Under de tio år jag körde buss här i stan lärde jag mig något jag tycker var viktigt i mitt liv. Det handlar om att bygga upp förtroende mellan mig och passagerarna. När jag blev arg blev mina bruna ögon kolsvarta och jag kunde verkligen bli arg, och visst hände det. När man jobbade som bussis var man ju också en sorts ”socialarbetare” och passagerarna skulle ju känna trygghet att åka med mig, inte bara genom att framföra fordonet säker utan att att det också kännas trygg för övriga passagerare.

Jag bytte gärna till mig de jobbiga linjerna då jag trivdes där men också att jag hade fått bra kontakt med ungdomarna som bodde i dessa områden bussen passerade. Fredag och lördag när många ungdomar ville ut på stan, ibland tvingade av föräldrar som skulle ha intima aktiviteter hemma mm, så fick de ge sig iväg. Ungdomarna var husvilla men ville också bli accepterade och känna sig sedda. Ganska snart lärde jag mig att inte förbjuda utan att påbjuda vissa saker. Många hade förfestat och var på jättegott humör och det skulle hållas på rätt nivå genom att i lämplig dos fylla på med flytande glädje.

Att dricka och äta på bussen var förbjudet men många ville testa mina gränser och körde på med full sula. Men jag förbjöd dem inte, utan vi kom snart överens att så länge det sköter detta snyggt och visar hänsyn till om det kommer fler passagerare och då lite äldre, då skall flaskor bort och det skall vara städat. Detta gick hem hos dem och jag var accepterad. Behövde sällan säga eller agera för de visste att jag accepterade dem och de var rädda om mig och de förtroendet de fick. Så de som kände mig, höll ordning på de som inte kände mig. Behövde mycket sällan säga något, utan de höll ordning på varandra.

Det finaste betyget jag fick i detta hänseende var när tre, fyra killar kommer fram till mig när vi stannade i centrum. De frågade mig om vi bussisar hade något rum här på torget. Visst hade vi det där, vi kunde gå på toa och få en kopp kaffe. Följdfrågan från dem var om vi hade städutrustning där. Jag undrade om deras märkliga fråga och bad dem förklara. En i gänget hade varit för överförfriskad och kräkts i bussen och de ville göra rätt för sig och städa upp efter sig, så att inte jag eller någon annan fick skit för detta. Jag fixade till det genom att begära bussbyte pga nerskräpning. De slapp städa och jag blev ännu mera accepterad.

Det som var det jobbigaste med dessa kvällar med mycket ungdomar i drift, var när man kom hem efter jobbet. Man kunde vara helt tom i huvudet efter att ha kört fyra timmar med ungdomar som suttit och sjungit ”en busschaufför, en busschaufför, det är en man med glatt humör”. Men det var nästan aldrig bråk, inga burkar eller flaskor som rullade på golvet nr man tog sina svängar i kurvorna eller annan nerskräpning. Många äldre var också glada när jag körde turerna på kvällarna, då de också kände sig trygga för det var så lugnt på bussen när jag körde.

Minns en kväll när jag körde nattbuss och en man tände en cigarett i bussen. Jag bad honom släcka cigaretten omedelbart vilket han gjorde genom att slänga den på golvet och trampa på den. Men jag hann inte mer innan han satt med en ny cigarett i munnen. Jag klivade upp och tog cigaretten ur munnen på honom och sade några sanningen ord. Blev ett jubel bland de skötsamma ungdomarna. Strax därefter åkte tredje cigaretten upp. Då åkte mannen ut och fick ta taxi hem. Jublet visste inga gränser!

Några dagar senare kom en av ungdomarna som stod på min sida och tackade för att jag slängt ut hans pappa, för det var en minnesbeta han behövde få, enligt sonen.

Nu när jag blivit trygghetsvandrare så skall jag ta med denna erfarenhet att bygga upp förtroende med ungdomarna på orten. För möter man dem med respekt, så får man respekt tillbaka.