Mordet som skakade Sveerige

I klippet ovan läser Matilda Mattisson, Vaken med P3 & P4, ur mitt mail om minnen från dagen när vi vaknade till nyheten att Olof Palme mördats.

Hon läser så fint så jag berörs otroligt i hela kroppen

För 30 år sedan var väckarklockan inställd på 04:20, vilket den brukade vara de mornar jag skulle köra morronpasset som busschaffis. Jag skulle köra tjänst 61, vilket var en av de stadslinjer som direkt började köra 06:00. De flesta andra linjer började först 07:15 då de skulle köra ”arbetarturer” från de olika stadsdelarna till bilfabriken på Stallbacka.

Denna morgon vaknade jag extratidig och satte på radion. Det tog inte lång tid innan jag förstod att något stort hade hänt, och snart stod det klart att vår statsminister mördats. Denna natt var det Staffan Schmidt som var nattpresentatör, om nu någon annan minns honom.

På den tiden hade vi inga nattsändningar från Ekot som sände sista sändningen kl 23.
Kom extratidigt till jobbet, för att hitta stöd hos kollegorna, i den chock man befann sig.
Vi var redan många som samlats där för att försöka förstå…

Eolof-palmen kollega kommer in, som alltid klagat på värk i hela kroppen. I dag fanns inte minsta tendens till det. Han dansar över golvet, gör piruetter och var världens gladaste människa denna dag. Har de sista dagarna funderat på vad han skulle röstat på idag, om han hade levat. Jag går då direkt till min buss och tar mig ut till första avgångsplats och stannar där för att vänta in avgångstid. En av stamkunderna kommer och kliver på bussen i samma veva som de säger att Olof Palme mördats. Hon frågade med med stora ögon vad de sade och jag upprepade det. Hon vänder om och kliver av bussen utan ett ord.
Samma sak händer två hållplatser senare men hon hann lägga upp pengarna på bordet för biljetten, och de struntade hon i…

Hela denna morgon/förmiddag blev något sätt helt surrealistisk. Folk blev som zoombies, tappade fattningen, glömde vad de gjorde. Passagerare som lade biljettpengar på myntbordet, och hörde nyheten och bara vände och gick av igen. Folk som blev förstenade mitt i en rörelse som jag var tvungen att väcka, för att det skulle gå vidare in i bussen för att inte blockera ingången i bussen. Andra kom in i bussen och satte sig för att åka, och de åkte och åkte och glömde gå av.
En äldre man var så chockad av nyheten så jag fick be om telefonnumret till en anhörig, så jag kunde be trafikledningen att ringa upp den anhörige, som kom och hämtade honom.

Folk sprang ut mitt framför bussarna på torget, utan att se sig för. De glömde allt även om det fanns de som reagerade på annat sätt.

Hela den morgonen var som en enda stor mardröm…

Har så många fler minnen från denna dag, men just att folk blev helt annorlunda mot normalt, har satt sig djupt i mitt minne. I dag förstår jag att det var den dagen Sverige förlorade sin oskuld, vi var inte längre det trygga, säkra Sverige, som vi i alla fall trodde.

Att vi haft ytterligare ett politikermord, Anna Lindh, gör inte saken bättre, och idag är hat och hot vardagsmat, inta bara mot politiker utan vem som helst kan drabbas.

Kärleksväder

kärlek till alla
Screenshot från SVT Nyhter Väst

I bland händer det att man inte vet vart man skall göra av händerna. Usch vad hemskt det är, tycker jag. Man stoppar dem i fickan, nej det funkar inte. Man gömmer dem på ryggen och det är lika illa. Man korsar dem på bröstet eller låter dem hänga ner vid sidorna.

Brukar ibland chatta med Nitzan Cohen som är väderpresentatör och meteorolog på bl a SVT. På vardagseftermiddagar bandar de elva olika editioner av vädret som skall sändas ut de lokala nyhetssändningar som är under kvällen

Härom dagen tittade jag på hans lokala väderprognos som han hade här i SVT Nyheter Väst dvs gamla Västnytt. Och väder prognosen var det absolut inget fel på om man tittar på bilden ovan. Men han gjorde ytterligare något som sände värme och kärlek genom rutan. När han det sista avrundade sin sändning så formade han sina händer till ett hjärta och sände ut till tittarna. Enligt honom själv var det helt omedvetet, men jag tog emot det med stor glädje.

Tänk vad ett litet tecken genom rutan, oavsett medvetet eller ej, kan sända lycka till tittaren. Har nu tittat flera gånger och blir lika varm inombords var gång.

Tack Nitzan!

Emojis, djävulens påfund

FB emojis
Nu har även Facebook drabbats av emojishysterin 😦
Det startade för några månader sedan på Twitter att de bytte ut sin gilla-stjärna mot ett älska-hjärta. Tyvärr kan jag inte älska alla inlägg som jag tidigare gillade.Skulle tro att jag bara markerar ca 20% av det jag markerade tidigare.

När folk vill visa sitt deltagande i något jag skriver och bara sänder 5 hjärtan i ett svar, då går jag i taket och raderar sådana inlägg. För mig är det så förnedrande, respektlöst och nonchalant så jag vet inte vad jag skall ta mig till. Om jag nu har skrivit något som engagerar och folk inte orkar bry sig mer än att bara skicka hjärtan, låt då bli att kommentera.

Nu kom då Facebook även med detta, att vi skall kommentera med en massa emojis. Visst är tummen upp förstahandsvalet om man bara klickar på gilla, vilket är en djädra tur, annars så hade jag fått helspader. Nu skall jag direkt kunna ange vad jag tycker om ett inlägg att ange en emojis. Ja, latheten tar över, nu skall jag kommunicera med bilder istället. Det känns som om nu hatet skall spridas ännu mera, genom att vi direkt skall kunna ge en arg emoji, fast vi mer borde sprida kärlek.

Att lägga till en emoji för att förstärka budskapet i det jag sprider är ett suveränt sätt, lika så att ge en smiley, för att visa känslan om jag menar allvar eller skämtar. Där finns inga ord för. Att också avsluta en diskussion med en smiley kan också vara bra, nu är det slutpratat och jag tackar för diskussionen. Men att vi går så långt att vi skall kommunicera med bilder istället för ord, känns för mig främmande.
Känner att ordet kärlek, eller kram betyder så mycket mer än ett hjärta, ett hjärta jag kan dela i brist på ord och ev sympati.

Så har ni inget att säga till mig, så låt bli, men skicka inte en massa emojis för att visa er brist på engagemang.

Kärlek och kramar till alla.
Jag vill inte hamna i den situationen att jag skall leta upp ett rött pappershjärta i bakfickan när jag möter någon IRL, då säger jag det istället.

Plötsligt händer det, att vara tidningsbud

trogenDet är nu drygt 10 år som jag jobbar som tidningsbud. Ungefär när tidningsprenumeranterna gå och lägger sig så startar tryckpressarna på vårt tryckeri ute i Landvetter, där de flesta av Stampens tidningar numera trycks. Vi inväntar de stora rikstidningarna såsom Dagens nyheter och Svenska dagbladet. Samtidigt buntas specialtidningar upp och även veckotidningarna buntas så att varje distrikt får rätt antal. Även posten sorteras efter distrikt och gång/körordning.

00:30 går jag upp och skall vara på jobbet 02:15. Jag sorterar posten, brev och paket, om de behöver sorteras. Sedan kontrollerar jag mina tidningsbuntar, ser till att jag har fått rätt antal tidningar utav olika titlar. Vid skadade brev eller tidningar, eller om något har gått fel i leveransen av något tidning så måste detta meddelas förman, så han får beställa nytt och att kunden får rätt besked när den sedan ringar och klagar. Ibland har någon veckotidning skador så man inte vill dela ut de, då kunderna förväntar sig felfria exemplar. Dessa exemplar kan ev delas ut till någon man känner och man lägger en extralapp med i lådan att man beställd ett felfritt exemplar som kommer dagen efter. När sedan kunderna vaknar så skall de ha sina tidningar i lådan eller brevinkastet. Så medan de sov hann mycket hända, utan deras vetskap. Att det finns olika sorters tidningsbud behöver jag inte krypa under stol med och så är det med prenumeranter. En del kunder blir så förbannade på om något strular i leveransen så de sätter upp stora banderoller vid brevlådan, allt för att förudmjuka oss bud, med ord som jag inte vill skriva här.  Trots att det kanske inte är vi bud som felat. Andra har mer förståelse att det kan bli fel. En del kunder tror att vi leverera tidningar med helikopter. Då behöver man inte skotta mer än från sin dörr till brevlådan. Att budet skall nå lådan från bilen, alternativt kliva ur och kliva över ev snödrivor, så långt tänker man inte.

En del prenumeranter på landet mailar och SMS:ar när det är busväder,och ber en att meddela när man kommer så kommer de ut med en termos kaffe. Underbara människor.

Speciellt vid jul är det många prenumeranter som händer något i brevlådan som en liten uppmuntran och tack för det för det gånga året. Det känns så otroligt fint att de har förståelse att det finns en människa bakom jobbet att leverera tidningen.

Härom dagen satt ovanstående lapp i en postlåda och det gjorde mig så otroligt glad så jag jublade. Denna kund brukar heller inte glömma mig vid jul. Tycker det är tråkigt att de slutar med papperstidningen även om jag förstår anledningen. Samtidigt är jag glad att vi har både brev och paket att dela ut,så jag får fortsätta att serva dem på natten när jag ändå åker förbi…

Tack kära prenumerant för den finna gesten…
Ni värmde mitt innersta för lång tid framöver.

Mellon – mel(l)on

I torsdags var jag inne i en av butikerna som säljer alkoholhaltiga drycker. Jag stod vid vinhyllan och letade efter vårt standardvin, som vi gärna dricker när det skall vara lite festligt. Ställer mig på avstånd för att ögna över hyllorna, jag kommer ju aldrig i håg namnet med känner ju ingen boxen. Medan jag står där kommer en vänlig butikspersonal fram och frågade om jag behövde hjälp. Tackade artigt nej med tanke på att jag visste vad jag ville ha. Personalen vände, då jag helt plötsligt fick en tanke… MELLON – MEL(L)ON.
Jag ropade åter på personen som genast kom för att hjälpa. Jag frågade om vad de har för lager gällande melon. En sådan allmän fråga behövde ju en viss förklaring och jag förklarade min tankegång, att vad passar väl inte bättre än melon till mellon.
Hon skrattade till vilket fick ytterligare två butikspersonal att strömma till undsättning.
Bättre service att inleda helgen och lördagens höjdpunkt med Melodifestivalen med, kunde man inte tänka sig. Så medan vi gick husesyn bland flaskor, burkar och bag-in-box anslöt sig ytterligare två kunder. Så det blev en riktig guidad tur i butiken och medan vi gick där så skärptes kraven att det inte bara skulle innehålla melon utan nu skulle det också matcha radioprofilernas personligheter, så som vi upplever det hela som publik.

Visst, det är så likt mig att hamna i dråpliga situationer, men detta var ut den mest positiva synvinkeln och jag tror både personal och kunder hade roligt en stund. Vi kunder hade olika bilder av profilerna så vi valde olika drycker, men melon blev det för oss alla tre.

Lördagskvällen var nu på gång och nu skulle det göras drinkar med melon, ätbart med melon plus vispad grädde. Resultatet ser ni i videoklippet ovan där jag fotat, och också skickat in en bild till radions chatt. Bilden publicerades i chatten och helt plötsligt får jag en hälsning genom radions kommentator, ett stort tack för bilden. Vilket ni hör i klippet ovan.

Nu blev det hektiska 90 minuter för mig, Radions chatt med Ronnie Ritterland (och ibland hjälper det att sparka på rätt ställe, för nu var det fart i chatten). Carolina Norén i radion, som verkligen fångar och håller spänningen på hög nivå. Är glad att hon inte omfattas av nya ett-års-regeln på Svensktoppen. Min vän mellonörden på Facebook, kommentarer på Twitter, och inte minst så skulle man ju lyssna på låtarna plus dricka och äta melon. Och därtill pingade det också till i mailinboxen emellanåt.

Jösses vilken mellovecka det har varit! Systembolaget har ökat sin försäljning av melondrycker, Sveriges radio har ökat sin lyssnarskara med sörplande lyssnare. Och sist men inte minst skall jag framföra hälsningar till de radioaktiva, både från kunder och personal i nämnda butik. Som tidigare sagt, ”ni levererar”!

mellochatt 3-2
Klippet en del av chatten på SR.se och ni som följt mina inlägg om mellon vet vad det handlar om 😉

Grattis till SaRaha, Sara Larsson från Vänersborg, som får en ny chans i Melodifestivalen med låten ”Kizunguzungu” som hon skrivit tillsammans med Anderz Wrethov och Arash Labaf.

Även mina tankar går till ”My heart wants me dead” med Lisa Ajax, som bland andra Anton Hård af Segerstad från Vänersborg ligger bakom.

Kärlek till alla, för att ni är så underbara!

Ljudklippet ovan är från P4:s direktsändning av melodifestivalen och publiceras med deras tillstånd.

Nu kommer det fram

Knife
Alexandra jobbade ensam på HVB-boendet i Mölndal när hon mördades. Direkt gick folk ut med saker som att ”här kommer de till Sverige, får husrum, mat och trygghet, och de mördar som tack”. Dessa ord kom inte bara från extremhögern utan också personer som jag ärar högt, inklusive politiker. Att en ung människa skall få sätta livet till på detta sätt är inte acceptabelt och jag lider fruktansvärt med de anhöriga som drabbats av andra.
Men jag har aldrig kunnat döma gärningsmannen för dådet då jag inte vetat om varför.

Nu kommer det fram att hen hade stora psykiska problem och att det var känt och att boendet beviljats extra anslag för att kunna ha högre bemanning just för detta, men inte ordnat det.

I dagarna skulle Ted Gärdestad fyllt 60 år och vi hyllar honom för hans musik. Även han led av en psykiskt störning vilket i slutändan fick honom att ända sitt eget liv.

Den ena hatas för sitt brott för att han var en invandrare och hans inre gjorde att han gick på en annan person. Den andre hyllas för sin gärning inom musiken och många tycker synd om honom för sin gärning och att hans inre gjorde att han gick på sig själv. Orsaken är ju trots allt den samma, en psykisk störning.

Smygrasismen kommer fram hos många fler människor när det sker sådant som i Mölndal och detta älskar ju extremhögern. Det är ju det de vill, att skapa splittring i samhället. Det ingår i deras utomparlamentariska agenda.
Vi såg hur de främlingsfientliga annonserade i EN tunnelbanestation i Stockholm och helt plötsligt exploderade mitt flöde med delningar av tidningarnas nyheter, egna kommentarer till händelserna, egentagna foton från motdemonstrationer, filmer mm. Helt plötsligt springer mina finast vänner omkring och är budbärare för de högerextrema och jag var på väg att blockera dessa på sociala medier. Personer som jag beundrade djupt hade sjunkit så lågt. De främlingsfientliga gnuggade händerna för varje kommentar som kom på Twitter och Facebook, de hade lyckats i sitt uppsåt. De högerextremas vapen är att orsaka kaos och rädsla i samhället, precis som terrororganisationer, och många gånger lyckas det tack vare oss andra.:-(

Precis som IS så vill dessa ha uppmärksamhet och det ger vi dem, gång på gång. 😦
Under lång tid kunde den högra sidan titulera sig med att de är det enda opposiotionsparti, i alla fall när det gäller invandringsfrågan.

I höstas hände något inom de flesta partier och Sveriges politik gällande flyktingar ändrades radikalt. Helt plötsligt var dessa grupper inte längre ensamma om sin politik och deras närvaro marginaliserades i frågan på tänkt sätt. Nu var de tvugna att hitta nya sätt för att synas. I stället blir det en lynchmobb med förevändning att skydda Svenska kvinnor, eller intrång på badhus som vakter, för att få slut på tafsandet, och liknande aktioner. Återigen var det ett sätt att skapa debatt och visa att det finns i nya former av utomparlamentariska aktioner, och återigen hjälper, framför allt vänstersidan till i (sam)arbetet. Vi ser ju nu när kommunerna ordnar träffar för att informera om boenden och andra åtgärder, och dessa grupper meddelar sig genom hemliga Facebookgrupper och tar sig sedan dit, för att skapa, oreda rädsla och hatiska stämningar, och de lyckas. De lyckas med sina utomparlamentariska metoder förstöra vår demokrati, som vi under lång tid byggt upp i landet. Vi såg ju hur andra världskriget byggdes upp just på motsättningarna mellan höger och vänster, hur en viss grupp människor (judar) fick vara de som var roten till det onda. Delar av min släkt i Tyskland har förlorat sina liv i dessa motsättningar. Min önskan är att detta inte upprepas igen.

Vi har något mycket fint i detta land som kallas yttrandefrihet, så låt oss värna om det och att vi alla tar vårt ansvar att det får leva vidare.

Dagsmeja

De senaste dagarna har varit helt fantastiska vädermässigt sett. Strålande sol, som värmer, och det från en klarblå himmel. Så i två dagar har vi gått den långlånga vägen jag och vovven och bara njutit. Sträckan är ca 10 kilometer och tar drygt två timmar att promenera. Snödropparna är på väg att slå ut, vilket ger mig vibbar om en kommande vår.
Men det som fascinerade mig mest var det jag hittade i en gran där takdroppet från en takränna droppade ner och bildade ett konstverk med små i istappar i grenverket. Stod länge och tittade på detta och försökte fånga det på bild så gott det gick.

Hoppas ni njuter lika mycket som jag!

Den hänger där…

wp-1455605037046.jpgFör några dagar sedan hittade jag min slips som jag köpte på Hollywood Boulevard i Los Angeles i början på 90-talet. Använder mycket sällan slips och just denna har jag bara haft i underhållningssyfte, så det är ingen vardagsslips.

Helt plötsligt kom jag att tänka på en sak som hände några år innan slipsinköpet.
Jag skulle in till sjukhuset för undersökning av tarmen och varit fastande och intagit medel för invärtes rening. Kommer upp till sjukhuset och kommer till undersökningsrummet där jag får klä av mig. Skall bland annat få kontrastvätska bakvägen via en slang. Däremellan skulle jag också behöva på toaletten och sjukhuset var inte så modernt så toaletten var ute i väntrummet vilket innebar att jag skulle använda ett pappersskynke att vira in mig i när jag passerade ”publiken”.

Första delen gick helt utan problem och jag skulle ut på toa. Jösses vad jag fick knipa så det blev bråttom att vira in sig. Ut genom väntrummet, in på toa och få sätta sig, och jösses vilken lättnad att få släppa på alla spänningar.
Nästa omgång skulle göras nu med ny kontrastvätska samma väg men att jag skulle ligga i en annan position för vidare undersökning. Undersökning färdigt och jag upp igen och denna gången presseade det på ännu mera än förra gången, PANIK!
Tog snabbt mitt skynke och virade om mig medan läkaren gick in i rummet bredvid. Precis vid dörren ropar sköterskan STOPP, och jag fick stanna. Så kan du inte gå ut…
Jag hade täckt stora delar av kroppen förutom det som var viktigast att dölja och medan jag försökte knipa med benen för att inte läcka så kom sköterskan och skulle hjälpa till.

Själv hade jag bara en tanke, toaletten, toaletten och åter toaletten, då jag inte ville läcka där jag stod. Jag var nog inte speciellt behjälplig i den situationen så hon satte sig på huk framför mig för att komma till rätta med skynket. Dörren öppnas och läkaren på väg in ser vår position, säger ursäkta och fort stänger han dörren igen.
Sköterskan ställer sig upp högröd i ansiktet säger ”jag följer med och döljer”
Så medan jag går med snabba steg till toaletten så går hon med snabba steg vid sidan om och täcker upp för att inte personerna i väntrummet skall behöva se för mycket. In på toaletten och sköterskan kastar skynken efter mig.

Oh var jag var lycklig när jag satte mig ner och fick sluta knipa. Medan jag satt där avslappnad kom jag och tänka på vad som hade hänt när sköterskan ropade stopp.
Just då förstod jag det dråpliga i situationen, läkarens snabba retur och jag kände själv hur jag blev varm i hela ansiktet.
Kommer tillbaka in i undersökningsrummet och kunde konstatera att båda jag och sköterskan hade varit osynliga vid vår rödmålade ladugård, medan läkaren gick runt med ett stort leende på läpparna resten av undersökningen.

Ja sösses vad jag skämdes…. 🙂

Tack Robert Klåvus som gjorde att jag fick mig ett gott skratt, när jag blev påmind om händelsen.

Ego-boost:ad, ja okey då…

RonnieTwitterEgo-boost:ad det är nog egentligen inget för mig. Jag trivs nog bäst med att vara den där halvanonyma personen, jag vill vara. Jag minns själv under de år jag jag jobbade som busschaffis och var ett ”känt” ansikte i vår lilla stad. Jag hade absolut inget emot att prata och skoja med passageraren när jag jobbade, det ingick som en del av min arbetsuppgift. Men när jag sedan gick i privata kläder och var ledig och skulle shoppa, så blev det genast jobbigt. Hur skulle jag agera? Folk hälsade, ville prata eller fråga om busstider och jag, jag ville vara ledig. I bland ville man be folk flyga och fara men man bet ihop och svarade vänligt och försökte dölja vad man innerst inne kände.

Ronniesinstagram
Förra veckan skrev jag lite om melodifestivalen här i bloggen och min nya upplevelse av den när den var i radion. Det jag hörde i radion väckte på nytt mitt intresse av tävlingen och naturligtvis så ville jag framför mitt tack för den upplevelsen vilket blev Ronnie Ritterland som fick bli mottagare. Diskussionen som sedan följde mellan mig och Ronnie gjorde att jag halvt om halvt lovade att göra en extrakoll på mellon och radion och chatten. Och visst blev det ett blogginlägg, kanske inte det bästa jag har skrivit men absolut inte det sämsta. Naturligtvis delade jag den vidare med Ronnie, då mitt ”uppdrag” var slutfört och gick sedan vidare i livet. Fick ett stort tack från Ronnie och kände att jag gjort dagens stora gärning. 🙂

Men på promenaden med vovven, så började min telefon att pinga och pinga och åter pinga. Till slut så valde jag att stänga av ljudet, då jag tyckte det var mer intressant med äkta fågelkvitter är twitterkvitter.

RonnieFB

När jag sedan kom hem förstod jag vad det handlade om. Att mitt blogginlägg som jag tyckte var medelmåttigt hade fått en sådan spridning och respons kunde jag aldrig drömma om. Det var många fina vänner som ville göra mig uppmärksam på vad som hände, och jag tackar alla dessa ödmjukast för att ni gjorde mig uppmärksam på detta.
Min vän i Handen påminde mig om att passa på att njuta, och det gjorde jag. På självaste alla hjärtans dag beströddes mina steg framåt med rosenblad. Tack, tack och åter tack!

Tack för alla uppskattning känner mig stolt men säger samtidigt som Christer Björkman, I morgon är en annan dag, och den dagen har nu börjat.

Carro och Ronnie levererar

wp-1455026935412.jpeg
Foto: Fredrik Johanson/Sveriges Radio

Så då var det dags för mellon igen och denna gång var det deltävling två.

Förra veckan fick jag ju upp ögonen för denna tävling igen när jag hörde Carros (Carolina Norén) stämma och beskrivning på radion. I samband med att jag Twittrade med Ronnie Ritterland så lovade jag att denna gång följa SR:s livechatt i samband med tävlingen.

Denna gång blev det radioljudet och TV:bilden som fick samarbeta, men satellitsändningen gjorde att det blev lite fördröjning på bilden. Detta gjorde att Carro blev synsk, och när man hörde att hon kommenterade bilden, så fick man extra noga kontrollera, och nog hade hon rätt alltid. När Charlotte satt bland publiken, så sade Carro att nu får Charlotte en boa, och jag kollade upp, och där kom den. Fattar inte hur människan gjorde 😀

Carolina Norén är nog känd för flertalet svenskar som Mrs Svensktoppen, då hon vecka efter vecka levererar svenskarnas musiklista. Där gör hon ett fantastiskt jobb med att hålla spänningen vid liv trots att ettan på listan är den samma som tvåhundrafemtiotvå veckor tidigare. Bra gjort, enligt mig 🙂

Ronnie Ritterland tror jag mer är en doldis för de flesta. Hennes namn lärde jag känna av Peter Sundberg i Vaken med P3 och P4. (Ja ja, vet, jag är en vaken-nörd). Därefter har jag följt henne i sociala medier. Hon har alltid varit ett duktig webbredaktör och har hållit många sidor på SR:s sajt uppdaterad med relevant och aktuell information.

Nu var det dags att följa hennes och SR:s livechatt i samband med mellons deltävling nummer två.
Två fönster öppna på datorskärmen, en men min kompis mellonörden och ett fönster med livechatten.
Och Ronnie levererade som bar den, även om jag inte läste ”blåbärsrisgrönt” någonstans.
Men hon kanske borde läsa lite mer radiohistoria? 😉
Skrev i chatten att jag hörde ”Bengt Grive” igen, som var duktig på att beskriva bilder i radio och som Carro har tagit efter. Fick följande svar av Ronnie: ”Ronnie: Jag råkade säga GRAJV när jag läste upp din kommentar för Carro hon fick sig ett gott skratt! =)”. Ja ja, vad säger man om dagens ungdom 😉

Mellon då? Nja… Många kända namn som jag trodde skulle leverera lite mer, men musiksmaken är ju som bekant som baken. Inte en enda låt som fick mig att dansa på köksgolvet, tyvärr. Till slut fick jag en person som jag önskade skulle gå vidare, men inte ens det gick i uppfyllelse. Hos mellonörden blev det heller inget rekord i kommentarer, så det var nog i mångas ögon rätt så slätstruken deltävling.
Ronnies chatt var suverän även om jag kände att hon fick kämpa lite för att få upp ångan hos oss lyssnare. Jag älskar ju denna form av interaktivitet mellan radion och lyssnarskaran, som har gjorts möjligt tack vare internet.
Själv har jag ju både blivit kommenterad i radion, gjorts narr av mig i samma media, blivit uppringd efter kommentarer, för att ge min syn i direktsändning mm.

Så Carro och Ronnie, jag gillar er för ni levererar.
Skulle tro att ni är rätt så självskrivna annars hoppas jag att ni går direkt till final, medan mellonörden och grafikerna bakom artisterna kommer tillbaka via andra chansen. Men för jösse namn glöm inte att smyga in i de övriga tävlingarna innan det är dag för salut.

PS: Ronnie, det var kul att höra din röst 🙂