I går gick många tankar några år tillbaka och det till Utöya, och det som hände för fem år sedan. Han ju knappt skiva färdigt innan det det upp händelser igen, och denna gång från München. Det är vädliga lätt att dras med i det som sker och man blir deprimerad. Nej tänkte jag,  det måste finnas saker som man blir glad utav och jag började leta i mitt minne.

Mellan åren 1984 och 1994 körde jag buss på stadstrafiken här i Trollhättan. Ja, i tio års tid körde jag från en ändållplats via torget till en annan ändhållplats. Visst låter det tråkigt, men det fanns så många fina människor som gjorde jobbet till så mycket mer än att ratta en buss på stadens gator. Man blev på något sätt även en socialarbetare för många personer, som annars hade blivit instängda i sina hem av rädsla för att gå ut. Kanske inte ur den synvinkeln som många ser i dag med hot,  bråk, rån och andra händelser som man gärna läser i tidningarna om, utan mer på ett osynligt sätt. Man skulle behandla alla lika, alla skulle betala och visst det gjorde de flesta med några få undantag. Men man gjorde något mer, som många inte såg och heller inte ser. En del var beroende av mediciner i fall något skulle hända och de flesta av oss chaufförer visste att den personen hade den åkomman och i fall något hände så visste man var de hade sina mediciner,  i handväskan,  innerfickan eller någon annanstans. Detta var något vi hade pratat med varje individ ifråga om i förtroende,  och de kände ju sig trygga i det och vågade lämna hemmet och ta sig ut.

En av dessa var Maja, en dam som var 80 när jag lärde känna henne. Hon var en gråhårig kvinna, boende i en egen lägenhet och var dag kvart i tolv så stod hon på sin hållplats utanför hemmet och väntade på bussen. Hon hade lite svårt att gå och var därför rädd att korsa trafikerade vägar med mycket trafik. Hon led också av kärlkramp som gjorde henne rädd att skynda på. Jag visste var i handväskan hon hade sina nitrotabletter. Hon kliver på bussen och åker fyra hållplatser bort till äldreboendet där hon äter middag med sina vänner. En timma senare står hon åter på den hållplats hon klev av på, för att åka med till ändstationen. Hon höll alltid reda på tiden och såg hon att det fanns tid, sade hon. Nu Bengt, nu går vi ut och tar en cigarett. Hon kallade mig alltid vid namn även om hon gav mig smeknamnet Buss-Bengt som jag blev känd under. Väl utanför bussen tände jag mig min cigarett och hon ställde sig på sådant sätt so kunde känna rökdoften. Ja hon hade själv varit rökare men slutade med motiveringen att gamla tanter inte skall röka. Men hon gillade doften av mina cigaretter.

Hon sade till att nu var det dags för avgång igen och vi intog våra platser för att köra nästa tur. Hon ville gärna sitta framme och kunna prata om det fanns möjlighet och hon åkte med till torget och vidare till nästa ändå. En ny cigarett innan vi åkte turen tillbaka. När hon sedan kom till sitt hem klev hon av och var lycklig över att än en dag hade gett henne en trevlig dag med vänner och att få se staden.

Maja hade varit bondmora bott med maken på en bondgård en bit utanför stan. Gemensamt skötte de gården, fått några barn kämpade och lade undan pengar var månad för att kunna leva ett gott pensionärsliv. En dag när dottern med man och barn var hemma, det var dotterns födelsedag och Maja hade bakat tårta och hade precis tagit fram den från kylskåpet när det smäller till på övervåningen. Hon ramlar med tårtan som inte var en tårta längre, medan dottern springer upp på övervåningen. Där hittar hon sin fader död… Han hade bestämt sig för inte leva längre och avslutar livet genom att skjuta sig i tinningen. Han hade några månader tidigare fått diagnos på en psykisk sjukdom som han inte ville leva med. När Maja förstod vad som hänt svimmar hon av chocken. Hon går inte att väcka och blir liggande avsvimmad och i chock på sjukhuset i över tre månader. Hon är inte med på makens begravning eller något.

Helt plötsligt förstår hon hur bräckligt och grymt livet kan vara. Hon säljer gården,  skaffar sig en lägenhet och bestämmer sig för att leva livet. Men hjälp av gemensamma besparingar plus det hon fick vid gårdförsäljnungen plus att leva snålt,  så åker hon vartannat år på en kryssning. Kryssningsfartyg med enkelhytt styr mor Grekiska övärlden, Medelhavet runt, Karibien runt, Hawaiiöarna runt. Hon var inte rädd.  Satte sig ensam på fartyget och när resan var färdig hade hon så många nya vänner som gjorde livet glatt att leva. En del av dessa resor gjorde hon om många gånger. När jag lärde känna henne hade hon gjort en drygt en månad lång resa i Karibien…

Makens självmord tog henne hårt,  men hon kunde ju inte sluta leva bara för det. Antingen var det att lägga sig ner och dö, eller så var det att leva livet, och hon valde livet. Under mina 10 år var hennes kryssningar mellan ändhållplatsernq i stan, men hon kunde berätta en massa minnen från sina resor, och var ändhållplats blev en Söderhavsö där vi tittade på palmerna i solnedgången och hörde vågornas kluckande mot sandstranden. Hon levde ytterligare några år efter att jag slutat och vi höll kontakten spontant under dessa år.

När jag fick reda på att hon ”flyttat” till Söderhavet för evigt så kunde jag leta upp hennes dotter, och när hon förstod att jag var Buss-Bengt så brast det för dottern. Jag visste inte att jag betydde så mycket för denna människa,  denna individ,  att det var ett av de viktigaste sakerna i hennes liv, att få åka buss med mig och några av mina kollegor.

Begravningen skulle ske i stillhet men dottern ordnade en stor bukett med elegansnejlikor från mig, från Buss-Bengt till ceremoni i kyrkan.  Många hade hört talas om Buss-Bengt men ingen visste vem det var, men en bukett på begravningen fanns där från mig, som inte många vet vem det var, mer än ett namn på en bukett nejlikor. Askan spriddes i minneslunden, där gräsmattorna böljar som havet i Karibien, hon vilar nu på en sandstrand i Söderhavet och tänker på bussresorna mellan Hawaii och St. Bertholomey. Jag en enkel bisschaffis blev kaptenen på ett Kryssningsfartyg som visade henne världen. Vad lite som behövs för att en människa skall känna sig behövd,  känna tillfredsställelse i livet. Bara lite empati och ett öra som lyssnar.

Hon visste att hon kunde lita på mig och mina kollegor, och hela livet blev en fest!

Maja, jag tänker på dig ibland, tankar av kärlek. Är glad att jag kunde ge dig (och många fler) ett liv som var värt att leva, bara för att jag och kollegor tagit på oss att vara ”socialarbetare”.  Kram Maja och det fina vi upplevde tillsammans.