Ännu en berättelse från min tid som busschaffis.

Arne och Brita träffades som mycket unga. De trivdes ihop och umgicks så mycket de kunde. När de slutade skolan så hamnade de på olika ställen för att själva försörja sig. Kärleken höll de vid liv genom brev och att försöka träffas när möjligheten gav tillfälle. Kärleken till den andra fanns hela tiden och efter några år så hqde de båda tjänat pengar och kunde bilda ett eget bo. De kämpade på tillsammans och ytterligare lite senare hade de r9d att gifta sig. Tyvärr stod dem inte lyckan bi, i allt och de förblev barnlösa, men kärleken fanns där hela tiden till varandra. Genom gemensamt och idogt arbete och snålhet gav dem möjlighet att börja resa. Först inom Sverige, sedan med båt till Europa och snart även till Amerika. Arne blev fotointresserad och snart började han fotografera deras äventyr för att spara som minnen. Han övergick till diabildsfoton och snart kunde de flygamla ut på sina resor.

De hade varandra och sitt gemensamma intresse som hela tiden höll dom ihop och att uppleva världen tillsammans. Fotosamlingen växte och när de var hemma kunde de på nytt göra sina resor genom den stora bildsamlingen de hade, som vårdades med bästa omsorg. Vilken kärlek de visade sig ha.

När jag lärde känna Arne så var han märkt av sjukdom, en kropp som inte ville hänga med,  sned i kroppen och tog sig fram med stora svårigheter framåt och stödde sig på en käpp. Arne hade några år tidigare drabbats av en stor stroke, som gjorde honom oförmögen till mycket. Arne var också en som gjorde sina resor från hemmet till ett äldreboende i staden även om tiden med de övriga inte stämde. Det tog lång tid innan han öppnade sig och berättade sanningen för mig. Arne var bara 62 år, fast han såg äldre ut, och hon mig brann ett medlidande.

Det visade sig att några år innan hans stroke hade frugan också drabbats av en stor stroke, ännu större än vad han hade fått. Hon hade blivit förlamad från halsen och neråt, men Arne hade tagit hand om henne hemma själv fram tills dagen han drabbades. Han klarade inte att sköta henne längre och kommun kunde inte ge dem den hjälp de behövde. Brita fick flytta till ett äldreboende där hon fick bo, inte ens fyllda 60 år.

Men kärleken bestod och Arne tog varje dag, 7 dagar i veckan bussen upp till sin fru på boendet. Han tillbringade morgonen med att tillsammans och att hjälpa henne äta frukost. Efter det så tog personalen om hand om henne, så att de sommartid kunde ta sig ut. Han som knappt kunde gå, skjutsade sin fru i rullstolen i parken vid boendet. Hon var så glad att de trots sina handikapp kunde vara tillsammans så mycket och ändå njuta av varandra och av livet.

När jag pratade med honom om att jag skulle åka till Kalifornien, så bjöd han mig dit till boendet där Brita bodde och skulle visa mig bilder därifrån. På boendet träffar jag en späd kvinna helt oförmögen till att röra sig. Hon satt fastspänd i sin rullstol men med ett ansikte som sprudlade av liv och ögonen gnistrade i regnbågens färger. Och Arne han var lika glad han, för att få vara nära sin kära hustru som han älskade mer än något annat.

På väggen i rummet hängde en stor filmduk, som vänner satt upp och alla bilder från resorna runt om i världen stod snyggt uppställda i hyllor. Det var bara att ta fram rätt låda och stoppa bilden i projektorn och resan startade. Både Arne och Brita berättar nästan i mun på varandra om bilderna och vad som hände när bilderna tog. Två personer med stora handikapp och de kunde sprida sådan glädje. Man behöver inte fokusera på handikappet utan man kan, om man har viljan, att leva med sitt handikapp. För mig blev denna resa en stor triumf innan min egen resa och jag lärde mig vad smultronställen fanns bortom allfartsvägarna.

Strax innan jag skall gå på senaste och min resa till USA så står Arne på sin busshållplats, men han är inte sitt vanliga jag. Han har svåra smärtor och har fått ”kissestopp”. Jag larmar trafikledningen och informerar dem att jag bryter linjen och kör patienten till vårdcentralen med bussen och be dem sända ut personal på gatan utanför.

Arne berättar att frun har fått lunginflammation och troligen inte överlever och han fick ”kissestopp”. Han hade klättrat över balkongräcket och skulle hoppa från femte våningen när han ser mig i bussen på väg ut till ändhållplatsen. Han klättrade tillbaka och ringde vårdcentralen och fick komma med en gång. Jag förstå inte hur människan klarade det med de smärtorna och att ta sig ner till bussen. Några dagar in på semestern ringer kontoret mig. Arne har ringt dem och ville ha tag i mig och jag får telefonnummer jag skall ringa. Ringer Arne och när han hör att det är jag gråter han och tackar för att jag räddat hans liv. Han berättar också att frugan klarat krisen mot alla odds och nu nästan vad helt frisk. Härliga besked att ta med på resan över till USA.

Rresan till USA blir en hit och välkommen tillbaka och åter i jobb, så möter jag åter Arne, sitt gamla jag igen, med samma käpp, samma rutt och samma kärlek. Några år går och Arne dyker inte upp. Inget svar på telefon jag undrar vad som hänt. Får snart reda på vad som hänt. Arne hade varit uppe hos hustrun som vanligt och de hade tittat på bilder från en av sina resor. Mitt i en mening hade hustrun hostat till och så slutat andas. Han larmar personalen som inget mer kan göra utan bara konstatera att hon lämnat livet med blicken på en vacker bild från en av sina resor tillsammans med sin make. Arne vill sitta kvar en stund och efter ca tio minuter så tittar de till Arne där han håller hustrun kallade hand och han har lagt huvudet mot hennes mage och gråter. Han vill sitta kvar där en stund till, vilket han får. Efter knappt en timma är personalen åter där och han vilar fortfarande huvudet mot hennes mage men nu med skillnaden att även han har slutat andas. Med mindre än två timmars mellanrum så åker de på en ny resa tillsammans,  en resa jag tror fortfarande pågår….