Av allt att döma så är det ett terrorattentat det som hänt i Barcelona. Jag blir fruktansvärt kall inombords.

Ja jag har varit med ett tag, sett när min granne blev gisslan tillsammans med ytterligare en pilot på ett plan på Bulltofta flygplats. Jag kommer ihåg Västtyska ambassaden. Terrorn i Baskien, Nordirland, Tyskland mm. Terrorn är inget nytt men har bytt former. Förr var det bomber och att förgöra så många människor som möjligt och då var det många inblandade i attentaten. I dag är det oftast ensamma gärningsmän som gör det ensamma med små medel. Nu när vi har så mycket säkerhetsregler på flygen, så är det nästan omöjligt att kapa. Men att fixa en bil och köra in en grupp människor är enkelt.

Men när sådant händer så blir de sociala medierna en mötesplats där man försöker svärta ner varandra. Högern mot vänstern, vänstern mot högern, och bara banka saker i huvudet på varandra. Vad gör det för nytta att ge sig på varandra på detta sätt?

Nej, själv stänger jag oftast ner de sociala medierna vid dessa tillfällen, startar Sveriges radios app och lyssnar på saklig information och oftast läser jag våra suveräna dagstidningar för att få fakta. I verkligheten ett terrordåd och på de sociala medierna startar ett svenskt inbördeskrig. Nej det är inget för mig.

Tack Sveriges Radio för bra rapportering och noga påpekanden vad som är påståenden och vad som öronen bekräftat.

Helgen som var, var det årets turisthöjdpunkt i Trollhättan. Ja det var Fallens dagar, som är en turistmagnet för många från när och fjärren. Jag jobbade lördagen, men vi hade en stund på oss under fredag eftermiddag för att gå runt i staden och sluss/fallområdet för att se vad som hände. Skulle egentligen gått som trygghetsvandrare men iom brors sjukdom avstod jag detta och ägnade mig åt honom istället. På fredagen var det rätt så lungt jämfört med hur det brukar vara, och jag hade inget emot det, då det gick att komma fram i trängseln. Det gillade jag… Vi fick se kraftprovet, och målgången. Kraftprovet är inledningen på Fallens dagar och är en löpartävling för elit och vardagsmotionären. Banan är drygt 11 km och går från fallområdet till Strömslund för att sedan gå på småstigar ner till kraftverket och sedan vidare till slussområdet innan man återkommer till fallområdet. En härlig stämning bland publiken som klappade händer för var och en som kom närmare målgången. En del sprang medan andra promenerade i lugn takt.

Vi tog oss till Trollhättans kyrka för vätskekontroll med bulle och kaka 😉

Där träffade vi mycket känt folk och fick prata med alla kända och okända och även Nussä var nöjd, för det är så många små och stora som vill prata med honom. Det gillar han, och särkilt att bli klappad och kliad under hakan. Fundera varför ingen vill klappa klia mig… 😉

Åter in till centrala staden för att kolla in knallemarknade och öltälten. Även där blev det prat med flera personer. Trygghetsvandrare, poliser och kyrkan hjälptes åt att ge trygghet i folkvimlet. Härligt!

Snart blev det hemfärd för att jag skulle jobba sista natten innan semsetern.

Lördagen blev det buss upp till staden för att jag skulle kunna få mig lite öl jag också. Oftast får jag se på när bor svingar bägaren samtidigt som jag smuttar på min damcykel. Nu var det full rulle på stan, och trängseln var stor. Blev kort lina på Nussä, få vi inte fällde krokben på för många turister. Pratade med alla härliga politiker som har hjälpt mig under åren med mor och att ta striden. Tittade på mininöjesfältet, åt vildsvinskebab (mums) och det blev mjukglass och inte minst Bolinsglass med hemmahamnen här i stan. En efterföljare till Trollhätteglass.

Provade stämningen i öltälten med att dricka en stor stark. Inte ofta jag kan göra det här, men nu hade jag chansen. Ner till fallområdet och pratade med Marcus på sommarlyckan. Kommer ett inlägg om det lite senare. Lyckliga barn ger lyckliga föräldrar och det behöver inte kosta pengar, lyckan kan vara gratis. Vi tittade på fallen, inte ofta man gör det under dessa dagar och trängs med turisterna, när man kan se det under hela sommaren utan att trängas. Pratade med vänner inom FRO, som hjälper till med säkerheten vid fallpåsläppen och så vidare. Så mycket frivilliga krafter som förgyller hela evenemanget. Trollhätteborna är ett hjälpsamt folk, och det värmer. Ytterligare en öl, innan vi gick vidare till torget och lyssnade på uppträdanden. På torget är det de stora artisterna som har sina uppträdanden men i Cirkus cirkus det är där man hittar aha-upplevelserna och de små artister som kan vara mycket mer intressanta. Där finns också ett annat hjärta och samhörighet mellan artister och publik. Ytterligare en öl i ett tält innan vi beställde färdtjänst hem…

Vi var inte ensamma om att vilja ha en bil, så vi hann med ytterligare en öl i ett annat tält på väg till torget och den väntande bilen, som vi fick vänta på…

Söndagen gick i musikens tecken med gudstjänt i en av våra kyrkor. Jag och vovven gick 7,5 kilometer för att vara med på den. Hemåt igen för att njuta av en stund på sängen innan det blev kyrka nummer två och en fantastisk spelning mellan kantorn och en fenumenal trumpetspelar. Tanken först var en annan kyrka där en stor svensk artist skulle sjunga. Men en för mig okänd norsk trumpetare och en församlingskantor bjöd på en musikalisk upplevelse. Så varför gå över ån efter vatten, när vattnet kommer hit. Är så glad att vi åkte dit istället, så vi fick uppleva detta. Kommer i bloggen om några dagar. Därefter blev det kyrka nummer tre med klassisk musik på gitarr. Det också en upplevelser utöver det vanliga. När inte kyrkorna kan enas om att ha evenemang olika dagar, så är det gott att de inte samordnar sig med tiden, så man hinner byta kyrka emellan.

Dagen avslutades med ett gemensamt glas vin på altan och prat om vad vi upplevt under helgen. Nöjda somnade vi med leende på läpparna och varma hjärtan. Underbart start på semestern.

Ja nu känns det som solen har gått upp igen. Tre veckors väntan blev tillslut sju stycken och det kämms nu som man börja komma ikapp. Ja, det var inte lätt att hålla brors humör uppe, för naturligtvis var han orolig med det misstänkta märket på armen som togs bort. Även om man ville tro att det inte hade spritt sig utan man upptäckte det i tid, så fanns ju hela tiden en oro för vad det kunde vara. Bror har varit mer orolig under tiden som vi fick vänta, och han blev mer orolig för mig, och frågade hur det stod till, något han bara gör när söker mer kontakt än vanligt. Visst, vi har inte suttit still under dessa veckor utan varitaktiva som vanligt, och det var behövligt både för mig och för honom.

Både hos honom och hos mig har det nu börjat släppa. Trötter, är bara förnamet, och det märker jag inte minst på bror. Ja, han har mycket känslor som nu måste ut, och det på det sättet som fungerar bäst för honom. I morgon jobbar jag sista dagen innan semestern, och det skall bli skönt, ja verkligen skönt. Nu skall väckarklockans avstängningsknapp få damma igen, med förhoppning att den fastnar i avstängt läge 🙂

Hoppas också få lite mer lugn att kunna blogga mer regelbundet nu, för nu har det varit sporadiskt en tid. Ja, bloggandet har varit en ventil, för mig. Men nu var man ensam med alla bekymmer, och ingen att dela problemen med. Sådant tar på krafterna.

Jag märker nu att jag har mycket sömn att ta igen, eller mer nära sanningen… Jag behöver sova mer nu. Även om man sovit, så har något funnits där, som inte skulle vara. Obesvarade frågor, gör att man istället försöker kompensera med andra saker. Ja, jag brukar använda mitt sunda förnuft, och det gick de tre veckor som vi skulle vänta. Men sedan kom tankar, tankar man var tvungen att ta bort med fakta och inte spinna vidare på, och tro det värsta.

Klockan är nu 20:23 och jag skall strax koja, för sista arbetsnatten.
Läntar till i morgon bitti, då kanske jag spolar mer väckarklockan helt och hållet…

Sex skall vara trevligt, mysigt, njutbart och i samspel. Om det inte handlar om självtillfredsställelse så är man minst två, två som skall njuta tillsammans. För några dagar sedan skedde det igen, det jag inte ville se, sexuella ofredande och våldtäkter på Bråvallafestivalen. Några var väldigt snabba med att peka ut en grupp individer och spy galla över dem, många försökte sig på andra analyser om att det inte var våltäkterna och tafsanded som var orsak till att festivalen ställs in.

Katarina Wennstam skrev så här på Instagram och på Facebook: Jag vill egentligen inte skriva ett skit om Bråvalla. Inte om övergreppen. Inte om att festivalen ställs in. Inte om alla vakter. Varför? För att det BARA ÄR KVINNOR i mitt flöde som skriver om detta. Kvinnor utsätts. Kvinnor är rädda. Kvinnor anpassar sig. Kvinnor engagerar sig. Nej vänta, förlåt, jag har faktiskt läst några män som har FÖRKLARAT för världen varför detta är så upprörande, och det är för att anledningen till att festivalen läggs ner egentligen är ekonomiska problem. Så det så. Då minsann har de tid att posta inlägg. Jag spyr. Detta är INTE EN KVINNOFRÅGA.  Alla män som är tysta sviker. Slut på meddelandet.

Själv var jag en av de som i första skedet höll tyst, men jag följde flödena på de olika medierna vad som kommenterades. Jag väntade på Katarinas reaktion, just för att se vad han skrev, just för att hon kan skriva om detta och att hon kan göra det utan att skuldbelägga oskyldiga. Jag har flera gånger ”hängt ut” Katarina som en god förebild för mig som man, att delta i debatten, att tafsande eller våldtäkter ALDRIG är ok. Jag är övertygad att jag har en absolut majoritet med män bakom mig i detta, men var är ni. Nej, män våldtar inte, med det finns en liten grupp av män, som jag kallar förövare och våltäktsmännen som gör det, som också svärtar ner mitt och ditt rykte.

Jag ser ett stort problem i att vi män INTE säger att det inte är Okey.  Vi behöver inte minst vara förebilder för de unga pojkar som nu växer upp och snart är vuxna män. Varför är vi som tror på jämlikhet så förbannat tysta i denna debatt, och inget säger. Vi är många män som i debatten säger många sunda saker, men när det kommer hit så blir vi tysta. Varför? För varje våldtäkt så blir jag också drabbat, bara för mitt köns skull. Jag har många som ser upp till mig som människa och man, pojkar som vill identifiera sig med mig, och då ställs kravet på mig att jag kan vara en bra förebild. Jag har också gjort mig ett namn, blivit en kändis i vissa kretsar just för att vara förebild. Det är jag oerhört stolt över, men varje person som ger sig på kvinnor svärtar ner mitt rykte, och jag känner heller inget stöd från andra män, män som håller tyst.

Vi måste bli fler män som vågar ställa upp att utnyttja andra med både handgripliga åtgärder och mer verbala handlingar, att detta inte är ok. Men var är ni, MÄN?

Män ni har stake, använd den och säg att det ALDRIG är okej med tafsande och våltäkter ellet andra dominerande handlingar gentemot andra. Det finns en norgehistoria som säger att snoppen på norska heter ”fröjdepinne” använd den och ge fröjd till andra, och vi kan alla fröjdas…