Kategori: Vardag

#Bokmässan #1 Förfest

Den Av villacaliforniai Teknik, VardagLämna en kommentar

20160923_193244

En intensiv helg är slut och vardagens göromål tar åter vid när dagen ljusnar. Helgen som egentligen började på fredagen var planerad in i minsta detalj och jag såg fram emot den med spänning och glädje, men glömde en viktig sak i planeringen, saker kan hända som inte är planerat, men den biten tar vi senare.

På bilden ovan sitter bror, Maj-Britt Wretling, Robert Klåvus och sist finns jag.
Anledningen till mötet är just Robert.

Robert beskriver sig så här på LinkedIn: Jag har arbetat som lärare i över tjugo år. En tro på att varje individ har en inneboende kraft att lyckas tror jag är viktigt när man arbetar med människor.
Sedan har jag skrivit mycket och idag arbetar jag med att coacha i skrivande och media. Där tror jag att varje röst är viktig och att alla kan berätta sin berättelse.
Om jag har ett personligt mål, är det att hitta orden som kan beröra andra och få människor att känna att de betyder någonting, för sig själv och andra.

ctlsc1jwyaaqgk3Robert fann jag på Twitter som med sina tweet berörde mig otroligt mycket. Han kom in i mitt liv under den jobbiga perioden av mitt liv när jag slogs mot myndigheter just för mors välbefinnande och leverne. Han blev en källa till inspiration, öppna mina sinnen och hitta det positiva i livet, just när jag behövde det mest. Hans ord gav mig styrka i vardagen och vi började ”umgås på Twitter”. Att vakna på morgonen och se hans Tweets blev en boostinjektion av glädje och kraft när allt kändes jobbigt i mitt liv.

När mor lämnade oss på hösten 2014 blev det en ny fas i mitt liv som skulle fyllas med annat innehåll och när Robert 2015 var på besök på bokmässan i Göteborg tyckte jag att det var dags att träffas IRL, vilket också skedde. Även i är blev det en träff med Robert, på samma pub som förra året, men denna gång hade jag Maj-Britt med mig. Maj-Britt lärde jag känna via Roberts Twitterflöde och hon är också en sådan människa som inte ser problemen utan istället möjligheterna. Både hon och Robert är sådana som sprider rosenblad var de än går. Det är som ljuv musik att träffa dessa positiva människor.

Vill ni läsa vad Robert skriver på Twitter så följ denna länk och Maj-Britts fina tweets hittar du här.

Vill ni lyssna på Robert så finns han som ”veckans västmanlandkorrespondent” på ett ljudklipp på P4 Västmanland från 2012.

Tack Robert och Maj-Britt för att ni sprider er glädje och visdom i mitt liv.

Detta var första inlägget med anledning av bokmässan i Göteborg.

På vägen hem från mötet med dessa två personer, hände det som var helt oplanerat och ställde till det med alla planer för helgen även om alla förehavanden blev som planerat.
Vårt tåg som skulle föra oss hem hade blivit inställd pga en olycka, då det var tvunget att tas ur trafik. VI blev erbjudna att åka Taxi till slutmålet med hjälp av förseningsgarantin men det skulle gå på flera tusen kronor som vi skulle få fram på natten. Inte lätt, så vi tog ett annat tåg som gick nästan fram till vår slutdestination och sedan ta taxi. Men där blev det stopp att det inte fanns taxibilar att tillgå utan det skulle bli över två timmars väntan på en bil. Under den tiden hann dock västtrafik få fram en ersättningsbuss som kunde ta oss till slutstationen där vi kunde äntra bilen, och tre timmar försenade kunde vi ställa våra fötter på trappan hemma. Blev en kort natt inför morgondagens besök på bokmässan.

Ängeln på Malmskillnadsgatan

Den Av villacaliforniai VardagLämna en kommentar

20160918_150415

Vilken människa! Ja, dessa tankar flög igenom mitt huvud flera gånger i går under föredraget av Elise Lindqvist. Bror och jag tog oss till Västerlanda kyrka, i Västerlanda. Inte långt från Thorskogs slott, där några säsonger av Stjärnorna på slottet är inspelat. Det började med högmässa i kyrkan, som sedan gick vidare med en superb lunch i församlingshemmet innan dagens huvudperson ställde sig upp och började berätta sin historia.

Elise Lindqvist har vigt sitt liv åt att hjälpa utsatta personer. Under de senaste 20 åren har hon varje fredag vandrat runt på Malmskillnadsgatan för att ge sitt stöd till de prostituerade som går där. Hon är aktiv i Sankta Klara församling i Stockholm och förutom att hjälpa de prostituerade arbetar hon också med missbrukare och på fängelser. Fram tills att hon mötte Jesus för 22 år sedan var hennes eget liv också kantat av missbruk och övergrepp. Elises egna erfarenheter hjälper henne i det arbetet hon i dag utför på samhällets baksida.

Elise har själv blivit såld till män och blev sexuellt utnyttjad för första gången som femåring. Hon v­äxte upp i ett hem med en från­varande pappa och en mamma som var oförmögen att visa kärlek och omsorg. I stället blev hon ofta ­instängd i familjens garderob och utlånad till ett äldre par där mannen våldtog henne medan kvinnan tittade på. Sedan blev hon hemskickad med en påse k­arameller. Detta var något hennes föräldrar inte visste om, utan innan hon fick sin påse med karameller, så sade alltid frun: Om du talar om vad vi gör med dig, så kommer vi att döda dig.

Jag längtade ­efter kärlek och ­någon som såg mig, men eftersom jag aldrig fick uppleva det visste jag inte vad det var. När jag blev äldre använde jag min kropp för att försöka fånga det man aldrig kan nå på det sättet, säger hon.

I desperation att bli sedd och hörd flyttade hon in hos en bordellmamma.

Hon pysslade om mig och blev det närmsta jag kommit en mamma. Därför var det svårt att bryta mig loss från henne och det ­destruktiva liv som jag levde där, säger Elise.

I ett försök att döva alla instängda känslor började Elise missbruka mediciner och det var först som 59-åring som hon på ett behandlingshem fick hjälp och möjligheten att välja ett annat liv. Nu ägnar hon all sin tid åt att hjälpa andra prostituerade att göra samma resa.

– Det tar mellan ett till tre år ­innan jag etablerat så pass stort förtroende att jag verkligen kan få dem att lämna gatan, säger hon.

Under denna tid har Elise hunnit blivit deras ”mamma” som lyssnar, följer med dem till tandläkaren, affären och viktiga möten. Hela tiden talar hon om för dem att det finns en väg ut ur prostitutionen och att utbildning är det bästa sättet att kunna skapa sig ett nytt liv. När kvinnan själv är mogen ordnar Elise med bostad på hemlig ort och arbetsträning hos något av de företag som hon sedan länge samarbetar med.

– Jag blir så lycklig varje gång som jag får bort en flicka ur det sexuella slaveriet, säger hon.

Att lyssna på hennes egna ord i verkliga livet, där hon står framför oss, var något helt annat än att se och höra henne på TV. Man hörde andhämtningen hos publiken, hur de höll andan och mån såg en och annan som torkade sina tårar.

Hon var full utav humor, hade lagt skamkänslorna bakom sig, men också förlåtit alla människor som gjort henne illa. I dag vad hennes ögon fyllda med glädje, hon hade humor som lättade upp det mycket jobbiga ämnet, men också nära till skratt.

Tack Elise för det du för idag, på Malmskillnadsgatan, i Radio, TV och tidningar, men inte minst i församlingshem och andra möteslokaler i runt i landet.

En filmscen: våldtäkt

Den Av villacaliforniai VardagLämna en kommentar

mun_mot_mun_video_on_demand
I sommar har många pratat om våldtäkterna som varit i festvalvimmel. Den debatten har inte undgått mig heller,och även jag har förfasats och förfärats av detta. I filmen skall en våldtäkt äga rum. Filmen hade hyrt en villa i Vänersborg, då det inte var så många dagars inspelning på platsen och det var inte aktuellt att bygga upp miljön i en studio. Vi är ju många olika arbetsgrupper i ett filmteam och vi styrs av vår närmaste överordnad och ansvarig, så det förekommer mycket aktiviteter på en filminspelningsplats runt omkring tills fad:en ropar ”tystnad tagning”, då vi alla stannar upp och står stilla, kanske är vi i närheten av kaffebordet och hinner ta en kopp eller en frukt i väntan på att höra ordet ”tack”. Magnus Krepper, so skulle göra de svåra scenerna med våldtäkten, kände sig illa till mods och stod ofta vid kaffebordet och pratade med oss andra. Tidpunkten närmar sig för den hemska scenen som skull ske i ett rum på övervåningen i villan vi hyrde.

screenshot_2016-09-17-21-07-24

Vi hade i garaget i källaren gjort i ordning en ”verkstad” som vi arbetade i och jag befann mig där när det var dags för just den scenen. På film skall ju allt vara så effektfullt, och vi skall verkligen gripas av det som sker, när vi ser det på bioduken.

Tystnad, tagning kom i radion, och alla lade ner arbetet, det var en allvarig stund och vi smyger fram och tar en frukt eller vad vi vill ha. Då kommer det…. ETT SKRIK, som får blodet att frysa till is. Vi blir ståendes och bara tittar på varandra där i källaren. Ingen rör sig, precis so o vi väntar på att någon skall ta initiativet och springa och undersöka vad som hänt. Jag kämpar mot mina instinkter, jag vet att det är inspelning, att det inte är på riktigt, men med det, skriket, som gjorde så ont inom en, så ville man rusa till undsättning. Vi var alla tagna av situationen och behövde lugna ner oss, innan vi kunde fortsätta jobba.

I SVD den 22 december 2005 skriver Jan Söderqvist följande:
Vissa filmer (och för all del romaner) är utmärkt väl lämpade för utläggning i artikelform; de sysslar med någorlunda intressanta idéer om exempelvis samhälle eller kanske relationer som det är tacksamt och litet stimulerande att resonera kring. Fast själva filmen kan i många fall vara hur bagatellartad som helst, ett pliktskyldigt utförande av ett koncept som såg kul ut på papperet men som aldrig börjar andas och leva.
Med Björn Runges Mun mot mun är det precis tvärtom. Skulle man försöka reducera den till någon sorts allmängiltig problematik eller ett ärende, står man där med en vissen bukett med banaliteter i stil med att föräldrar måste engagera sig i sina tonårsbarn och att ovårdade relationer har en tendens att dö. Och möjligen även att heroin är dåligt för karriär och familjeliv.
Men här bankar den hårdaste pulsen i svensk film, och berättelsen lever i varje liten del tack vare en närmast ursinnigt allvarsam och kompromisslös gestaltning på alla plan.

Men i enskild scen efter enskild scen sopar Björn Runge mattan med det mesta på repertoaren i kraft av sitt envisa borrande mot mörkrets hjärta och sin vägran att blunda för vad som än måtte välla upp.
Ypperliga skådespelare drar här på sig sina roller som en andra hud och vandrar med beundransvärd tillförsikt över den minerade marken. Det är stundtals helt makalöst, och allt annat än ett regn av guldbaggar över Mun mot mun vore en skandal.

Den 24 december 2005 berättar Magnus Krepper i SVD hur hans roll var.
Det var första gången jag själv mådde lite illa av scenerna i en film. Han var rätt jobbig att göra, och samtidigt en jätteutmaning.
För att förbereda sig pratade Magnus Krepper med två före detta missbrukare.
– Men sedan måste ju jag som skådespelare försöka hitta människan bakom Morgan. Det var otroligt viktigt för mig eftersom det finns så många klichébilder av sådana här människor.

Ja vi var alla tagna av den scenen.

Själv var jag med i många tagningar i olika scener, en del kom med, andra inte, i den slutgiltiga filmen. Visst jag är inte den som agerar framför kameran, utan håller mig gärna dold bakom. Men visst, är det kul att arbeta mot professionella skådespelare på samma villkor, att göra lika bra jobb som dem.

Familjerådslag

Den Av villacaliforniai Vardag2 kommentarer

puzzle-pieces

Så länge jag kan minnas har vi i familjen alltid samlats på kvällen för en stunds samvaro. Tiderna har justerats efter hand som det skedde förändringar inom familjen. Detta skedde runt åtta-tiden på kvällen de senaste åren. Ämnen som diskuterades har ju förändrats över tid och beroende på vad som kändes aktuellt att prata om. Naturligtvis försökte ju anpassa oss efter varandra om vi hade saker som skulle göras på andra ställen en just dessa möte att prata var oerhört viktiga för oss.

När vi gick i skolan så var det ofta diskussioner o hur det gick i skolan, o det var problem som måste lösas. Här kunde vi då diskutera om vi kände oss orättvist behandlade, mobbing, eller orättvisor eller om det var något som var positivt. Vi ventilerade och försökte hitta bästa lösningar. Ibland var det saker som vi barn kunde lösa själva ibland var det saker som mor eller far skulle prata med läraren om. Detta gjorde ju att även vi barn växte och blev lyssnade på och accepterade.

När vi blev lite större och farfar levde och bodde med oss, var han ju också med i samtalen. Vi diskuterade hur jordbruket skulle skötas, vad som skulle göras den närmaste tiden mm.
Mor och far började jobba en del på andra platser och var hemifrån en del och jag blev pappa för mina småsyskon och då var det ännu viktigare att diskutera igenom hur vi skulle agera framledes. Hela familjen blev på sådant sätt tajtare och kom närmare varandra och vi ställde upp för varandra. I o m att vi barn hela tiden var involverade, så var det sällan problem att ta över andras uppgifter när när något hände, det kändes bara naturligt

När vi blev äldre och far blev sjuk, så kändes det bara helt naturligt. Far blev ordinerad vin, med extra näring, och vi gjorde sällskap på kvällarna med ett glas vin också, bara ett glas, men det gjorde stämningen lite festligare och mysigare.

Nu är ju både mor och far borta men jag och bror har kvar våra samkväm. Ett mindre glas vin, vi pratar om vad som hänt på jobbet, vilka problem vi har upplevt under dagen ed olika saker, om vi skall göra något speciellt under kommande tid. För bror är detta mer viktigt än någonsin, då han har en del problem att uttrycka sig, och berätta känslor. Det märktes speciellt när en kompis avled under konstiga skeenden.

Tänk vad det betyder att man kan mötas med respekt över generationsgränser, att min röst som barn är lika viktig som föräldrarna och även farfar. När vår familj utsattes för hot och hat, pga av fördomar, så stod vi varandra väldigt nära. Det hände att vi hade olika åsikter sinsemellan men utåt stod vi enade och blev starka tillsammans. Jag tror att vi som växt upp på detta sätt också har lättare att acceptera andra, att möte andra med respekt, att möta andra på deras förutsättningar utan att gruppera och bygga saker på fördomar, som gärna spirar i dagen samhälle. Vi är alla unika och förtjänar alla att tas på allvar.

Jag en bonde

Den Av villacaliforniai VardagLämna en kommentar

20160912_112126

Jag en bonde, eller i alla fall en före detta sådan. Man brukar ju på skämt säga att man aldrig skall skaffa barn, utan bara barnbarn, för dem kan man lämna hem när de börjar bli jobbiga 🙂

Det är så jag lever idag men korna. Det egna jordbruket lade vi ner redan i börja på 80-talet och då av lönsamhetsskäl. Jag skaffade annat jobb, men vi valde att bo kvar på landet och det ångrar vi inte. Mycket av markerna arrenderade vi ut till dåtiden ”storbonde”. På den tiden fanns inte så mycket tankar på miljön och vad bekämpning kunde göra med naturen. Han valde att använda så mycket av bekämpningsmedlen som möjligt för att få ut det mesta av sin produktion. Men helt plötsligt föll han ihop och dog och vi blev utan arrendator, men då märkte vi något annat. Helt plötsligt kom fåglar tillbaka i massor, bina börja surrade och äppelträden gav åter frukt. Helt plötsligt förstod vi vad hans aggresiva jordbrukspolitik gjorde med naturen. Vi hade ju saknat både äpplen och plommon med mera i trädgården, men inte fattat varför.

På vår egen före detta gård har det nästan alltid gått hästar som har skött om naturen och där har nästan alltid varit giftfritt. Grannen som satsad på grisar lät sina skogsdelar och dalar att växa igen. Nu har det blivit uppröjt i samarbete med länsstyrelsen och är nu öppet och fint igen. Alla områden är giftfria och var då lämpliga för ekologisk odling och uppfödning. Så nu betas området och hålls öppet av naturens egna naturvårdare. Området som är inhägnat passar så bra med min och vovvens morgonpromenader som vi nu går flera gånger per dag. Så våra promenader här hat blivit så mycket roligare och intressantare, både för mig och vovven, med så många djur inom synhåll. Oh vad jag älskar livet på landet. kalvarna har blivit bångstyriga tonåringar som gärna busar och hittar på stollaryck. Ibland är de utanför hagarna och jag har tagit på mig att se till att det inte händer något, eller tar in dem i hagen igen. Ibland hör jag hur komamman ropar på sin kalv medan kalven bara tittar upp och tänker, jag skiter i dig, morsan. Då får jag gripa in. Vad jag älskar detta livet och att hålla på med djuren, är verkligen livskvalitet när det är som bäst.

clone tag: 4016810827174652037

 

En vän är död, ev mördad

Den Av villacaliforniai Samhälle, Vardag3 kommentarer
9nako5pjn6hu5nswihqlg
Foto: RFSL

För ett år sedan skulle jag lära mig att vara platsansvarig på Göteborgs central för att ta emot flyktingar som kom hit. Den första person jag mötte där hade ett klarrosa skägg. Det var mitt första minne av dig Kaj Heino. Men snart fann jag något som var ännu mera utmärkande för dig, och det var ditt hjärta…

En vän skriver så här:
”För ett år sedan stod jag på centralen tillsammans med min man och andra frivilliga och tog emot de flyktingar som kom, hungriga, kalla och rädda. Vi översatte, körde till härbärgen, delade ut kläder mat tvål tandborstar mm. Vi köpte biljetter och delade ut telefonkort. Jag fick chans att under den tiden träffa en fantastisk person med ett stort hjärta. Han kämpade för alla människors lika värde oavsett kön religion hudfärg eller sexuell läggning. Hade alltid en kram att ge till den som ville. Möts idag av nyheten att han avlidit, troligen mördad. Blir så otroligt ledsen. Du hade behövts här Kaj Heino. Vila i frid”

I dag nåddes jag av beskedet att du inte vandrar längre bland oss, du har lämnat det jordiska livet och en annan person sitter anhållen misstänkt för att ha bragt dig om livet. De närmaste dagarna skall en obduktion göras för att fastställa dödsorsaken. Jag är chockad, ledsen och gråter. Du hade behövts här fortfarande mer än någonsin, just för att du är du, ditt engagemang för människors lika värde, oavsett kön, religion, hudfärg eller sexuell läggning. Jag tror vi är många som kommer arbeta vidare i dina fotspår för det du gjort och föra ditt arbete framåt med ett ljust minne.

Kaj Heino 1971-2016

Kaj Heino död

Kaj Heino är död

Adjö farväl för denna gång

Den Av villacaliforniai VardagLämna en kommentar

20160814_153000

Ännu ett tråkigt hösttecken har infunnit sig 😥

20160825_151148
Ann på väg att servera gästerna

Vår kära Slottscafé har nu stängt för säsongen. Slottscafét startade sin verksamhet inte så långt efter fars bortgång och vi ville hitta på något roligt för att inte bara sitta hemma och ha det tråkigt. Vi provade några olika mötesställen med servering och när vi kom hit, blev vi kvar. Caféet har vi besökt en till två gånger i veckan i flera år, och vi har försökt vara med på nästan alla evenemang som vi har kunnat. För mor som sedan utvecklade sin demenssjukdom blev det en plats för att se annat,  samtidigt som vi kände oss hemma och trygga. Personalen kände oss och även för bror blev det en stor trygghet att vi kunde åka hit och njuta.

20160904_163211
Pierre och Erik tar hand om Nussä

Från första början var jag väldigt aktiv där, kom med idéer och förslag om hur verksamheten skulle utvecklas, kom med synpunkter, sådant som många gånger togs som bra tips och implementerades i verksamheten. Jag drog igång en Facebooksida för att presentera ”oss” för en större publik och kundkretsen utvecklades. Jag kom även med tips och idéer hur hela Slottsparken skulle utvecklas och hade många diskussioner med de som jobbade där och även politiker. Jag dokumenterade mycket av arbetet i parken under framväxten utav den samma genom att regelbundet fotagrafera händelser som skedde. Hela caféet och parken växte upp till vårt eget lilla paradis och vi trivdes otroligt bra där.

20160902_172734
Även Nussä skall ha sin våffla med sylt och grädde

Allt eftersom mors sjukdom gick vidare och krävde mer omsorg av mig, fick jag dra ner på mitt engagemang om utvecklingen och Facebooksidan fick tas över av andra som fick sköta den. Vilket de gjort med stor bravur. Oavsett mor, så fanns caféet kvar som ett, för oss, populärt utflyktsmål, och besöken fortsatte ungefär i samma omfattning som tidigare. Många ansikten har kommit och gått bland personalen men vi som kunder har alltid stannat kvar, vilket bevisar hur vi verkligen har trivts där. Nu är mor borta sedan knappt två år, men jag, bror och Nussä besöker caféet regelbundet fortfarande. Jag är tillbaka i Facebookgrupper och bidrar med foton från evenemang och andra händelser, och vi trivs, ja verkligen STORTRIVS. Men nu är det slut på detta för i år, och vi får försöka fylla tiden med annars under vinterhalvåtet till caféet åter är öppet.

20160809_183107Ann, Mathias, Pierre och Erik! Ni har verkligen satt guldkant på vår tillvaro där. Rasken, du är den bakomliggande kraften till att verksamheten drivs och Ulf, du har varit en bra politiker och drivkraft bakom hela projektet. Vi har trivts och vi vill tacka er för det ni gör och har gjort. Behövs många eldsjälar till att få verksamheten att fungera och ni har lyckats. Vårt stora TACK till er.

 

Ödesvecka för Stampen

Den Av villacaliforniai VardagLämna en kommentar

glasögon

I dag börjar ödesveckan för Stampen, 14 tidningar, tryckerier och distributionsbolaget.
I dag tas beslut om fortsatt rekonstruktion enligt tidningen Resume. Skatteverket har sagt ja till detta, så lösningar av något slag finns inom räckhåll. Hoppas på ett ”ja” i alla fall.

I morgon skall, enligt P4 Väst nyheter på radion, beslut komma från skatteverket om hur de ställer sig till utdelningsförslaget om 25% i ersättning för skulderna. Där handlar det om mycket pengar som också skall ställas i relation till hur många som kan bli arbetslösa och vilka kostnader det innebär, men också hur mycket staten kan få in vid en eventuell konkurs. Det är inga lätta beräkningar som skall göras. 3500 arbetslösa personer som skall slussas ut till nya jobb. Det blir inte som Saab, där det närmast var en kommun som drabbades utan området är större, och det är godare tider nu än tidigare. Men ingen vet i sista ändan vad som händer. Är det lätt att hitta helt nya ägare till alla tidningar, och vem vågar gå in och satsa helt på övertagande om tidningar. Det är kanske lättare att hitta nya delägare än att hitta nya, som är beredd att satsa pengar. Tror det också är viktigt för regering och Alice Bah Kunke att fundera vidare på hur ett framtida presstöd skall se ut och över hur momsen skall fördelas mellan olika typer av media.

För mig själv gäller att jag hoppas att mina resterande lönepengar kommer idag.  Lönen för arbetad tid kom via mitt företag redan i torsdag men en stor del av lönen, min semesterersättning skall betalas från länsstyrelsen och den har inte kommit än. Vi som skall ha de har blivit lovade idag att den dyker upp på kontot, några dagar försenad.

Dagen och veckan har bara börjat, så nu gäller det att hålla tummarna och ta en dag, timma, minut i sänder.

En bok: ”Hur jag dog”

Den Av villacaliforniai VardagLämna en kommentar

hur jag dog

I november 2012 sätter författaren och journalisten Niklas Ekdal i sig näve efter näve med starka tabletter. Han vill inte leva längre – men hittas i sista stund.
Den 28 augusti 2016 publicerade DN ett utdrag av hans bok ”Hur jag dog” sin tidning, ett utdrag och en intervju av boken. Jag läste med stort intresse, då jag också försökt tre gånger, varav två med samma metod och samma resultat. 

Djupt andetag i källarförrådets dammiga luft. Första burken: Propavan, femtio stycken. Tabletterna slinker ner utan motstånd. Ja det var så lätt, så befriande att få göra det. Jag kände mig trygg och jag kände mig glad.

Högsta fart med pillren nu så att allt kickar in samtidigt. Stilnoct, Oxascand, Flunitrazepam, Zopiklon, Alvedon, Mirtazapin, Theralen och Gud vet allt vad det heter. Näve efter näve, rena middagen. När burkarna ligger tomma på golvet känner jag den första välsignade yrseln. Stressen lättar. Amen, kom, Herre Jesus – eller vem som har jouren på andra sidan i kväll, om det finns en andra sida.

Jag har gett upp, jag är färdig, och lägger mig ner på betongen. Ja så var det, fast jag själv låg i sängen när jag gjorde det. Yrselanfallet kom, och det snurrade i skallen, men jag var glad. Alla tomma tablettburkar och folie från tabletterna låg bredvid mig. Ingen skulle behöva tveka på vad jag hade gjort. Att jag mådde dåligt visste de flesta, även om detta slut skulle komma som överraskning för den, så skulle de nog förstå. Ja det var mina tankar. Visst skulle det fällas många tårar när en nära vän, anhörig försvinner och säkert kanske mer när jag var så ung. Men min tröst var att de nog skulle förstå varför och mer kunna glädjas åt att jag inte behöver lida mer av det invärtes som tärde på mig, precis som en cancersvulst som äter upp mig sakta inifrån knappt utan synliga tecken.

Jag skall inte berätta för mycket detaljer, men jag tror samtidigt det är viktigt att prata om detta, då det ofta är en ämne som inte vågar pratas om. En del i Niklas Ekdals berättelse hände ju mig också. Vi har ju alla något i ryggsäcken, kanske sådant som ingen vet om, vi påverkas i vår vardag av mycket omkring oss, av vad som sägs till oss, om oss, inte minst i sociala medier. Sådant kan påverka oss, utan att det syns utan på, förrän det är för sent.

Jag har sedan många år tillbaka min diagnos Panikångest, och jag vet hur jag skall hantera den, men ändå vill vänner, bekanta och andra sätta andra diagnoser på mig. vidrig, inte tillräckligt hårdhudad, en riktig man, psykfall och Gud vet allt. Vilket ansvar tar vi medmänniskor för det vi säger om och till varandra. En del människor säger att jag skall inte visa hänsyn på nätet, för det är inte jag. Jag skiter i varandra tycker och tänker. Visst, vi behöver inte visa hänsyn på nätet, vi kan gå fram som ångvältar och krossa allt i vår väg.

En fråga som Åsa Beckman ställer i intervjun med Niklas Ekdal, lyder:

Du skriver mycket om sociala medier i boken. Kan de förstärka ohälsa? Eller tvärtom lindra?

– Både ock, förstås. Det har blivit mer av allt. Våra hjärnor och umgängesvanor har inte haft så många år att anpassa sig. Det finns skräckexempel på att folk lagt ut sina självmord i realtid på nätet, och även blivit mobbade över kanten. Men på det hela taget måste man ju tro att den goda potentialen är större, att skapa samhörighet, upplysning och mening.

På Twitter är det ganska enkelt att sluta följa och även att blockera men på Fejjan är det mycket värre och speciellt om det är vänner man tycker om. Men vänskap har sitt pris, och i det ingår att visa hänsyn mot varandra oavsett om det är i verkliga livet eller på nätet. Men det är som respekten mot varandra försvinner bakom skärmen och vi kan vräka ut oss vad vi vill, där vi sitter. Den en tycker bara är en enkel delning kan någon uppleva som mobbing, trakasseri och driva andra till självmord. Men jag är oskyldig, jag har ju bara delat min åsikt, vilket jag har rätt till i yttrandefrihetens namn. Som Niklas svarar på frågan ovan, ”Det har blivit mer av allt”. Det som jag tidigare såg var högerextremas sätt att uttrycka sig har i dag spridit sig över hela den politiska skalan, även bland personer jag nästan avgudat tidigare.

Ytterligare en fråga från Åsa:
Ungefär 1.500 människor tar varje år sitt liv i Sverige. Vad kan man göra för att sänka den siffran?

– Regeringen införde en nollvision 2008 och statistiken går långsamt åt rätt håll tack vare psykiatrin, frivilliga initiativ som föreningen Minds självmordslinje och förebyggande insatser. Det handlar om att göra det praktiskt svårare att skada sig själv. Men också om att våga snacka om det. Både för att människor i riskzonen ska få hjälp, och för att minska skuldbördan för alla anhöriga som drabbas. Självmordsförsök är en psykologisk olycka. Den som skadar sig själv är desperat och kan inte överblicka konsekvenserna.

Jag tror det är viktigt att vi börjar prata om detta med självmord, men också hur vi beter oss mot varandra både i verkligheten och via medier. Jag tror det är viktigt att vi sätter gränser och visar varandra hur långt vi kan och får gå. Detta är inte bara till hjälp för att förhindra självmord, utan även andra brott. Vi måste se varandra, prata med varandra, respektera varandra och påpeka när någon beter sig vidrigt åt, utan att skuldbelägga övriga.

 

 

 

Dogday, min egen hunds dag

Den Av villacaliforniai Teknik, Vardag8 kommentarer
nussä-sthlm
Foto: Ola Gäverth

I dag är det internationella hunddagen och vem firar inte jag… Jo min egen Nussä!
Vad vore livet utan hund, har jag tänkt många gånger, jag som är uppvuxen med hundar… Alla mina vovvar har ju varit sina egna personligheter, men Nussä är den jag i stort sett har kunna uppfostra själv och vi har blivit otroligt tajta och samspelta.

Vi är väldigt duktiga på att samspela och förstå varandra, inte behövs det ord som förklarar var gång man vill något, utan även tecken på olika sätt att tolka varandra. Vi har en stor tillit och ett stort förtroende till varandra och det gör att han allt som oftast får gå lös på våra promenader. Visst är det underbart att ha detta goda samspel, som bevis på kärlek mellan oss. I dag är vi så tajta så jag undviker event där jag inte får ta med honom, då jag hellre är med min en vovve än med mina mänskliga vänner, lite tokigt men sant. Vi älskar båda att promenera och gör det gärna också.

Han vet vilka vägar vi oftast går och vill gärna välja och när vi skall korsa större vägar väntar han på att jag säger varsågod innan han går över vägen. Han vet att när jag går upp på natten, då är det jobb som gäller och då får han heller inte följa med. Men i övrigt så vill han inte stanna hemma, och det är mycket sällan han måste det. Avstår gärna sådant som han inte kan få vara med på. Kan kärleken vara större när man vill göra det mesta ihop.