Jag och vovven tog en långpromenad i det fina vädret idag. Njut av bilderna.
Författare: villacalifornia
Jag en man i mina bästa år som jobbar som tidninsbud och anhörigvårdare till två familjemedlemmar. Har ett stort data/teknikintresse och tänker dela tankar om just anhörigvård och teknik.
Alkoholens faror
Min lokalradio,P4 Väst pratar idag om alkoholens problem. Deras fråga lyder:
Idag pratar vi om alkohol och beroende i etern men vi undrar också över vilka erfarenheter du har av människor som kanske dricker för mycket? Dela med dig av dina tankar och erfarenheter.
Många tror nog att de som har problem med alkohol är de vi ser på stan och vi kallar A-lagare. De, vi kanske, väljer att byta sida på, på vägen för att slippa möta. Slipper vi möta dem, så finns inte problemet. Det finns så mycket mer i detta, en dold alkoholism som inte många ser, mer än de absolut närmaste.
Många är nog de som har alkoholproblem som vi aldrig ser. För de flesta finns det hopp att komma ur beroendet när de väl accepterat det och att vi andra kanske kan hjälpa till.
Det är många som har beroende som ännu inte många vet om, men vi måste veta att det är lätt att falla dit. Tänk på att acceptera ett nej, när du bjuder på något starkt.
Själv svarade jag så här på radion:
1940-talet. En nära släkting kommer hem från skolan i snön, precis i fel ögonblick när de fiskat upp hans mamma ur gårdsbrunnen som halkat på is och snö och trillat i och drunknat.
Dessa minnesbilder fick han kämpa med hela livet och då när det var som värst tog han till flaskan, för att döva smärtorna av det han såg. Han kämpade genom hela med detta, en han försökte också komma ifrån beroendet, både på egen hand.
Om han kämpade tillräckligt länge med att hålla sig ifrån spriten, så gick det över i psykoser i stället och han hamnade istället i ett tillstånd av nyktert dilerium. Till och från hamnade han på klinik, ibland för att han druckit för mycket, ibland för dessa psykoser.
En julaftons förmiddag ringde polisen oss och de hade fått rycka ut akut till honom och ta in honom på psyket.
Vad hade hänt. Han tyckte det var dags att tvätta sina kläder och hade lagd smutstvätten i en hög på parkettgolvet i vardagsrummet i lägenheten på 4:e våningen. Gått ner till ett källarförråd och lånat en högtryckstvätt, tagit upp den i lägenheten och kopplat in den i vattenkranen i köket och börjat tvätta sina kläder med den.
4 fuktskadade lägenheter och dessa personer fick fira julen på i ett hotellrum, medan han var inlåst på psyket. Även vi fick fira delar av julen där, för att utröna vad som hänt.
Inte en droppe alkohol i blodet, men något hade gått fel i tankebanorna i huvudet.
Kan berätta längre om hans liv, en känner att poängen är sagd. Anklaga inte den so inte kan kontrollera sitt drickande, vi vet inget om orsaken, vi vet inget vad so händer i hjärnan, anledningen och när.
Vi måste alla ta vårt ansvar för att motverka dessa problem som alkoholen ger. Då på 40-talet var inte vi lika upplysta om skadeverkningar och vad det kunde innebära. Inte heller var sjukvården lika bra att ta hand om det. Ta tag i problemet så fort som möjligt, både som individ som själv drabbats och som anhörig/vän till den drabbade.
Vintern har kommit och även kylan.
Visst är väl vädret vackert efter två dagar med vänersnö så sken soen upp från en blå himmel och det var mycket njutbart på promenaden.
När jag vaknade i morse och såg vem som hade vunnit valet i USA, så somnade jag om, sedan blev jag egoist och tänkte på mig själv och vovven. En långpromenad i det vackra vintervädret så kunde andra diskutera valresultatet själva.
Jag har sedan länge bestämt mig för att inte föra fram våra främlingsfientliga till makten genom att gratis sprida deras budskap. I de fall jag nämnder dem, så tänker jag inte använda partibeteckning eller förkortning, då de bara gnuggar händer. Deras retorik är att få oss att bli förbannade, och sprida deras hatpropaganda och det tar krafter som man kan använda bättre.
Brit Stakston, skriver bland annat så här i sin blogg:
I mitt jobb som mediestrateg hade jag förstås kunnat ägna det senaste året åt hundratals analyser och reflektioner över det amerikanska valet och Trumps framfart. Men jag har medvetet valt att hålla mig så långt borta från det som möjligt. Det går inte att ge denne psykopats digitala närvaro mer luft än nödvändigt. Har förmånen att välja själv vad jag kommenterar och inte. Bestämde mig för att inte ge mer än nödvändig uppmärksamhet till galenskapen.
Lyssna gärna på henne och Torbjörn Sjöström
Fortsätt sedan gärna till Bisonblog (uppstartaren av blogg 100) och läs hans kloka ord
Vänersnö
I dag hade jag planer på att besöka vårt shoppingcentra för lite ärenden. Tänkte att det är bra om jag sticker tidigt så 08,30 började jag promenera till bussen. Strålande sol, minus fyra grader lite puder på backen sedan gårdagen. Bättre dag för 3 kilometers promenad till bussen kunde jag inte tänka mig. Jag njöt verkligen i den friska luften och se den lilla snön som låg lite varstans skicka små blänk till mig. Landskapet såg ut som en tavla, målad med varm hand av en känd konstnär. Halvvägs till busshållplatsen började molnen norrifrån, från Vänern strömma in och några snöflingor kom sakta farandes.
På busshållplatsen såg jag att jag var väldigt tidig och beslöt mig för att vandra ytterligare ett par hållplatser för att jag och vovven skulle slippa stå still och frysa.
Ja inte blev vädret bättre utan snön börjar vräka ner från norr medan solen strålade med full kraft från andra hållet. Ett mäktigt snöfall i strålande sol. Ja vilken bild man såg. Fortfarande tidig och beslöt mig för att gå in i församlingshemmet och värma med medan vovven var kvar ute. I församlingshemmet tyckte de synd om vovven så han fick komma in. Fick mig en kopp kaffe i väntan på bussen. Ser bussen genom snöfallet komma för att åka en kilometer och vända för att sedan komma tillbaka. Snön vräkte ner, men det var inte mycket på marken än. Bussen kommer och jag gör mig redo för att kliva på när chauffören säger till mig och de övriga, ”All busstrafik i Trollhättan och Vänersborg är inställd från och med nu. Denna buss går bara till centrum och sedan vidare till garaget och ställs också in pga snö och halka.
Bestämde mig för att inte åka med utan knallade tillbaka till församlingshemmet där jag och vovven blev inbjudna på sittgympa. Gymnastik och sedan en suverän frukost medhärliga vänner och personer, alternativet kunde inte bli bättre.
Sedan var det bara att promenera hem i dryga 2 decimeter snö på oplogade vägar.
På en halvtimma förvandlades en strålande fin dag till snökaos och vänersnö, som vi kallar snökanonen här. På västtrafiks Facebookssida där de informerade att bussarna blev inställda, sågades de vid fotknölarna. Kunde inte låta bli att kommentera.
Måste väl vara bättre att inte komma iväg eller inte kunna komma hem än att sitta i en buss som sitter fast i snön, kanske står i diket och snabbt blir utkyld.
För många år sedan när jag själv körde buss så fick jag promenera 3 km i snöstorm till bilen som jag hade parkerat där jag var någorlunda säker att det var plogat för att köra till jobbet. Jag fick be passagerarna att sätta sig över bakhjulen i bussen för att kunna få fäste och kunna starta och stoppa vid hållplatser.
Min granne åkte med en buss som sakta kanade ner i diket på en väg och stod så att den kunde välta vilket ögonblick som helst. I väntan på bärgare och att de säkrat bussen, fick de inte röra sig inte ens ta fram mobilen för att meddela anhöriga vad som hänt, då risken var överhängande att bussen skulle välta.
I dag är jag otroligt glad över att någon vågar ta beslut att stoppa trafiken tills vägar blir farbara igen.
I dag har jag promenerat 3 km till hållplatsen för att få besked att bussarna var inställda och sedan lika långt hem.
Jag fick en mycket trevlig och oplanerad sammankomst istället, så varför skall jag hänga läpp? Nej, nya tag i morgon.
Det finaste jag vet…
Detta smycke hänger återigen runt min hals. Efter mycket om och men så har jag det åter i min ägo och det hänger nära mitt hjärta. Om man tittar på smycket så ser man att det är en droppe och i den speglar sig ett kors.
Smycket är symbolen för SKUT, Svenska kyrkan i utlandet.
Ibland behöver vi också utomlands en plats där vi känner oss hemma och kan tala svenska. Svenska kyrkan i utlandet är mötesplatser där man kan lära känna nya vänner och uppleva gemenskap och trygghet men också, inte minst viktigt, dela sorg och få stöd i svåra stunder.
Svenska kyrkan vill vara en folkkyrka, som tar ansvar för medlemmar och andra som vistas i våra församlingar. Det ansvaret sträcker sig längre än Sveriges eller EU:s gränser.
Far som var sjöman och under några år tjänstgjorde på Kungsholm och Gripsholm var kyrkan ”over there” platsen för att hitta vänner,en stunds avkoppling med vänner och lära känna nya vänner. Kyrkan var oerhört viktig för svenska sjömän, som numera kanske är flygmän.
Men det är ju två symboler.
Droppen, som betyder vatten, hav och korset som betyder tro. Mellan två av de finaste personerna jag vet skilde ett hav, men de hade en tro, och de korsade flera gånger havet för att mötas. Medan kärleken spirade mellan dem så fick de ta ett beslut om på vilken sida havet de ville bo, Sverige eller Tyskland. Det blev Sverige och de tog sig gemensamt över havet för att sätta bo. Drygt ett år efter giftermålet kom jag till världen. För mig blev också havet en symbol för vänskap, då in svenska del av släkte bodde i Sverige och min tyska del i Tyskland. Varje gång blev det för mig att korsa havet för att hålla kontakt. Det är många droppar i havet men alla lika viktiga för hålla jämn nivå, som ibland piskas upp av stormar. Men stormar mojnar alltid och sjösjukan klingar av.
Fortfarande behöver jag korsa havet för att hålla kontakten med mins släktingar. Tron kan försätta berg och låta oss korsa havet, och tron är viktig för mig. Jag har en tro att jag åter skall få se min släkt på andra sidan och jag har en tro uppåt som kommer att hjälpa mig att så sker. Så tack mor och far för er tro och att den kärlek ni trodde på var det som skapade mig.
Vad är rätt och vad är fel?
Ja, jag har bott på Grand hotel i Stockholm och det under 80-talet. Då fanns inget Facebook och jag kunde inte ge mitt omdöme då, så jag har gjort det nu istället.
De gånger vi bodde på Grand hotel och liknande stjärnmärkta hotell var det inte vi som betalade utan det var andra. De gånger vi själv betalade, bodde vi på Frälsningsarmens hotell på Drottninggatan. Bilen parkerade vi under Åhlens city där den var inlåst under natten och också gratis parkering under de timmarna.
Under senaste vårvintern hade jag planer att åka till Stockholm några dagar och kollade in hur det såg ut på mitt ”nya” Stockholmshotell. När jag kollade in det på fejjan fick jag en chock, då deras betyg hade sjunkit kraftigt och varning efter varning om att bo på hotellet kom fram i omdömena och hur otrevligt det var där. När jag sedan kollade bokningssajter, så var det samma omdömen.
De hade hyrt ut delar av hotellet till något som inte föll i smaken hos en del av allmänheten. Detta skapade en hatstorm mot hotellet.
Personalen mådde dåligt i den situation, precis samma sak som jag läser om på Grand Hotel.
Vem hade hyrt då?
Delar av hotellet hade hyrt ut till kommunen respektive migrationsverket för att ge de som kom i flyktingkrisen spår, tak över huvudet när de kom till Sverige.
Vem bedömer vilket som är rätt eller fel, vem bestämmer vilka som skall få vistas där. Är den ena hatstormen okey medan en annan hatstorm inte är det, och vem bestämmer i så fall.
Jag hoppas ni kan ge mig svar på frågan…
Att bygga upp förtroende
Under de tio år jag körde buss här i stan lärde jag mig något jag tycker var viktigt i mitt liv. Det handlar om att bygga upp förtroende mellan mig och passagerarna. När jag blev arg blev mina bruna ögon kolsvarta och jag kunde verkligen bli arg, och visst hände det. När man jobbade som bussis var man ju också en sorts ”socialarbetare” och passagerarna skulle ju känna trygghet att åka med mig, inte bara genom att framföra fordonet säker utan att att det också kännas trygg för övriga passagerare.
Jag bytte gärna till mig de jobbiga linjerna då jag trivdes där men också att jag hade fått bra kontakt med ungdomarna som bodde i dessa områden bussen passerade. Fredag och lördag när många ungdomar ville ut på stan, ibland tvingade av föräldrar som skulle ha intima aktiviteter hemma mm, så fick de ge sig iväg. Ungdomarna var husvilla men ville också bli accepterade och känna sig sedda. Ganska snart lärde jag mig att inte förbjuda utan att påbjuda vissa saker. Många hade förfestat och var på jättegott humör och det skulle hållas på rätt nivå genom att i lämplig dos fylla på med flytande glädje.
Att dricka och äta på bussen var förbjudet men många ville testa mina gränser och körde på med full sula. Men jag förbjöd dem inte, utan vi kom snart överens att så länge det sköter detta snyggt och visar hänsyn till om det kommer fler passagerare och då lite äldre, då skall flaskor bort och det skall vara städat. Detta gick hem hos dem och jag var accepterad. Behövde sällan säga eller agera för de visste att jag accepterade dem och de var rädda om mig och de förtroendet de fick. Så de som kände mig, höll ordning på de som inte kände mig. Behövde mycket sällan säga något, utan de höll ordning på varandra.
Det finaste betyget jag fick i detta hänseende var när tre, fyra killar kommer fram till mig när vi stannade i centrum. De frågade mig om vi bussisar hade något rum här på torget. Visst hade vi det där, vi kunde gå på toa och få en kopp kaffe. Följdfrågan från dem var om vi hade städutrustning där. Jag undrade om deras märkliga fråga och bad dem förklara. En i gänget hade varit för överförfriskad och kräkts i bussen och de ville göra rätt för sig och städa upp efter sig, så att inte jag eller någon annan fick skit för detta. Jag fixade till det genom att begära bussbyte pga nerskräpning. De slapp städa och jag blev ännu mera accepterad.
Det som var det jobbigaste med dessa kvällar med mycket ungdomar i drift, var när man kom hem efter jobbet. Man kunde vara helt tom i huvudet efter att ha kört fyra timmar med ungdomar som suttit och sjungit ”en busschaufför, en busschaufför, det är en man med glatt humör”. Men det var nästan aldrig bråk, inga burkar eller flaskor som rullade på golvet nr man tog sina svängar i kurvorna eller annan nerskräpning. Många äldre var också glada när jag körde turerna på kvällarna, då de också kände sig trygga för det var så lugnt på bussen när jag körde.
Minns en kväll när jag körde nattbuss och en man tände en cigarett i bussen. Jag bad honom släcka cigaretten omedelbart vilket han gjorde genom att slänga den på golvet och trampa på den. Men jag hann inte mer innan han satt med en ny cigarett i munnen. Jag klivade upp och tog cigaretten ur munnen på honom och sade några sanningen ord. Blev ett jubel bland de skötsamma ungdomarna. Strax därefter åkte tredje cigaretten upp. Då åkte mannen ut och fick ta taxi hem. Jublet visste inga gränser!
Några dagar senare kom en av ungdomarna som stod på min sida och tackade för att jag slängt ut hans pappa, för det var en minnesbeta han behövde få, enligt sonen.
Nu när jag blivit trygghetsvandrare så skall jag ta med denna erfarenhet att bygga upp förtroende med ungdomarna på orten. För möter man dem med respekt, så får man respekt tillbaka.
Min utbildning – din trygghet
Nu kan jag rädda liv, eller i alla fall försöka, som nog är det ärligaste sättet att säga det på.
För första gången har jag nu ett skriftligt bevis på att jag gått utbildning i HLR, hjärtstartare och luftvägsstopp. HLR har jag gjort fem gånger i mitt liv i skarpt läge, vilket nog är ganska unikt, då utbildaren, som säkert är några år yngre än mig, aldrig har behövt göra det.
Största skräcken jag hade inför denna utbildningen var att jag hade gjort det på båda mina föräldrar i samband med att de vandrade vidare, och deras liv kunde jag inte rädda. Tänk om jag gjort något fel, så att jag var skyldig till att deras liv försvann, det hade gjort ont att veta, även om jag kände mig stolt i de situationerna att jag trots allt hade gjort någon. Men jag var godkänd och då föll en sten från mitt hjärta.
Jag vet att när något sådant här händer, så agerar jag instinktivt, vilket är det vanliga hos mig, därefter kan jag börja tänka. Vet inte om det är bra eller dåligt, men jag känner mig trygg i det, att jag åtminstone gör vad jag kan, i dessa situationer.
Jösses vad frågor jag hade många frågor under denna utbildning, så jag nästan tjatade hål på utbildarens och mina kollegors huvuden, skulle jag tro. Men nu när jag hade chansen så ville jag inte försitta den och jag ville känna mig trygg i att jag kunde detta. Och nu känner jag mig trygg även om jag hoppas innerligt att jag inte skall behöva utnyttja kunskapen någon mer gång i mitt liv. Men, händer det så händer det. NU har jag också anmält mig som SMS-livräddare, så jag står som frivillig att i händelse av nödsituation hoppa in om något händer i min närhet. Så min utbildning är din trygghet om du är i min närhet när det händer dig något. Jag fick även utbildning i hjärtstartare och luftvägsstopp. Hjärtstartare har jag aldrig tidigare använd men däremot Heimlich manöver, om någon har fått något i luftvägarna. Heimlich manöver har jag aldrig fått utbildning i, men ändå varit tvingad att använda en gång, och det funkade.
Ända sedan jag anmälde mig till denna kurs, så funderade jag på om jag är någon form av magnet som dras till händelser där saker sker. Eller???? Är det så att sakerna sker när jag är i närheten? Fem gånger HLR i skarpt läge, tre bilbränder på fjorton dagar, personer som suttit fast i bilar, personer som försökt hinna med bussen och ramlat och delvis hamnat under densamma och hinna få stopp på kollegan med två centimeters marginal till att bli överkörd av bakhjulet. Cyklist som blivit påkörd och gjort en luftfärd och cyklist som jag själv har kört på. Bror som blivit påkörd och rullat upp på motorhuven, smällt i axeln i vindrutan så det blev grus av den och sedan ner i asfalten igen. Den gången var mina närmaste så chockade, så i väntan på ambulans så fixade vi picknick i det daggvåta gräset i diket, då även bilföraren var inbjuden att deltaga. Som vanligt var jag kolugn och bror låg där med huvudet i mitt knä och jag drack kaffe och fuktade hans läppar med hjälp av en tesked och vatten från ett glas. Ja, man får ju inte dricka något, utan man skall endast fukta läpparna om de ber om vatten, och även det kom jag ihåg. Tagit hand om personer som fått stroke och hjärtinfarkt inför mina ögon.
Ja, jösses vad jag varit med om, och även om jag inte räddad allas liv, så är jag i alla fall glad för vad jag har gjort, och känner mig stolt över det. Så får du chansen att gå utbildningar och lära dig livräddning, så ta chansen. Kunskap är aldrig tungt att bära.
Två filmsnuttar från utbildningen:
Tomten kom tidigt
Det tvistas till och från var tomten bor, och även jag har dragits med i debatten. Är det på Nordpolen, eller är det i Dalarna eller rent av Finland?
För någon månad sedan köpte jag nya vinterkängor till mig och bror. Jag var verkligen noga med att de skulle vara stora nog för att få riktiga ullstrumpor i, för att hålla värmen. Jag berättade ju här om dagen om mina nya vantar med centralvärme just för att inte frysa. Men för fötternas behov ville jag har riktigt goda ullstrumpor.
Planer fanns på att vända upp och ner på källarförråden för att hitta strumpor som jag ville ha, alternativt att se om jag kunde hitta hemstickade på någon julmarknad. Hade kolat in flera marknader som jag bokat i kalendern, allt från små lokala marknader till större slottsmarknader.
Längre hade jag inte hunnit, men jag mindes den goda värmen och jag ville ha den igen, inte minst för att slippa frysa och få ont i mina tår av att jag inte kan hålla värmen i dessa. För mig som diabetiker är ju fötterna otroligt viktiga, men även bror har ju till och från problem med sina fötter.
Nu vet jag i alla fall att tomten bor i Finland. Här om dagen damp ett stort kuvert ner i brevlådan innehållandes någonting. Gissa vad! Just det, varma goda ullstrumpor som är hemstickade. Hur kunde det passa så bra när jag nu under senaste dryga månaden tänkte på just detta? Var det en skänk från ovan? En sak är i alla fall säkert. det är en skänk från andra sidan Östersjön.
Kära Mary!
Hur du kunde träffa så rätt, vet jag inte. Att de kommer att värma våra fötter, vet jag men… Det paketet värmde mitt och brors hjärtan, på ett sätt du inte kan ana.
Från två lyckliga pojkar i Sverige, vårt innerliga och varma tack!
Skotten i Köpenhamn av @niklasorrenius
Nu har jag läst ytterligare en bok, Niklas Orrenius, ”Skotten i Köpenhamn”
Informationen till boken från Albert Bonniers förlag lyder: ”Lars Vilks bor på hemlig ort med livvakter dygnet runt. 2015 överlevde han den terrorattack i Köpenhamn som krävde två liv. Han drömmer om att ställa ut sina verk på nytt. Men Vilks är radioaktiv. Det handlar om terrorskräck – men också om politik. Vems ärende går han?
En idé till en bok om extremism, terror och rädslor tog form. Skulle det gå att ta rygg på Vilks, trots de massiva säkerhetsarrangemangen? Och skulle man i så fall kunna få syn på vår tid, vårt samhälle och dess blinda fläckar?”
För mig var boken en nyttig historielektion vad som hade hänt och satte in mycket i tidslinjen, så att jag kunde hänga med i händelserna från dåtid till nutid. Men boken ger inga svar på frågor om det var rätt eller fel av Lars Vilks att göra sina karikatyrer som den konstnär han är. Själv har jag absolut inte ändrat uppfattning i frågan, men boken tar upp frågan om yttrandefrihet, kultur och respekt mot varandra som idag är viktigare än någonsin, och där har boken ett mycket stort värde. För mig är ju yttrandefrihet otroligt viktig även om det behöver sättas gränser inom vissa områden. Men var dessa gränser skall sättas och hur, vet jag inte. Själv tycker jag att vi använder vår yttrandefrihet till att smäda och håna varandra istället för att använda till en sund debatt.
Själv reagerade jag mycket på när författaren ifrågasätter dåvarande utrikesminister Laila Freivalds regelvidriga nedsläckning av den sverigedemokratiska sajt som startade en egen tävling för Muhammedkarikatyrer. Får detta ske, undrade jag, och jag fick ju en förklaring till varför det skedde. Men var det OK?
Själv tänker jag mig in i debatten om bokmässan och ”Fria Tiders” medverkan eller inte, var ett ämne som diskuterades. Var sätter vi gränserna? Själv fick jag inbjudan efter inbjudan till att deltaga i manifestationer och protester om deras medverkan, som jag artigt tackade nej till.
Tankar jag funderar på är om Lars Vilks skall behöva leva i sin egen värld i ett land som Sverige, just för att han utnyttjade sin yttrandefrihet, och skall vi också sätta yttrandefrihetens flagga så lågt att vi ger oss på varandra med okvädesord, inte minst i de sociala medier?
Själv tycker jag att acceptansen i alla läger ökar just för att vi kan bete oss (nästan) hur som helst mot varandra, och där någonstans går yttrandefrihetens gräns.
Ni som vill fortsätta diskutera detta tycker jag verkligen skall lyssna på boken, just för att kanske förstå lite mer av yttrandefrihet och vad det verkligen innebär.
