Nej, jag skulle inte vilja leva om mitt liv… Jag är störtnöjd med livet som det varit även om vissa delar inte blivit som jag tänk eller önskat. Att vara spontan och leva livets lyckliga dagar, så som jag kunde göra tidigare, men ibland får man chansen och då måste man ta den. Sådant gillar jag…

I går var det 2 gånger en timma med bil. 2 gånger tre timmar med tåg, och jag var i huvudstadens centrum. Några ärenden och sedan med den gröna linjen ut till Rågsved för att träffa två fotokonstnärer. Två fotokonstnärer som skildrar mannen ut ett konstnärligt perspektiv. Två personer med olika sidor i sitt sätt att fota och så valde de var sin sida i lokalen, en svart och en vit.

Att få gå runt och titta på bilderna, diskutera hur bilderna kommit, hitta tankarna till motivet och poseringen men också diskutera ljussättning, detaljer o konstnärsskapet, framtagandet av linjer men också utjämnandet av konturer för att ge hela bilden en en levande inramning.

Detta var verkligen en upplevelse att få en privatvisning på detta sätt. Många tankar och många tips kom till mig till mitt eget fotograferande men också efterbearbetning av mina egna bilder. Längesedan jag själv photoshop:ade mina bilder, och också länge sedan jag använde systemkameran, men idag duger min mobil till mycket och Paint i datorn kan ta bort de värsta missarna, om det så skulle vara. Men det är ju inget som kommer i närheten av vad dessa proffs har gjort. Jag känner mig verkligen full av beundran till er, och denna utställning, som var värd varje minut och varje krona. Att sedan en av modellerna dök upp spontant gjorde inte saken sämre, utan var mer som pricken över i.

Längtar till nästa gång jag får vara lika spontan och att det då handlar om en annan utställning än fyra bilder inne i ett missionshus. Då har ni åter igen lantis på besök.

Tack Ola och Rickard för fantastisk konst!

Tack Torbjörn för den människa du var, tack för alla stunder tillsammans, tack för ditt hjärta av guld och tack för att du såg att människan var viktigt. Du var den politiker som betydde allra mest för mig, det var du som fick upp mina ögon för en mänsklig politik. Det var du som fick mitt hjärta att vakna för alla människors lika värde, något jag bär med mig idag.
Tack för alla glada skratt tillsammans och tack för alla telefonsamtal, vi haft. Du som jag återvände hela tiden till våra rötter, och vi hämtade alltid vår kraft från naturen.
Tack Torbjörn och vila i frid!

Denna gång har jag skänkt en summa pengar till din fond, då jag tror de gör mest nytta där.

Mina tankar går i dag till Solveig, som jag träffade ett par gånger hemma i ert kök. Det är många år sedan nu, men det är inte så många år sedan vi pratade i telefon, du och jag Torbjörn. Det var strax innan far skulle fylla 80 år.

Största gemensamma arbete hade vi i samband med fartygsbyggen i Kalmar.

Du har stor tacksamhet hos oss, för att du rodde det hela i land, och när sedan far gick i väggen efter den perioden, så var du en av de första som skickade blommor till far. Sådant värmer.

Söndagen inleddes med en lång sovmorgon, nästan till klockan åtta. Sällan jag sover så länge, då jag tycker att morgonstund har guld i mund. Inget överhängande som behövde göras och vädret var lite växlande men ömsom regn ömsom sol. Istället kunde jag arbeta lite med datorn och förbereda en del arbete.
I fredags kom nya avtalet från kommunen om vi vill fortsätta med arbetet för utsatta människor, vara stödboende åt människor som behöver akut boende mm. Det har ju legat nere i tio år, då vi haft många egna problem med hälsa och annat.

Jag fundera starkt på om vi skall fortsätta eller inte. Man vill ju gärna fortsätta den gärning mor och far drog igång, men samtidigt funderar jag på om jag ar den orken idag. Att vara personstödjare, och vara tillgänglig i stort sett dygnet runt, är inte alltid så lätt och jag har ju min broder som behöver mycket uppmärksamhet från mig. Samtidigt vet man att det finns personer som akut behöver få ett tak över huvudet. När man ser kvinnor och män som hals över huvudet har flytt hemifrån för att hitta trygghet och kunna sova lugnt, hinna andas, hinna fundera på vart man skall ta vägen. Ibland måste man få till boende på annan ort, och kanske både skyddad identitet och kanske helt nya identitetsuppgifter för att inte hamna ”ur askan i elden”.

Andra människor har ju hamnat snett i livet, pga arbetslöshet, skiljsmässa och andra bekymmer. Att då bygga upp ett förtroende, att vara en person att vända sig till, som kan ge trygghet, kan då vara livsavgörande. Ett annat sätt är att arbeta frivilligt utan att ta det stora ansvaret, och bara vara med medmänniska är också ett alternativ.  Så hur jag skall göra med avtalet har jag ännu inte bestämt.

Eftermiddagen kunde jag och bror njuta på vårt kära Slottscafe med kaffe och våffla, lite promenad i parken och sedan att ”tjöta” med folk. Bara det är ju ett alternativ för välmående. Vi njöt där i ett par timmar innan det var dags för hemfärd och att äta middag.

Kvällen avslutades sedan med en Bach-konsert på orgel i vår vackra kyrka. En dryg timma med bara fin musik som strömmade från kyrkorgeln och utan att ett ord sade. När det sedan blir stående ovationer i kyrkan, så känns glädjen fullständig.

Kreativitet är något fint, anser jag. Vi som bloggar är en ju en sorts kreativa människor som sätter ord på tankar, bilder, upplevelser och känslor. Jag tycker det känns mycket fint att få ta del av era/dessa människors liv och det stärker mig. Andra är ju de som genom sin fotografiska förmåga försöker sprida sin bildalster, ibland helt oredigerat ibland med fotografering i vinklar, med också men också med ljussättning och rätt miljöer att presentera sitt objekt i.

Dessa personer ger mig en glädje med sina text och bildalster. När sedan dessa personer uppmärksammas lite extra för sina gärningar, sprider sig hos mig en glädje.

Två av mina fina vänner har oberoende försökt visa den mjuka, nakna mannen (ingen pornografi eller synliga kön). Detta visar, enligt mig, en helt annan sida hos mannen än man ser i debatter. Detta är långt ifrån de flickbilder som presenterades i herrtidningar som hade ett annat fokus. Detta är helt enkelt konstnärlig fotografering av nakna män, är konst verkligen är en konst.

Dessa två, till mig,  fina vänner Rickard och Ola sammanfördes och gör en gemensam utställning på Rågsveds kulturs nu under Stockholm Pride. Det fanns en nervositet hos dessa herrar om hur utställningen skulle tas emot, men när då självaste ordföranden för festivalen i Nyhetsmorgon uppmärksammar en sådan utställning och ger det extra skjuts, så känns det otroligt fint att en kreativitet får sådan uppmärksamhet. Känner mig otroligt glad för deras skull och när sedan vernissager av utställningen får en sådan respons av antalet besökare och deras ord, kan knappt glädjen känna några gränser.

Vill verkligen gratulera mina vänner till framgången.

I klippet ovan: Nyhetsmorgon i TV4 från 2016-07-25: Christian Valtersson tipsar om aktiviteter utanför tullarna under prideveckan under samlingsnamnet Pride City.

Länk till utställningen

Ännu en berättelse från min tid som busschaffis.

Arne och Brita träffades som mycket unga. De trivdes ihop och umgicks så mycket de kunde. När de slutade skolan så hamnade de på olika ställen för att själva försörja sig. Kärleken höll de vid liv genom brev och att försöka träffas när möjligheten gav tillfälle. Kärleken till den andra fanns hela tiden och efter några år så hqde de båda tjänat pengar och kunde bilda ett eget bo. De kämpade på tillsammans och ytterligare lite senare hade de r9d att gifta sig. Tyvärr stod dem inte lyckan bi, i allt och de förblev barnlösa, men kärleken fanns där hela tiden till varandra. Genom gemensamt och idogt arbete och snålhet gav dem möjlighet att börja resa. Först inom Sverige, sedan med båt till Europa och snart även till Amerika. Arne blev fotointresserad och snart började han fotografera deras äventyr för att spara som minnen. Han övergick till diabildsfoton och snart kunde de flygamla ut på sina resor.

De hade varandra och sitt gemensamma intresse som hela tiden höll dom ihop och att uppleva världen tillsammans. Fotosamlingen växte och när de var hemma kunde de på nytt göra sina resor genom den stora bildsamlingen de hade, som vårdades med bästa omsorg. Vilken kärlek de visade sig ha.

När jag lärde känna Arne så var han märkt av sjukdom, en kropp som inte ville hänga med,  sned i kroppen och tog sig fram med stora svårigheter framåt och stödde sig på en käpp. Arne hade några år tidigare drabbats av en stor stroke, som gjorde honom oförmögen till mycket. Arne var också en som gjorde sina resor från hemmet till ett äldreboende i staden även om tiden med de övriga inte stämde. Det tog lång tid innan han öppnade sig och berättade sanningen för mig. Arne var bara 62 år, fast han såg äldre ut, och hon mig brann ett medlidande.

Det visade sig att några år innan hans stroke hade frugan också drabbats av en stor stroke, ännu större än vad han hade fått. Hon hade blivit förlamad från halsen och neråt, men Arne hade tagit hand om henne hemma själv fram tills dagen han drabbades. Han klarade inte att sköta henne längre och kommun kunde inte ge dem den hjälp de behövde. Brita fick flytta till ett äldreboende där hon fick bo, inte ens fyllda 60 år.

Men kärleken bestod och Arne tog varje dag, 7 dagar i veckan bussen upp till sin fru på boendet. Han tillbringade morgonen med att tillsammans och att hjälpa henne äta frukost. Efter det så tog personalen om hand om henne, så att de sommartid kunde ta sig ut. Han som knappt kunde gå, skjutsade sin fru i rullstolen i parken vid boendet. Hon var så glad att de trots sina handikapp kunde vara tillsammans så mycket och ändå njuta av varandra och av livet.

När jag pratade med honom om att jag skulle åka till Kalifornien, så bjöd han mig dit till boendet där Brita bodde och skulle visa mig bilder därifrån. På boendet träffar jag en späd kvinna helt oförmögen till att röra sig. Hon satt fastspänd i sin rullstol men med ett ansikte som sprudlade av liv och ögonen gnistrade i regnbågens färger. Och Arne han var lika glad han, för att få vara nära sin kära hustru som han älskade mer än något annat.

På väggen i rummet hängde en stor filmduk, som vänner satt upp och alla bilder från resorna runt om i världen stod snyggt uppställda i hyllor. Det var bara att ta fram rätt låda och stoppa bilden i projektorn och resan startade. Både Arne och Brita berättar nästan i mun på varandra om bilderna och vad som hände när bilderna tog. Två personer med stora handikapp och de kunde sprida sådan glädje. Man behöver inte fokusera på handikappet utan man kan, om man har viljan, att leva med sitt handikapp. För mig blev denna resa en stor triumf innan min egen resa och jag lärde mig vad smultronställen fanns bortom allfartsvägarna.

Strax innan jag skall gå på senaste och min resa till USA så står Arne på sin busshållplats, men han är inte sitt vanliga jag. Han har svåra smärtor och har fått ”kissestopp”. Jag larmar trafikledningen och informerar dem att jag bryter linjen och kör patienten till vårdcentralen med bussen och be dem sända ut personal på gatan utanför.

Arne berättar att frun har fått lunginflammation och troligen inte överlever och han fick ”kissestopp”. Han hade klättrat över balkongräcket och skulle hoppa från femte våningen när han ser mig i bussen på väg ut till ändhållplatsen. Han klättrade tillbaka och ringde vårdcentralen och fick komma med en gång. Jag förstå inte hur människan klarade det med de smärtorna och att ta sig ner till bussen. Några dagar in på semestern ringer kontoret mig. Arne har ringt dem och ville ha tag i mig och jag får telefonnummer jag skall ringa. Ringer Arne och när han hör att det är jag gråter han och tackar för att jag räddat hans liv. Han berättar också att frugan klarat krisen mot alla odds och nu nästan vad helt frisk. Härliga besked att ta med på resan över till USA.

Rresan till USA blir en hit och välkommen tillbaka och åter i jobb, så möter jag åter Arne, sitt gamla jag igen, med samma käpp, samma rutt och samma kärlek. Några år går och Arne dyker inte upp. Inget svar på telefon jag undrar vad som hänt. Får snart reda på vad som hänt. Arne hade varit uppe hos hustrun som vanligt och de hade tittat på bilder från en av sina resor. Mitt i en mening hade hustrun hostat till och så slutat andas. Han larmar personalen som inget mer kan göra utan bara konstatera att hon lämnat livet med blicken på en vacker bild från en av sina resor tillsammans med sin make. Arne vill sitta kvar en stund och efter ca tio minuter så tittar de till Arne där han håller hustrun kallade hand och han har lagt huvudet mot hennes mage och gråter. Han vill sitta kvar där en stund till, vilket han får. Efter knappt en timma är personalen åter där och han vilar fortfarande huvudet mot hennes mage men nu med skillnaden att även han har slutat andas. Med mindre än två timmars mellanrum så åker de på en ny resa tillsammans,  en resa jag tror fortfarande pågår….