Ja nu känns det som solen har gått upp igen. Tre veckors väntan blev tillslut sju stycken och det kämms nu som man börja komma ikapp. Ja, det var inte lätt att hålla brors humör uppe, för naturligtvis var han orolig med det misstänkta märket på armen som togs bort. Även om man ville tro att det inte hade spritt sig utan man upptäckte det i tid, så fanns ju hela tiden en oro för vad det kunde vara. Bror har varit mer orolig under tiden som vi fick vänta, och han blev mer orolig för mig, och frågade hur det stod till, något han bara gör när söker mer kontakt än vanligt. Visst, vi har inte suttit still under dessa veckor utan varitaktiva som vanligt, och det var behövligt både för mig och för honom.

Både hos honom och hos mig har det nu börjat släppa. Trötter, är bara förnamet, och det märker jag inte minst på bror. Ja, han har mycket känslor som nu måste ut, och det på det sättet som fungerar bäst för honom. I morgon jobbar jag sista dagen innan semestern, och det skall bli skönt, ja verkligen skönt. Nu skall väckarklockans avstängningsknapp få damma igen, med förhoppning att den fastnar i avstängt läge 🙂

Hoppas också få lite mer lugn att kunna blogga mer regelbundet nu, för nu har det varit sporadiskt en tid. Ja, bloggandet har varit en ventil, för mig. Men nu var man ensam med alla bekymmer, och ingen att dela problemen med. Sådant tar på krafterna.

Jag märker nu att jag har mycket sömn att ta igen, eller mer nära sanningen… Jag behöver sova mer nu. Även om man sovit, så har något funnits där, som inte skulle vara. Obesvarade frågor, gör att man istället försöker kompensera med andra saker. Ja, jag brukar använda mitt sunda förnuft, och det gick de tre veckor som vi skulle vänta. Men sedan kom tankar, tankar man var tvungen att ta bort med fakta och inte spinna vidare på, och tro det värsta.

Klockan är nu 20:23 och jag skall strax koja, för sista arbetsnatten.
Läntar till i morgon bitti, då kanske jag spolar mer väckarklockan helt och hållet…