hörde att redan på 1200-talet blev våldtäkt ett brott, tills jag hörde anledningen…
Våldtäkt i straffrättslig mening var inte ett brott för att man förgripit sig på kvinnan utan att man förgripit sig på en annan mans egendom. Hupp, milt sagt.
När jag var fem år kom en lag som definierade att en äkta kan begå våldtäkt mot sin egen hustru.

Nu är det 2016, och fortfarande skuldbeläggs kvinnor med nedsättande ord, och de blir straffade av oss medmänniskor som skyldiga till det som hände. Vågar vi inte prata om kvinnor som offer får våld, så kan vi ju inte heller se dem som offer. Kan vi inte se dem som offer får våld, så lär vi skuldbelägga dem för att de gjort något för att bli våldtagna. Än idag 2016 finns det personer som vill skuldbelägga mig pga mitt kön för att kvinnor våldtas. Först säga att jag våldtar och sedan kräva att jag skall ställa upp på krav att motverka detta, känns inte OK. Detta får mig att känna ilska mot de som har denna förlegade syn på människor. Idag pratas om män och RIKTIGA män. Vad är skillnaden?
Är jag man om jag inte ätit de piller jag fick till mig via post, och är jag RIKTIG man som ätit de piller som kom. Efter att ha sökt på internet kunde han till slut konstatera att burkinnehållet var ett slags potensmedel. Syftet med tabletterna var att: ”öka storleken, öka uthålligheten, förbättra det erigerade tillfälligheterna, öka tillfredställningarna.” (Läs artikeln här) Det kanske är någon av mina kompisar som gör skillnad på män och RIKTIGA män som tyckte att jag skulle omvandlas till en man med ”högre stånd”.

Katarina skrev så här i boken:
Unga kvinnor är fortfarande fjättrad av risken att få dåligt rykte. Att bli våldtagna att bli social paria . Men detta innebär också vi har snöat in på uppfattningen att alla människor av manligt kön är potentiella våldtäktsmän. Eftersom hela detta resonemanget utgår från att män i vissa fall inte kan bärga sig.
Vifta på rumpan framför en man och så måste han bara ha sex, nu. Är det inte dags att vi börjar se sexualbrott som de är utan ursäkter och omständigheter, en våldtäkt är en våldtäkt oavsett hur situationen är, oavsett vem kvinnan är., oavsett hur mannen har kommit i kontakt med henne. Men vem skall då ändra på sig? Skall kvinnor fortsätta leva i skräck, i skräck för övergrepp i skräck för att bli förskjutna, skall kvinnor även i detta århundrade vara tvungna att knipa ihop benen, i alla bemärkelser, eller är det dags att vi riktar in oss på de som bär på skulden, på dem som våldtar men också för att frigöra alla de vanliga vettiga män, som fortfarande i vår upplysta tid utpekas som möjliga sexuella galningar.

Tack till er vänner som fick upp mina ögon för denna författare som på ett otroligt målande sätt fick upp ögonen för vad våldtäkt verkligen är och innebär.

Tack till dig Katarina Wennstam som fick mig att lyssna, tänka, fundera och och uppslukas av det du berättade. Jag har hunnit lyssna på dig i debatter, hunnit läsa en del krönikor i ämnet, som du skrivit mm, och jag har funderat på hur många av oss människor som fortfarande är insnöade.