Ego-boost:ad, ja okey då…

RonnieTwitterEgo-boost:ad det är nog egentligen inget för mig. Jag trivs nog bäst med att vara den där halvanonyma personen, jag vill vara. Jag minns själv under de år jag jag jobbade som busschaffis och var ett ”känt” ansikte i vår lilla stad. Jag hade absolut inget emot att prata och skoja med passageraren när jag jobbade, det ingick som en del av min arbetsuppgift. Men när jag sedan gick i privata kläder och var ledig och skulle shoppa, så blev det genast jobbigt. Hur skulle jag agera? Folk hälsade, ville prata eller fråga om busstider och jag, jag ville vara ledig. I bland ville man be folk flyga och fara men man bet ihop och svarade vänligt och försökte dölja vad man innerst inne kände.

Ronniesinstagram
Förra veckan skrev jag lite om melodifestivalen här i bloggen och min nya upplevelse av den när den var i radion. Det jag hörde i radion väckte på nytt mitt intresse av tävlingen och naturligtvis så ville jag framför mitt tack för den upplevelsen vilket blev Ronnie Ritterland som fick bli mottagare. Diskussionen som sedan följde mellan mig och Ronnie gjorde att jag halvt om halvt lovade att göra en extrakoll på mellon och radion och chatten. Och visst blev det ett blogginlägg, kanske inte det bästa jag har skrivit men absolut inte det sämsta. Naturligtvis delade jag den vidare med Ronnie, då mitt ”uppdrag” var slutfört och gick sedan vidare i livet. Fick ett stort tack från Ronnie och kände att jag gjort dagens stora gärning. 🙂

Men på promenaden med vovven, så började min telefon att pinga och pinga och åter pinga. Till slut så valde jag att stänga av ljudet, då jag tyckte det var mer intressant med äkta fågelkvitter är twitterkvitter.

RonnieFB

När jag sedan kom hem förstod jag vad det handlade om. Att mitt blogginlägg som jag tyckte var medelmåttigt hade fått en sådan spridning och respons kunde jag aldrig drömma om. Det var många fina vänner som ville göra mig uppmärksam på vad som hände, och jag tackar alla dessa ödmjukast för att ni gjorde mig uppmärksam på detta.
Min vän i Handen påminde mig om att passa på att njuta, och det gjorde jag. På självaste alla hjärtans dag beströddes mina steg framåt med rosenblad. Tack, tack och åter tack!

Tack för alla uppskattning känner mig stolt men säger samtidigt som Christer Björkman, I morgon är en annan dag, och den dagen har nu börjat.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s