För några dagar sedan hittade jag min slips som jag köpte på Hollywood Boulevard i Los Angeles i början på 90-talet. Använder mycket sällan slips och just denna har jag bara haft i underhållningssyfte, så det är ingen vardagsslips.

Helt plötsligt kom jag att tänka på en sak som hände några år innan slipsinköpet.
Jag skulle in till sjukhuset för undersökning av tarmen och varit fastande och intagit medel för invärtes rening. Kommer upp till sjukhuset och kommer till undersökningsrummet där jag får klä av mig. Skall bland annat få kontrastvätska bakvägen via en slang. Däremellan skulle jag också behöva på toaletten och sjukhuset var inte så modernt så toaletten var ute i väntrummet vilket innebar att jag skulle använda ett pappersskynke att vira in mig i när jag passerade ”publiken”.

Första delen gick helt utan problem och jag skulle ut på toa. Jösses vad jag fick knipa så det blev bråttom att vira in sig. Ut genom väntrummet, in på toa och få sätta sig, och jösses vilken lättnad att få släppa på alla spänningar.
Nästa omgång skulle göras nu med ny kontrastvätska samma väg men att jag skulle ligga i en annan position för vidare undersökning. Undersökning färdigt och jag upp igen och denna gången presseade det på ännu mera än förra gången, PANIK!
Tog snabbt mitt skynke och virade om mig medan läkaren gick in i rummet bredvid. Precis vid dörren ropar sköterskan STOPP, och jag fick stanna. Så kan du inte gå ut…
Jag hade täckt stora delar av kroppen förutom det som var viktigast att dölja och medan jag försökte knipa med benen för att inte läcka så kom sköterskan och skulle hjälpa till.

Själv hade jag bara en tanke, toaletten, toaletten och åter toaletten, då jag inte ville läcka där jag stod. Jag var nog inte speciellt behjälplig i den situationen så hon satte sig på huk framför mig för att komma till rätta med skynket. Dörren öppnas och läkaren på väg in ser vår position, säger ursäkta och fort stänger han dörren igen.
Sköterskan ställer sig upp högröd i ansiktet säger ”jag följer med och döljer”
Så medan jag går med snabba steg till toaletten så går hon med snabba steg vid sidan om och täcker upp för att inte personerna i väntrummet skall behöva se för mycket. In på toaletten och sköterskan kastar skynken efter mig.

Oh var jag var lycklig när jag satte mig ner och fick sluta knipa. Medan jag satt där avslappnad kom jag och tänka på vad som hade hänt när sköterskan ropade stopp.
Just då förstod jag det dråpliga i situationen, läkarens snabba retur och jag kände själv hur jag blev varm i hela ansiktet.
Kommer tillbaka in i undersökningsrummet och kunde konstatera att båda jag och sköterskan hade varit osynliga vid vår rödmålade ladugård, medan läkaren gick runt med ett stort leende på läpparna resten av undersökningen.

Ja sösses vad jag skämdes…. 🙂

Tack Robert Klåvus som gjorde att jag fick mig ett gott skratt, när jag blev påmind om händelsen.