I sommar har många pratat om våldtäkterna som varit i festvalvimmel. Den debatten har inte undgått mig heller,och även jag har förfasats och förfärats av detta. I filmen skall en våldtäkt äga rum. Filmen hade hyrt en villa i Vänersborg, då det inte var så många dagars inspelning på platsen och det var inte aktuellt att bygga upp miljön i en studio. Vi är ju många olika arbetsgrupper i ett filmteam och vi styrs av vår närmaste överordnad och ansvarig, så det förekommer mycket aktiviteter på en filminspelningsplats runt omkring tills fad:en ropar ”tystnad tagning”, då vi alla stannar upp och står stilla, kanske är vi i närheten av kaffebordet och hinner ta en kopp eller en frukt i väntan på att höra ordet ”tack”. Magnus Krepper, so skulle göra de svåra scenerna med våldtäkten, kände sig illa till mods och stod ofta vid kaffebordet och pratade med oss andra. Tidpunkten närmar sig för den hemska scenen som skull ske i ett rum på övervåningen i villan vi hyrde.

Vi hade i garaget i källaren gjort i ordning en ”verkstad” som vi arbetade i och jag befann mig där när det var dags för just den scenen. På film skall ju allt vara så effektfullt, och vi skall verkligen gripas av det som sker, när vi ser det på bioduken.

Tystnad, tagning kom i radion, och alla lade ner arbetet, det var en allvarig stund och vi smyger fram och tar en frukt eller vad vi vill ha. Då kommer det…. ETT SKRIK, som får blodet att frysa till is. Vi blir ståendes och bara tittar på varandra där i källaren. Ingen rör sig, precis so o vi väntar på att någon skall ta initiativet och springa och undersöka vad som hänt. Jag kämpar mot mina instinkter, jag vet att det är inspelning, att det inte är på riktigt, men med det, skriket, som gjorde så ont inom en, så ville man rusa till undsättning. Vi var alla tagna av situationen och behövde lugna ner oss, innan vi kunde fortsätta jobba.

I SVD den 22 december 2005 skriver Jan Söderqvist följande:
Vissa filmer (och för all del romaner) är utmärkt väl lämpade för utläggning i artikelform; de sysslar med någorlunda intressanta idéer om exempelvis samhälle eller kanske relationer som det är tacksamt och litet stimulerande att resonera kring. Fast själva filmen kan i många fall vara hur bagatellartad som helst, ett pliktskyldigt utförande av ett koncept som såg kul ut på papperet men som aldrig börjar andas och leva.
Med Björn Runges Mun mot mun är det precis tvärtom. Skulle man försöka reducera den till någon sorts allmängiltig problematik eller ett ärende, står man där med en vissen bukett med banaliteter i stil med att föräldrar måste engagera sig i sina tonårsbarn och att ovårdade relationer har en tendens att dö. Och möjligen även att heroin är dåligt för karriär och familjeliv.
Men här bankar den hårdaste pulsen i svensk film, och berättelsen lever i varje liten del tack vare en närmast ursinnigt allvarsam och kompromisslös gestaltning på alla plan.

Men i enskild scen efter enskild scen sopar Björn Runge mattan med det mesta på repertoaren i kraft av sitt envisa borrande mot mörkrets hjärta och sin vägran att blunda för vad som än måtte välla upp.
Ypperliga skådespelare drar här på sig sina roller som en andra hud och vandrar med beundransvärd tillförsikt över den minerade marken. Det är stundtals helt makalöst, och allt annat än ett regn av guldbaggar över Mun mot mun vore en skandal.

Den 24 december 2005 berättar Magnus Krepper i SVD hur hans roll var.
Det var första gången jag själv mådde lite illa av scenerna i en film. Han var rätt jobbig att göra, och samtidigt en jätteutmaning.
För att förbereda sig pratade Magnus Krepper med två före detta missbrukare.
– Men sedan måste ju jag som skådespelare försöka hitta människan bakom Morgan. Det var otroligt viktigt för mig eftersom det finns så många klichébilder av sådana här människor.

Ja vi var alla tagna av den scenen.

Själv var jag med i många tagningar i olika scener, en del kom med, andra inte, i den slutgiltiga filmen. Visst jag är inte den som agerar framför kameran, utan håller mig gärna dold bakom. Men visst, är det kul att arbeta mot professionella skådespelare på samma villkor, att göra lika bra jobb som dem.