Nu kan jag rädda liv, eller i alla fall försöka, som nog är det ärligaste sättet att säga det på.
För första gången har jag nu ett skriftligt bevis på att jag gått utbildning i HLR, hjärtstartare och luftvägsstopp. HLR har jag gjort fem gånger i mitt liv i skarpt läge, vilket nog är ganska unikt, då utbildaren, som säkert är några år yngre än mig, aldrig har behövt göra det.

Största skräcken jag hade inför denna utbildningen var att jag hade gjort det på båda mina föräldrar i samband med att de vandrade vidare, och deras liv kunde jag inte rädda. Tänk om jag gjort något fel, så att jag var skyldig till att deras liv försvann, det hade gjort ont att veta, även om jag kände mig stolt i de situationerna att jag trots allt hade gjort någon. Men jag var godkänd och då föll en sten från mitt hjärta.

Jag vet att när något sådant här händer, så agerar jag instinktivt, vilket är det vanliga hos mig, därefter kan jag börja tänka. Vet inte om det är bra eller dåligt, men jag känner mig trygg i det, att jag åtminstone gör vad jag kan, i dessa situationer.

Jösses vad frågor jag hade många frågor under denna utbildning, så jag nästan tjatade hål på utbildarens och mina kollegors huvuden, skulle jag tro. Men nu när jag hade chansen så ville jag inte försitta den och jag ville känna mig trygg i att jag kunde detta.  Och nu känner jag mig trygg även om jag hoppas innerligt att jag inte skall behöva utnyttja kunskapen någon mer gång i mitt liv. Men, händer det så händer det. NU har jag också anmält mig som SMS-livräddare, så jag står som frivillig att i händelse av nödsituation hoppa in om något händer i min närhet. Så min utbildning är din trygghet om du är i min närhet när det händer dig något. Jag fick även utbildning i hjärtstartare och luftvägsstopp. Hjärtstartare har jag aldrig tidigare använd men däremot Heimlich manöver, om någon har fått något i luftvägarna. Heimlich manöver har jag aldrig fått utbildning i, men ändå varit tvingad att använda en gång, och det funkade.

Ända sedan jag anmälde mig till denna kurs, så funderade jag på om jag är någon form av magnet som dras till händelser där saker sker. Eller???? Är det så att sakerna sker när jag är i närheten? Fem gånger HLR i skarpt läge, tre bilbränder på fjorton dagar, personer som suttit fast i bilar, personer som försökt hinna med bussen och ramlat och delvis hamnat under densamma och hinna få stopp på kollegan med två centimeters marginal till att bli överkörd av bakhjulet. Cyklist som blivit påkörd och gjort en luftfärd och cyklist som jag själv har kört på. Bror som blivit påkörd och rullat upp på motorhuven, smällt i axeln i vindrutan så det blev grus av den och sedan ner i asfalten igen. Den gången var mina närmaste så chockade, så i väntan på ambulans så fixade vi picknick i det daggvåta gräset i diket, då även bilföraren var inbjuden att deltaga. Som vanligt var jag kolugn och bror låg där med huvudet i mitt knä och jag drack kaffe och fuktade hans läppar med hjälp av en tesked och vatten från ett glas. Ja, man får ju inte dricka något, utan man skall endast fukta läpparna om de ber om vatten, och även det kom jag ihåg. Tagit hand om personer som fått stroke och hjärtinfarkt inför mina ögon.

Ja, jösses vad jag varit med om, och även om jag inte räddad allas liv, så är jag i alla fall glad för vad jag har gjort, och känner mig stolt över det. Så får du chansen att gå utbildningar och lära dig livräddning, så ta chansen. Kunskap är aldrig tungt att bära.

Två filmsnuttar från utbildningen: